Idag är det vilo- och spadag. Mina stackars fötter har just blivit lite ompysslade för första gången på flera veckor (jag har ju inte riktigt haft rygg att ta mig ner dit), vilket de uppskattar oerhört (erkänn att ni är mycket intresserade av vad mina fötter har för sig *host*). Testade min vighet litegrann också, för att kolla status lite, så att säga. Jag är ju överrörlig, så jag är ju långt mer rörlig än de flesta otränade 36-åringar. Ja, jag räknar mig ändå som relativt otränad, dels för att jag inte kunnat träna alls på 6 veckor, och dels för att det var länge sedan jag var riktigt vältränad.

Hur som helst, jag är fortfarande lika vig som jag alltid har varit. Om ryggen varit helt bra, så skulle jag utan bekymmer lägga benen bakom nacken på mig själv. Fast det tog emot litegrann i ryggen, så jag testade bara försiktigt idag, så jag inte ställer till med nåt. I vilket fall är jag glad att jag fortfarande har så mycket rörlighet kvar att jag kan göra sånt. Jag gillar att ha en välfungerande kropp, inte tu tal om den saken. Jag gillar att vara vältränad, och längtar efter att komma igång med träningen igen. Jag hoppas åtminstone kunna börja ta några promenader i veckan som kommer.

Ibland undrar jag om jag är väldigt fåfäng, som lägger ner såpass mycket tid på mitt utseende som jag periodvis gör. Jag tror inte det...det är ju inte så att jag ägnar timmar framför spegeln för att sminka och styla, för att vara snygg så sett, utan det jag lägger tid på är ju en basic omvårdnad av mig själv för att må bra och känna mig fräsch. Det är sällan jag har särskilt mycket smink på mig, och till vardags är det oftast enbart kajal och mascara, och inget mer. Tar två minuter att sätta på sig, och räcker gott för mig. I övrigt lägger jag ju krutet i huvudsak på rengöring och återfuktning, och försöker sköta om naglarna lite nu och då. Håret brukar jag färga en gång i månaden, men i övrigt gör jag sällan så mycket mer än det. Kastar i lite hårskum bara, och låter det självtorka (använder aldrig hårtork, annat än i undantagsfall, om det är nåt särskilt. Typ 2-3 ggr/år). Jag toppar det vid behov förstås, men annars inget.

Det som är lite kul är att man tydligen förväntas ha åldersnojja när man är 36, vilket jag själv inte alls kan relatera till. Jag älskar ju att vara 36. Mogen, ha erfarenhet, vilja, kunskap och kapacitet. Dessutom har jag redan haft karriär, fått barn och varit gift. Jag har liksom gjort allt det där man "ska" göra. Och vad gäller hela den här hysterin kring att se ung ut, så måste jag med handen på hjärtat säga att jag faktiskt tycker jag är mycket vackrare idag än jag var när jag var 20. Faktiskt. Jag vet, det är inte riktigt PK att säga så, men det skiter jag i. Jag tycker faktiskt jag är snyggare idag än jag var då. Tjockare för all del ;) - men sånt kan man ju åtgärda (att vara osams med pojkvännen är en väldigt väl fungerande diet, för övrigt). Så på det hela taget tycker jag faktiskt jag duger förbannat bra rent utseendemässigt :-D Tyck det ni också, kvinnor! Ni duger förbannat bra utseendemässigt! Oavsett om det är ungdomens oförstörda skönhet, eller den mogna kvinnans vackra utstrålning, eller den äldre kvinnans grace - vackra är ni allihop! Äkta vardagsskönhet, istället för Hollywoods plastiska skönhetsideal :-)

...eller åtminstone tjuv och en sömnlös, ilsken småbarnsmamma. Kan man inte sova, så kan man alltid roa sig med att jaga cykeltjuvar. Man har inte roligare än man gör sig.

So, we talked. Länge. Han var lugn, var den vuxna man jag från början förväntade mig att han skulle vara. Det kändes okej. Han ansträngde sig för att möta mig på min nivå. Var eftertänksam, försökte förstå. Men vek ändå inte en tum i sina känslor för mig. Dränkte mig inte i dem, utan bara konstaterade dem. Fick mig att tänka tanken på att kanske...

Jag vet inte. Kanske. Kanske borde jag tänka efter én gång till. Kanske ge honom en chans till. Everybody deserves a second chance...right?

Jag är fortfarande lika brutalt ärlig. Döljer ingenting. Det är inte lite han får tåla. Inte så att jag är elak mot honom, utan jag är så brutalt ärlig som det över huvud taget går att bli. Säger alla de där sakerna man vet är jobbiga att få höra. Säger att jag är ambivalent och större delen av tiden inte alls vill ha någon här. Berättar hur jag alltid varit förut. Att mina män aldrig fått komma mig närmre än mina anställda rent mentalt. Att om jag inte kan ta mig förbi det, så kommer jag aldrig bli hans. För jag vägrar göra det mot honom. Då får han leva utan mig. För eftersom det är just han, så är det allt eller inget. Antingen tar jag mig förbi alla mina hang ups, eller också blir det inget.

Vet ni vad han säger? Att han älskar mig och att han ger mig det jag vill ha. Helt lugnt bara. Jag ger dig det du vil ha. Och plötsligt slår det mig...kanske förstår jag honom lika lite som han förstått mig. Kanske menar han inte alls att han är villig att offra vad som helst, bara han får mig. Kanske menar han att han ger mig det jag vill ha, därför att han vet att han kan. För han vet ju. Jag har inte hymlat en millimeter om vem jag är, vad jag vill, vad jag inte vill. Ingen har någonsin sett så mycket av mina fula och dåliga sidor som han har. Jag har varit en bitch. En riktig, jävla bitch. Jag har aldrig någonsin varit så elak och fruktansvärd mot någon människa någonsin, som jag har varit mot honom. Och även om han givetvis reagerar på det jag säger, så står han lika bergfast kvar. Så om jag någonsin velat testa hans lojalitet, testa om jag kan lita på honom, testa om han som alla andra bara sviker en, så har jag fått svaret nu. Han viker inte en tum. Har varit rasande på mig, har varit förkrossad. Men han lämnar mig inte. That should count for something. It really, really should.

I'm a bitch.

Maybe I'm an idiot too.

Yes.

He's bending over backwards for me...and I...I'm a bitch. And an idiot.

Jag vet inte. Sitter här och lyssnar på Melody Gardot och vet med mig själv att oavsett vad...så kommer det aldrig mer finnas en annan människa i mitt liv som älskar mig lika uppriktigt, obönhörligt och ofrånkomligt som han gör.

Det finns en möjlighet att jag låtit mina egna fördomar färga min syn på honom. Det finns en möjlighet att jag är den största jävla idioten någonsin. Utöver att vara en bitch. Yeay me.

Ledsen, men min natt har inte alls varit så spännande som rubriken lyder. Så de av er som trillade in hit i förhoppning om att få läsa snusk, kan bara fortsätta vidare. Nej, jag somnade någon gång framåt morgonen med tv'n på bara, och vaknade av att det skrålades hejvillt på skärmen. Fab 5. Så de fem männen ifråga befann sig inte i min säng (nåja, soffa), utan på tv-skärmen, och de är dessutom homosexuella. No fun for Mama, med andra ord ;-) Inte för att jag ägnar mig åt den sortens roligheter i vilket fall. Hur länge var det sen sist? Ett halvår? Nåt sånt. Inte för att jag bryr mig, det är oerhört sällan jag ägnar sådana aktiviteter ens en tanke.

Solen lyste genom fönstret på mig dessutom, och gjorde det olidligt hett i rummet, så det var bara att kliva upp. Ciggen slut, och ryggen genast lite sämre (även om den är förbannat mycket bättre än den varit på ett bra tag), så det var bara att gå på toa, dra på sig lite kläder, och pallra sig iväg till affären. Ja, och så fick jag även mens nu på morgonen. Yeeey...typ. Kände (känner) mig måttligt fräsch, med andra ord.

Jag skulle vilja åka och tatuera mig igen. Göra den där tatueringen jag vill ha på ena överarmen. Konturerna av min ö, med longitude och latitude.Det får bli i höst dock, innan dess har jag inte råd. Måste kolla upp vad den kostar också.

Herrejävlar, vad trött jag är idag. Men det är väl inte så konstigt. Blev ju inte mycket sömn inatt, och så avslutar jag en riktig pestvecka med mens. Då kan man väl få känna sig lite matt, förmodar jag. Ingen matlust har jag heller nu för tiden. Klev på vågen nu i morse, och insåg att jag har tappat 4 kg på lite drygt en vecka. Lysande. Bästa dieten är uppenbarligen att tjafsa med män.

Neee....sorry folks, roligare än så här blev det inte just nu. Orkar inte skriva något vettigt. Jag måste ha mer kaffe först.

Det är lite märkligt. Jag är stenhård och skräder inte orden. Ändå ger han sig inte. Jag har aldrig sett en människa anstränga sig så mycket och kämpa så hårt för att få mig. Jag får väl ge honom cred för det. Han försöker verkligen. Lämnar aldrig några tvivel om vart han står och vad han vill.

I'm still pissed off though.

Nu är jag irriterad. Jodå, mailen trillar fortfarande in, och den här gången blev jag faktiskt irriterad. Men, det ska erkännas, den här gången har han faktiskt försökt använda huvudet till något mer än att ha mössa på. Making progress, med andra ord. Envis som synden är han också. Jag står dock fortfarande fast vid mitt beslut, tro inget annat. Det ska en hel del till innan jag ens överväger att överväga att kanske överväga att ge honom en chans att visa sig vara lite vuxen. Och om jag över huvud taget skulle komma så långt, så får han vara vän på lik linje med alla andra. Mama's playing hard ball now. Först visa sig vuxen, sen får man väl se om det finns anledning att göra något mer av det. Det känns dock högst osannolikt att jag skulle vilja det någonsin igen. Och ni känner väl mig, förmodar jag...jag kan vara sällsynt vrång i sådana frågor.

Förbannade karlar! Jag ska fan bli lesbisk på heltid. Eller nunna.

Vart tog min inspiration vägen? Någon som har sett den? Har ägnat en timme eller två åt att försöka plugga, men det går sådär. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig. Så istället har jag tittat lite på tv och stickat. Jo, just det, jag har faktiskt tittat på tv. Det händer ju inte ofta. Fast jag har inte så mycket att titta på, för dels krånglar mitt kort till digitalboxen, och dels har tydligen Tele2 stängt av hela alltihopa eftersom de hävdar att jag inte betalat räkningen. Min bank håller inte med. Den betalades för 1½ månad sedan. Jävla kokosnötter *hmpf*. Fast jag upptäckte ju inte förrän igår att det var avstängt, när jag äntligen tog mig i kragen för att beställa ett nytt kort. Jag tittar ju inte på tv, så det var inte förrän supporten upplyste mig om att räkningen inte var betald som jag fick veta det. Jaja. Så kan det vara.

Jag har inte lust att göra nånting egentligen. Har ju en skoluppgift som ska in idag, men jag skulle verkligen behöva den där boken för att lösa den. Så för stunden har jag släppt det hela. Jag får lista ut en lösning på det där sen. Orkar inte bekymra mig för det. Jag njuter mest bara av lugnet som infinner sig efter att man gjort något jobbigt, det där som kommer när man vet att man gjort rätt. Så kanske ska jag helt enkelt ta en tv-kväll bara. Sitta på min breda bak och sticka och bara ha det lugnt och skönt. Är nog rätt lagomt ikväll.

Nä, om man skulle retirera till soffan igen, kanske. Ligga där och duga ett tag till ;-)

Så där ja, då har E, pojkvännen och hunden Udda (kul namn!) varit här och hälsat på. Jättekul! Inte minst att få träffa pojkvännen, som jag ju hört en hel del om :-)

Nu sitter jag och kedjeröker, och försöker fokusera på det jag ska göra idag. Det går inget vidare. Jag störs så oerhört av de varningsklockor som ringer i mitt huvud hela tiden. Som säger mig att detta aldrig kan sluta väl. Som säger att det kommer till å bli långa dagar jag går till mötes, där hans känslor och mina inte alls står i proportion till varandra.

Jag är redo att backa ur. Men jag är inte säker på om det beror på att mina känslor kan ha svalnat, att det är för mycket från hans sida, eller om det beror på taskiga erfarenheter sedan gammalt. Eller alltihop. Jag diskuterar saken en hel del med vännerna, och får lite olika respons. De flesta reagerar som jag. Varningsklockor över hela linjen. Några tycker att jag måste ju träffa honom och få se hur det känns på riktigt innan jag tar några beslut. 

Jag har valt det sistnämnda, trots att det går på tvärs av det jag känner just nu. Försöker slappna av och ta det lite förutsättningslöst. Se vad som händer, hur det känns. Men det är fanimig svårt.

Jaja...lär väl försöka få nånting gjort här.