Alltså...jag är fan seriöst felkopplad. Maxade doserna av både Citodon och Paraflex, och det hjälpte ungefär lika mycket som en fjärt i rymden. Sen lyckades jag pallra mig till affären, och köpte cigg. Då blev ryggen bra. WTF?? Hur fan är jag ihopsnickrad egentligen?? Man kan ju undra.

Anyway, jag har fått grovstädat en del här iaf, och det är ju vackert så. Får ta finstädningen i morgon. Lär väl renovera mig själv lite också, man ser ju ut som ett kraschat gruvlok nu för tiden. Hujedamig.

Hmm...syndafloden kommer i morgon säger de...inte värt man planerar några stordåd utomhus då, med andra ord. Fint väder ute att vara inne i. 30-50mm regn, och översvämningar lite varstans, tror de. Spännande. Kanske.

Jag är ingen stor Michael Jackson-fan. Har aldrig varit det. Men mannen var ändock ett musikaliskt geni, och en extraordinär underhållare, ingen tvekan om den saken. Tänk er själva att ha en talang utom det vanliga, och drillas sen man är typ 5. Klart som fan man blir bra på det man gör då. Och klart som fan man blir lite rubbad av att inte leva som alla andra ungar gör.

Vi har sett det förr. Elizabeth Taylor, Drew Barrimore, Britney Spears. Barnstjärnor som lever i en surrealistisk värld även vuxna har svårt att hantera. Drogberoendet kommer som ett brev på posten för dem allihop. Varför? Inte fan börjar det med att de självmant vill börja med droger. För dig och mig är det ett eget val i större utsträckning. Vi har bättre möjligheter att säga nej. Faktiskt. För tänk dig att vara någon av dessa personer. Din almanacka är fullbokad i flera år framöver. Hundratals personer som har som sin försörjning att sköta all ruljans runt dig. Pengar ut, pengar in. Du är inget annat än en pengamaskin. Du måste alltid vara på topp. En dålig dag? Glöm det. Ut i rampljuset, du är inbokad att uppträda, gör det ändå. Så vad gör man? Ett piller här, ett piller där. För att orka. För att kroppen inte ska kollapsa, för att du ska kunna stå där och le ändå, för att du ska kunna ge allt på scenen i några timmar. För att din läkare står där med den i handen och gör det så enkelt för dig att lösa problemet.

Visst kan de säga nej. Men det kostar. Bad publicity. Alla älskar att hata en stjärna. Den som i dina ögon har allt. Och när hela ditt liv kretsar kring att du ska uppträda till varje pris, när du blir itutad det från barnsben, då blir det till sist ett reflexmässigt beteende att alltid välja det i första hand. Det är vad som förväntas av dig. Vad alla förväntar sig av dig. Erkänn - även du som är en alldeles vanlig medelsvensson förväntar dig att den stjärna du betalat dyra pengar för att se på scenen faktiskt kliver upp och levererar det du betalat för. Och det ska vara bra. Inget halvdant. Du skiter rätt högaktningsfullt i om de nyss blivit dumpad av pojkvännen, om de inte sovit natten innan, om de är förkylda, om de har feber. Även du förväntar dig att de ska leverera. Så de tar ett piller, och levererar varan. Igen och igen. Det är deras liv. Så ser det ut.

Det är inte bara att kliva av, för du har ingen aning om vad ett normalt liv är. Du har aldrig haft det. Du kanske har läst om det, hört talas om det, men det är lik förbannat bara ord. Något du kanske längtar efter ibland. Bara att kunna gå på affären och köpa mjölk osminkad och i noppriga träningsbrallor. Men det livet finns inte för dig. Du blir förstasidesnyheter direkt. Och vem fan vill se sig själv i close up på tidningars förstasida världen över när man har en dålig dag? Inte jag i alla fall. Jag kan försäkra er att jag noggrant screenar alla foton på mig som finns på FB, plockar bort taggar jag finner osmickrande och lägger själv bara ut de bilder jag tycker jag ser bra ut på. De har inte den möjligheten. Istället får de försöka att alltid se så bra ut som möjligt. Se till att produkten alltid ger ett bra intryck.

Det är inte min avsikt att väcka medlidande för dessa stjärnor. Det är min avsikt att kanske, kanske ge en mer nyanserad bild. Att för de av er som dömer ut utan att veta kanske väcka en tanke på att det kanske inte alltid är så jävla enkelt att vara stjärna och störtrik heller. Även de arbetar för sitt uppehälle, precis som du och jag. Även de får släpa sig upp och göra det de måste, även om bankkontot är proppat. Det är vad som krävs av dem, vad de själva kräver av sig själva, det enda de känner till.

Även dessa människor är just människor. Någonstans under alla peruker, kostymer, make up och allt det andra är de i alla fall bara människor. Som du och jag. Människor som säkert skulle vara både roliga, trevliga och intressanta att umgås med, ta en öl med, och snacka lite skit med bara. Tänk vilka historier de kan berätta. Tänk vad mycket de kan, som du inte vet någonting om. Men det är inte så sannolikt att du får chansen att göra det. De är inte vanliga människor. De har inte möjligheten att sätta sig ner med dig och ta en öl hur som helst. De är oftast bokade på nånting. Det finns inte så mycket tid att vara en vanlig människa bara.

Åter till Michael Jackson. Brilliant i sitt arbete, något annat kan man inte påstå. Privat anses han dock vara antingen tragisk eller också en jävligt äcklig pedofil. Mannen som inte ville vara en svart man, utan en vit. Men vad fan vet vi om det egentligen? Det kan finnas helt andra förklaringar. Till exempel, om man är barnstjärna, och lägger grunden för hela sitt liv på sin dans och sin ljusa röst. Vad händer när pojken börjar bli man? Klart som fan det blir problem. Du kan inte längre leverera samma produkt, för din röst ändras. Du kommer i målbrottet. Du växer både på längden och tvären. Men tänk efter...vad hände med Michael Jackson egentligen? Utvecklades han normalt? Nope. Tvärt om. Hans röst har alltid varit ljus, hans kropp har alltid varit späd och finlemmad. Hur kommer sig det?

Jag kan tänka mig att han helt enkelt vidtagit åtgärder för att stanna så ung som möjligt. Därför att i hans bransch finns det dels ett krav på att vara ung och fräsch, att vara representativ i alla lägen, så att du på bästa sätt kan sälja din produkt. Och dels, i Michael Jacksons fall, så vilade hans karriär väldigt mycket på hans ljusa röst. Så jag kan tänka mig att det var det som hände. Ett försök att stoppa tiden. Inte att bli en vit man. Det var nog snarare en konsekvens av allt det andra. Operationer, mediciner, att sova i genomskinliga kistor med en viss syresättning - allt för att stoppa åldrandet så mycket som möjligt. Till slut blir det ett beroende. Du har möjligheten att förändra din kropp eftersom du har pengar att betala för det. Dessutom gör alla det i din omgivning. Det är inget märkvärdigt. Det är vad som är normalt. Det är aldrig långt från den ena operationen till den andra. Precis som det för en rökare aldrig är långt från den ena cigaretten till den andra.

Michael Jackson sågs som ett freak. Han hade sitt Neverland, en ranch med karuseller, leksaker och djur av alla de slag. Barn var alltid välkomna. Är det egentligen så konstigt? Om du ingen barndom haft, och kanske längtar efter det, och du har pengarna att köpa dig den barndom du skulle önska dig - varför då inte göra det? Självklart gör man det. Köper inte du det du önskar dig, om du har råd med det? Men vi som växt upp någorlunda normalt har oftast inget behov av att köpa tillbaka vår barndom - men är det så märkligt att en världsstjärna kan ha behov av det? Ett ställe där man kan komplettera sitt liv med något som fattas.

Jag tycker snarare det är en rätt naturlig reaktion. Sund, rent av. En reaktion som berättar att detta trots allt är en människa som har behov av en något mera normal barndom än den man haft. Även om man nu har så mycket pengar att man kan köpa sitt eget zoo och sin egen nöjespark. Det är i alla fall barnets dröm om den perfekta barndomen man köper sig. Och det är vad jag tror han gjorde. Och självklart var barn välkomna! Dels för att kunna ge andra barn det man själv saknade, men också därför att om man ska återskapa sin egen barndom, så måste man också få vara barn på lik linje med andra barn...barn leker med barn. Låter det sjukt? Jag tycker egentligen inte det.

Återigen handlar det om att återskapa sin barndom, vilket i grund och botten är ett tecken på att man inte är mer än människa. Även jag är barn igen ibland, när jag leker med mina barn. Är kapten på ett sjörövarskepp och de är mina småpirater. Det är bara det att jag inte är någon världsstjärna, så i samhällets ögon är det okej att jag gör så. Det är rent av önskvärt, eftersom jag trots allt är småbarnsmamma. Det gör mig till en bra mamma som är engagerad i mina barn. Skillnaden är bara att jag inte behöver återskapa min barndom. Jag har redan haft den, även om den i vissa avseenden lämnade en del i övrigt att önska. Men är jag egentligen mindre freaky än Michael Jackson? Det tycker jag nog inte.

Ja, jag kan väl inte gärna skriva ett inlägg om Michael utan att nämna pedofili-anklagelserna. Tja, vad ska man säga. Jag ställer mig lite tveksam till det där. Men några fakta har jag inte. Men rent logiskt kan jag tänka mig att det a) inte hände något alls, utan det var frågan om människor som försökte slå mynt av en mycket känd och rik man (mycket sannolikt scenario, happens all the time), eller b) något oskyldigt som inte borde ha hänt, men som på grund av bristande omdöme just där och då utvecklades till något helt annat. Små pojkar är små pojkar. Deras kroppar är intressanta, och något som kommer upp till diskussion. Mina barn gör så. Visar rumpan, pillar på sina könsorgan, pratar om dem. Som barn gör. Det är faktiskt plausibelt att det kan ha varit frågan om något så simpelt som det.

Men i ett samhälle som Amerika är sådant inte acceptabelt. Barn får inte leka doktor där, som barn här gör. Och en vuxen man får inte föra sådana samtal med ett barn som inte är ens eget. Fan, föräldrarna för inte ens såna samtal med sina barn där borta juh! Det är tabu. Så...om Michael, i en stund där han återskapar sin barndom tillsammans med andra barn, i en brist på omdöme pratar om sådana saker med ett annat barn...ja, då kan det ju bara gå åt helvete om det barnet sedan berättar det hemma. För föräldrarna kommer alltid se honom som en vuxen man, även om Michael själv kanske hade behov av att vara barn ibland. Så det kan ha varit så enkelt, så oskyldigt. Men säg det till en förälder som befarar det värsta (så som det tycks ligga i den amerikanska folksjälen att göra - sex är tabu, alla är terrorister, och var och en är sig själv närmast), som plötsligt dessutom har möjlighet att göra sig en rejäl hacka på det hela och kanske även bringa en stor stjärna på fall.

Lägg sedan till tidningar på världsbasis som vet att pumpa ur varenda droppe ur en story av den magnituden. Jag är retoriker. Jag vet exakt hur man ordlägger sig för att uppröra någon. Det fanns inte en enda saklig och icke-vinklad artikel i hela den där historien. Inte en enda. Tidningarnas uppgift är inte att rapportera sanningen, det är deras uppgift att öka sin upplaga och sälja mer än konkurrenten. Jag vet, för jag har själv varit i den branschen, och jag har fortfarande kontakter på insidan. Om ni visste hur lite fakta det finns i våra egna kvällstidningar t.ex, skulle ni bli mörkrädda, jag lovar. Så om du som läser detta dömer ut Michael Jackson som pedofil, så gör du det utan några fakta som helst. Inte därmed sagt att han inte var det - men det finns faktiskt en rätt stor möjlighet att han faktiskt var oskyldig. Perspektiv, folks...perspektiv. Hur många tjejer har inte i ett ögonblick av bristande omdöme hoppat i säng med fel kille på den där festen, och sedan fått leva med öknamnet "madrassen" under resten av sitt liv? Ingen rök utan eld, men elden är ibland bara en ynklig tändsticka, och inte den majbrasa man vill ha det till.

Michael Jackson har dött. Scenen är tom, en underhållare i särklass är borta. Men det är också en bror och en far som dött. Som dött i förtid, med våra mått mätt. Sådant är alltid sorgligt, i synnerhet för barnen som förlorat sin far. Kanske inte den perfekta fadern (enligt media var han ju inte det, men som sagt...freaky Michael säljer mer än regular run of the mill-Michael), men han var den enda de hade. Det är, hur vi än vrider och vänder på det, trots allt en människa som dött. En människa av kött och blod, med fel och brister...och som när allt kom omkring kanske inte var så mycket mer freaky än resten av oss. Det kommer vi aldrig få veta. Michael kommer aldrig dricka en öl med någon av oss, och berätta sin historia ur sin synvinkel.

Jahapp. Pojkvännen ska komma på fredag. Innan dess ska vi dock ha ett till litet snack, han och jag. För givetvis hade Peter rätt. Givetvis trodde han sig ha blivit dumpad, eller åtminstone att han var i färd med att bli det. Suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuck!!! Alltså, jag garanterar er - det går inte på något villkors vis att vara tydligare än jag var. Gick inte att missuppfatta. Flickvän mår dåligt, flickvän behöver lite lugn och ro och tid på sig. Jag använde för fan teskedar! Ändå...ändå läser han det han vill läsa, och slösar inte en sekund på att lägga ihop 2+2 och få 714, varpå det är synd om honom. Seriously...Jag hade lika gärna kunnat skicka ett recept på köttbullar åt honom, det hade nog haft samma effekt.

Men jag tog ett djupt andetag, och bad till och med om ursäkt för att jag sårade honom. Jag bemödade mig rent av att förklara det hela ännu en gång för honom, och han sade sig förstå mig. Ändå fick jag utstå gliringar som "slag under bältet" och dylikt igår. Jovisst. Jag får givetvis relationspanik och ångest bara vid tanken på förhållanden ENBART för att kunna ge honom ett slag under bältet. Självklart är det så. Visst. (Nej, Peter, så fan heller att jag tänker ha någon förståelse för honom på den här punkten, för jag har då fan inte fått någon förståelse för att jag bad om en time out). 

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte alls arg. Inte alls. Men pojkvännen kommer få sig upplyst att nästa gång hans flickvän ber om hans stöd, och han vänder ryggen till och tycker synd om sig själv istället, och dessutom har mage att bete sig om jag gjort det på flit för att ge honom ett slag under bältet - då kan han hoppa jämfota till helvete. Då går jag. Ses om ytterligare 25 år. Kanske. Hårda bud, javisst. Men jag är så utled på sånt där jävla känslomässigt tjafs. Jag har inget som helst tålamod med det.

Jag har inte läst mer än en handfull mail sedan midsommar. Jag kollar mailen varje dag, men skummar bara subjects, inget mer. Två veckor utan att sköta min mail. Vet ni var det innebär?

Jag har 1117 olästa mail. Ett-tusen-etthundra-sjutton olästa mail. På två veckor. Två veckor då åtminstone hälften av mitt nätverk har semester, och därför inte mailar nämnvärt. Det är ju ett mirakel att jag hinner plugga under övriga årstider, med tanke på den aktivitet mitt nätverk har då.

De flesta av er skulle nog inte bry er om att ha ett sådant kolossalt kommunikationsflöde som jag har. Men jag har haft nytta av det många gånger, så jag behåller det. Lite kul är det ju också. I don't have friends in high places - I've got friends in ALL places *s*.

Satan vad ryggen krånglar idag. Jag har fått ta maxdos av alla tabletter, och kan ändå knappt gå. Kul när man skal hålla på och ränna i tvättstugan...not. Slut cigg har jag också, så jag borde passa på att sluta röka, men samtidigt tycker jag på nåt sätt de har hjälpt. Kanske för att det blir ett sätt att trigga ner och släppa all stress. Fan vet. I vilket fall är jag utan, och att gå till affären är just nu helt uteslutet. Inte klarar jag av att gå så långt, och inte hinner jag mellan varven i tvättstugan.

So. Jag förmodar att vi kan dra slutsatsen att åtminstone delar av mitt ryggonda beror på hela pojkvänsdebacklet. Pratade med honom igår som sagt, och redde ut ett och annat. Och sa okej till att han kunde komma. Peter har ju envisats med att det är bra att träffas, så jag tänkte att jag kunde väl följa hans råd som omväxling ;-) Men fan för att vara pank nu...:( Det suger hejdlöst. Visst bidrar pojkvännen till mat och sånt, det är inte det. Jag är ju lika jävla pank ändå, liksom. Nu blir det extra tågbiljetter och sånt, och jag vill ju faktiskt betala för mig själv. Skit också. Avskyr att känna mig beroende av någon annan på det sättet. Kunde jag, skulle jag låna pengar av någon. Men jag har ingen att fråga.

Den observante noterar att ett inlägg nedan har försvunnit. Motiveringen lyder: Too much information. Så jag tog bort det. Men Morgana...den där fikan med dig och Jane tar jag gärna. Fast nu får det väl bli efter den 19:e då...Å andra sidan lär jag säkerligen ha mycket att diskutera då ;-)

Nu...ska jag öva på mina övernaturliga förmågor, och försöka få kaffet att koka sig själv, och ett paket cigg att flyga in genom fönstret här ;-)