Minstingen har borstat tänderna, och fått lov att lägga sig på soffan och titta på film en stund.

- Mamma? 

- Ja?

- Kan jag blunda nu?

- Ja, älskling, gör det du.

- Länge?

- Javi...(jag vänder mig om för att titta på honom och inser att han redan sover som en stock).

Sötnosen :-)

Efter att i åratal ha varit drabbad av mer eller mindre writers block, och haft livet komma emellan ständigt och jämt, kom jag idag plötsligt på mig själv med att lägga timme efter timme på att skriva, omformulera, korrigera och skriva lite mer. Det började som ett blogginlägg, men när jag skrivit i 4½ timme insåg jag att det var så mycket mer. Att det är en bok jag skriver.

Äntligen.

Jag bet i det sura äpplet och berättade för honom. Inte i detaljer, men jag berättade om min rädsla. Min relationspanik. Jag smittade av mig på honom, gjorde honom orolig och nervös för att jag skulle backa ur det hela. Men jag var tvungen. Kunde inte tiga, det kändes som att ljuga. Och jag klarar inte av sånt. Jag tycks ha ett obotligt behov av att vara ärlig med mina närmsta. Inte så konstigt iofs. Jag växte upp med så mycket lögner och saker man förteg, så jag mår fysiskt dåligt av det idag.

Jag tror det gick bra, trots allt. Trots att jag kanske sårade lite. Men när vi avslutade, så förstod han mig iaf. Tyckte fortfarande om mig. Med fel, brister, relationsångest och trots att han inte direkt får prinsessan och halva kungariket, så ville han ändå ha mig. I hans värld var jag prinsessan i alla fall.

Det känns lite lättare nu, när jag fick berättat för honom om det enskilt största liket i min garderob. Jag kan inte påstå att det känns bra, för jag gjorde honom ju illa. Lite iaf. Men det känns lite lättare, trots allt. Samtidigt är jag förlamande trött, behöver sova, vila. Jag hoppas jag vaknar i morgon (idag) och finner att rädslan är borta för gott. Jag tror inte den kommer vara det, men hoppet finns där ändå. I vilket fall har jag åtminstone tagit ett steg till på vägen, i riktning mot att ta mig förbi det där.

Kanske kan även jag en dag vakna till en himmel med små rosa moln och drömma om att gå hand i hand in i solnedgången. Eller nä...det är väl knappast troligt. Jag är lite för prosaisk för det. Men det vore trevligt att vakna och känna att man inget hellre vill än att vakna med någon, istället för att låta rädslan styra och alltid vakna ensam.