Underbaraste M skrev nyligen om att ha ett kall. Om att brinna för det man gör. Det finns en enorm attraktionskraft i människor som brinner för det de håller på med. Inte de som arbetar dygnet runt för att "lyckas", utan de som verkligen brinner för det de gör. Som har passionen. Om du inte riktigt greppar vad jag menar, så tänk dig Jamie Oliver. Den nakna kocken. Där har du en människa som brinner, som är passionerad.

Själv brinner jag inte än. Rör mig fortfarande i ytterkanterna av det som är min passion. Har inte släppt taget och satt eld på brasan än. Men jag vet att om jag gör det, så kommer det brinna intensivt. Kanske är det lite därför också som jag inte har gjort det än. Det är, åtminstone för mig, ett stort steg att bara låta sig uppslukas av sin passion. Lite fritt fall. I'm still playing it safe.

Jag vet ju att jag är bra. Inte bara det, jag har talang. För mig är inte skrivandet svårt egentligen. Orden finns där. Och jag har förmågan att kombinera dem sällsynt bra, och jag vet om det också. Jag är medveten om att det är lika lite politiskt korrekt att säga så, som det var att här om dagen säga att jag tycker jag är vackrare idag än när jag var 20. Men just nu skiter jag faktiskt i vilket. Har inget behov av att dölja min talang bakom falsk blygsamhet. Jag vet att jag är förbannat bra. Jag har dessutom fått det bevisat gång på gång genom åren. Jag har ännu till godo att ha en lärare, författare eller någon som över huvud taget arbetar inom språkområdet inte säga åt mig att jag ska skriva. Punkt. Jag är född till det, säger de. Och otaliga är de brev jag hjälpt andra författa till polis, försäkringskassa, försäkringsbolag, advokater, tingsrätt, immigrationsverket och gud vet allt - och jag vinner alltid. Jag har förhandlat fram 6 månaders arbetsfritt avgångsvederlag + en state of the art dator åt någon som blev uppsagd under sin provanställning pga arbetsbrist. Gör om det, om ni kan.

Nej, jag vet att jag har orden i min makt. Jag har alltid haft det. Och jag vet att jag förmodligen skulle lyckas om jag tuttade eld på brasan. Frågan är bara...varför gör jag det inte? Vad är det egentligen som blir fel? Jag skriver nu och då på en massa olika projekt, men något håller mig hela tiden tillbaka. Jag vet bara inte vad det är. Livet kanske? Det är svårt att vara passionerad när man aldrig får möjligheten att helt enkelt hänge sig åt sin passion. Men det är mer än så. Det måste det vara. För om man verkligen var passionerad, så skulle man ta alla tillfällen i akt att ägna sig åt det, eller hur? Och det lyckas jag ju inte med. Något hindrar mig.

People...det verkar inte bättre än att jag måste ut på jakt. Leta rätt på problemet och identifiera det, så att jag kan lösa det. Det är mitt kall att skriva, och jag kommer aldrig riktigt må bra i livet om jag inte får göra det.

Jag är en studie i komplexitet. Det är bara att inse. Lika mycket som jag kan vara oerhört enkel och lättsam att göra med, lika svårhanterlig kan jag vara. Det finns så oerhört mycket på insidan. Både på gott och ont. Om jag skulle beskriva innehållet i min hjärna, så är det som ett oändligt landskap med ständig liv och rörelse. Det händer alltid något där. Himlen över det där landskapet är ständigt fyllt av ord och meningar som glider fram som slöjor av rök i luften. En ständig ström av kunskap, erfarenheter, tankar och idéer. Det tar helt enkelt aldrig slut.

Ibland kan jag inte sova på grund av det där. Den där ständiga strömmen, frågorna som dyker upp. Ofta har jag fått kliva upp och slå igång datorn för att hitta svaret på en fråga som dyker upp mitt i natten. Det blir stopp i flödet om jag inte tar reda på det, så jag är tvungen att kliva upp och ta reda på hur det ligger till, annars kan jag inte sova. Och jag måste hela tiden skriva. Nånting. Varje dag. Orden måste ut ur mitt huvud, annars mår jag fysiskt dåligt. Det kanske är lite konstigt...kanske rent av väldigt konstigt. Jag vet inte. Vet inte hur det är för andra människor med sånt där. Har väl med åren börjat inse att inte alla andra har det riktigt så. Jag kan avundas dem det ibland.

Idag är en tänkardag. Jag har såna ibland. Dagar då jag liksom är tvungen att tänka igenom allt som är jag och mitt liv. Hur jag är, vad jag gör och varför. Och idag tänker jag att när det gäller hela relationsgrejen, så kanske jag har fel. Kanske behöver jag inte mest av allt någon som kan matcha mig. För tänk om jag hittade någon som var precis som jag, som kunde förstå mig och allting...tänk hur det skulle bli. Med TVÅ såna här konstiga personligheter som ska funka tillsammans - det skulle ju aldrig gå! Det skulle bli crash and burn tämligen fort. Nej, det är nog inte en match jag behöver, det är någon som kompletterar mig. Någon som kan ge mig det utrymme jag behöver till allt det där komplexa, och som inte har riktigt samma behov av det själv. Ni vet, som en bläckplump som liksom flyter ut lite mer på ena sidan och tar upp lite mer utrymme där. Någon som har en personlighet där de områden där han behöver mer svängrum inte krockar med mina. Så att vi kompletterar varann, men inte speglar varann.

Ah well...kanske är det just det jag har hittat. Gudarna ska veta att vi är olika varann iaf. Om vi kompletterar varann vet jag inte...det återstår ju att se, antar jag. Det är det lilla lugna som gäller just nu iaf. 

Kaffe. Tänka mera. I'll be back.

Trillade förbi Ackas blogg tidigare ikväll (inatt), och hittade den här länken. Lite småkul så här på nattkröken att leka lite med bilder :-) Här är mina favoriter:

I'll be watching you...;-)

Blubb? ;-)