Jag är som sagt en smula krasslig idag, och därmed blir matsedeln därefter. Men om ni tror att det innebär hämtpizza eller dylikt, så har ni fel. För jag är faktiskt sällan så noga med maten som när jag är krasslig. Bästa sättet att tillfriskna snabbt är ju självklart att tillföra kroppen så bra näring som möjligt, så att den orkar reparera sig själv. Därmed blev det tacos idag. Mycket råa grönsaker och utöver att vara gott, så får man ju därmed också i sig en massa braiga vitaminer och sånt. Gjorde dessutom egen guacamole, eftersom jag har en massa avocados hemma. Gott, gott. Fast jag ser ut som om jag är höggravid nu ;P

Nästa på schemat är att försöka bada barnen. Åtminstone dottern. Minstingen vill av någon anledning inte alls bada nu för tiden, och jag har inte riktigt ork att slåss med honom om den saken just idag. Det gör inte så mycket heller, för det är ändå dottern som är i störst behov av ett bad. Dvs, hon behöver akut tvätta håret och reda ut alla tovor.

Egentligen skulle jag behöva tvätta kläder också, för vi har nästan slut handdukar, men det får vara. Har helt enkelt inte ork till det idag. Hade jag haft tvättmaskin inne hade det varit en annan sak, men att ränna upp och ner för alla trappor och ut i tvättstugan är mer än jag mäktar med just nu.

Det blev inget pluggat idag heller, men det kan inte hjälpas. Det löser sig. Jag tänker strunta i det ikväll, och bara ta det lugnt. Prata med pojkvännen och natta barn bara. Kanske sticka ett varv eller två. Det får räcka med de aktiviteterna.

Eftersom det nu och då påpekas av vissa - och somliga mer än andra (hej Peter) - att jag pratar så lite om pojkvännen och vad som händer på det området, så ska jag faktiskt göra ett undantag nu. Det börjar bli lite irriterande att få höra att jag inte tycks vara intresserad bara för att jag inte pratar om det i det vida och det breda. So, here goes:

Ja...jag vet fan inte vart jag ska börja ens. Det faller sig inte riktigt naturligt för mig att prata om känslor på det här sättet, när det inte är direkt till den det berör. Jag är den sorten som hellre säger direkt till människor att jag tycker om dem, än att berätta det för alla andra (vilket annars tycks vara det normala, av någon anledning). 

Efter kalabaliken för ett par veckor sedan, så har vi gjort en omstart, pojkvännen och jag. Han insåg att jag inte är som de flickvänner han haft tidigare, och att jag förväntar mig att bli behandlad som en vuxen kvinna och jämbördig partner. Det är nytt och ovant för honom givetvis, men han har konsekvent gjort det sedan dess. Utan undantag. Han har på alla sätt och vis varit den man jag hade förväntat mig att han skulle vara. Men det är inte frågan om att han förställer sig för att vara mig till lags, utan han har helt enkelt slappnat av och är bara sig själv istället för att anta den roll han varit van att ha i sina förhållanden.

Jag på min sida har gjort mig av med min djupt rotade relationspanik. Eller rättare sagt - han såg till så att jag blev av med den. Trots att han var både rasande och förkrossad över det jag gjorde, så stod han konsekvent vid min sida hela tiden. Och han tvingade mig att inte bara klippa och gå, utan att deala med min relationspanik. Det gjorde att när jag nu ser för mig framtiden, så ser jag inte den fruktansvärda hopflätade bild av alla mina dåliga erfarenheter som jag gjorde innan. Jag ser sånt man ska se när man är kär i någon och vill vara tillsammans med dem. 

För visst är jag kär i honom. Hejdlöst kär. För mig är han ju det bästa som finns (han och barnen, förstås). När jag i helgen åkte till Dalarna och var utan både internet och mobiltäckning, så var det närapå att jag redan på lördag åkte hem igen bara för att kunna prata med honom på msn. Jag saknade honom så hejdlöst att det gjorde fanimig ont i kropp och själ. Det enda som hindrade att jag åkte var att jag hade lovat småflickorna att även de skulle få sova i tältet den natten (natten till lördag var det jag och sönerna som sov där), och att de blev så fruktansvärt besvikna när jag började prata om att åka hem igen.

Vi pratar med varandra i flera timmar varje kväll, och klockan blir åt helsike för mycket varenda gång. Men det är så svårt att säga hejdå till varandra, och gå och lägga sig i varsin säng, med 50 mil mellan oss.

Han är den första jag tänker på när jag vaknar, och den sista jag tänker på innan jag somnar. Han finns i mina tankar konstant under mina vakna timmar, och emellanåt drömmer jag om honom också. Samma sak är det för honom. Båda längtar efter att kvällen ska komma, så att vi kan prata med varandra igen, och vi längtar både efter att kunna besöka varandra, och den dagen vi kan vara tillsammans hela tiden.

Vi pratar mycket om framtiden. Hur vi vill ha det, vad vi önskar oss, vad som är viktigt för oss. Vi har samma åsikter om väldigt mycket, och när vi inte har det, så är vi fullständigt öppna för den andres åsikter och tankar, och respekterar dem. Vi drömmer i stort sett om samma saker, önskar oss samma saker av livet i stort.

Han stödjer mig till fullo i mina studier och framtida karriärplaner, och är beredd att göra det han kan för att underlätta för mig. Jag stödjer honom till fullo i det han vill göra, och ämnar underlätta för att också han ska få genomföra saker han drömmer om.

Han är sjukpensionär, som jag tidigare berättat, och eftersom han får sin pension från Norge, så kan det bli knepigt med sysselsättning här. I Norge får han det via den norska motsvarigheten till FK, men han har inte den möjligheten här. Dock är han utbildad IT-ingeniör, och är intresserad av programmering, så vi pratar en del om vad vi kan göra för att även han ska kunna ha någon form av sysselsättning samt få ett eget umgänge ur yrkessynpunkt, såväl som egna vänner här. Som sjukpensionär är det ju annars lätt hänt att man bara blir sittande för sig själv om man flyttar till ett annat land på det här sättet. Hans fördel är dock - utöver att han själv både vill och behöver ha en sysselsättning - att jag råkar ha ett förbaskat bra nätverk inom just IT, så vi hoppas kunna lösa även den biten.

Annars så pratar vi om boende, att vi kommer behöva en större lägenhet än den jag har nu, och att vi en dag i framtiden vill ha ett eget hus. Vi pratar om barn, och om naturen vill vara med på noterna, så kommer den barnaskara jag redan har att växa ytterligare. Vi planerar att resa tillsammans med tiden, och drömmer båda om att se t.ex Egypt, och båda avskyr charterresor.

Giftemål har vi också pratat om, och det är något som också kommer bli, om allt går som vi vill. Och för första gången i mitt liv drömmer faktiskt jag om att vara gift med någon. Med honom.

Vad gäller mina känslor...hm...låt oss säga så här: När jag tänker på en gemensam framtid, så känns det väldigt bra. Jag kan se för mig att vi lever tillsammans, se för mig de där vardagssakerna som att laga mat, klippa gräsmattan, titta på tv på kvällen och såna saker. Och det är inte något jag känner att jag kan leva med, det är något jag känner att jag vill ha. Jag vill att han ska finnas där när jag kommer hem från skolan eller jobbet, att han ska finnas där när jag är sjuk, och jag vill att han ska finnas där både när jag vaknar och när jag somnar. För mig är han stabil, pålitlig och trygg, vilket jag både vill ha och behöver. Det är honom jag vill ha barn med, fira jul med och köpa bil och hus tillsammans med. Det är honom jag vill leva med.

Vi längtar efter att kunna träffas, men det är inte bara att ta ledigt från skolan för mig, och inte bara att ta ledigt från jobbet för honom. Vi har dessutom begränsade ekonomiska ressurser, båda två. Men det går inte en dag utan att vi pratar om hur vi ska kunna lösa det, för vi både vill och behöver se varandra på riktigt. Jag har möjligheten att resa dit i slutet på augusti rent tidsmässigt, eftersom jag får ett par veckor ledigt då, men då har jag inga pengar istället. Jag får sista utbetalningen för sommarstudierna nu på fredag, och just eftersom det är den sista, så får jag mindre än jag annars skulle ha fått. Och hyra och el (som jag redan skjutit upp en månad) måste betalas, vare sig jag vill eller ej, barnen måste ha mat och jag måste ha min studielitteratur inför hösten. Kunde jag låna pengar att resa för, så skulle jag göra det utan att blinka. Men jag har ingen att låna av.

Han på sin sida har sin sista semestervecka nu, och har inte heller några pengar att resa för. Han hoppas dock kunna jobba in en del framöver, och ta kompledigt i höst för att komma hit. Sen har han en vecka ledigt vid jul, då han förhoppningsvis kommer hit. Det är helt enkelt en del trixande för oss båda för att få ihop det rent ekonomiskt. Det är inte bara att dra iväg när man har så små marginaler som vi har. Hälften av de pengar jag får in varje månad går till hyran, sen ska de övriga räkningarna betalas, det ska handlas mat osv. Jag försöker även ordna barnens julklappar lite pö om pö under året, eftersom jag inte har råd att fixa allt sånt i december. Men för att kunna göra det, så låter jag i stor utsträckning bli att äta när jag är barnledig, för att det ska finnas pengar till julklappar åt barnen. Så små är mina marginaler. Därför kastar jag mig inte på första bästa tåg till Norge. Hur kär jag än är, så har jag lik förbannat förpliktelser att ta hänsyn till, och jag har ingen som kan vara back up åt mig. Jag kan inte bara strunta i att betala mina räkningar, för jag har inte möjligheten att täcka upp det sen.

Om jag får som jag vill och önskar, så kommer jag leva resten av mitt liv med den mannen. Att vi får ett år där vi får slita lite för att ses är något vi helt enkelt måste förlika oss med. Och vi gör det därför att det för oss bara är frågan om ett år i sammanhanget. Vi har varit kära i varandra i 25 år, och vi har för avsikt att spendera resten av livet tillsammans. Ett års väntan satt i det perspektivet är faktiskt överkomligt. Men det går inte en dag utan att vi båda hoppas på ett mindre mirakel, som gör det möjligt för oss att antingen kunna korta ner det där året, eller att vi åtminstone kan ses ofta under tiden. Vi längtar efter varandra, men trots att vi är kära, så är ingen av oss den typen som tappar huvudet totalt och ställer till det ekonomiskt för oss för att vi ska kunna ses.

Så. Där har ni det i grova drag. Jag är hejdlöst kär i honom, jag vill leva resten av mitt liv med honom, och det går inte en dag utan att jag närapå längtar mig sjuk efter hans närvaro.

Idag känner jag mig lite halvrisig. Halsen är inte riktigt bra, och inte ryggen heller. Och som grädde på moset, eftersom jag får sitta still så mycket, så krånglar svanskotan också. Den har varit trasig i många herrans år, säkerligen sedan kära far tog för vana att kasta mig nerför trappan i tid och otid när jag var barn. Hur som helst, den rackaren är lös, och när jag sitter ner, så svängs den liksom långt åt fanders bakåt. Så länge jag sitter still är det ingen större fara, men varje gång jag reser mig, så flyttar sig benet tillbaka framåt till rätt position, vilket kan vara nog så smärtsamt. Allt som allt känner jag mig inte riktigt på topp idag.

Måhända är det därför jag kom att tänka på det här med ålder. Delvis iaf. En annan orsak är nog inlägget hos Persilja, där hon skriver om det här med att den bild man har av sig själv i huvudet i obevakade ögonblick kan visa sig vara dåligt överensstämmande med verkligheten. Som t.ex när man råkar kasta en blick i ett skyltfönster, och till sin förvåning för se en halvtjock tant istället för den väna kvinna man förväntat sig ;)

Hur som helst, jag kom att tänka på att jag i januari kommer fylla 37, och att jag innan jag vet ordet av kommer vara 40. Det känns faktiskt lite konstigt. 40?? Hur gick det till? Vart tog alla år vägen?

Missförstå mig rätt nu. Jag har inte drabbats av någon åldersnojja plötsligt, inte alls. Jag älskar att bli äldre, och även tanken på att om några få år fylla 40 känns bra. Det är snarare bara en allmän förvåning över att åren gått så fort. Men så har jag ju levt och upplevt mer än de flesta på de här åren också då. Tiden går fort när man har roligt, det vet man ju, och den går också fort när man har mycket att göra. Och det har jag ju definitivt haft. Mina dagar, veckor, månader och år har alltid haft en tendens att bara flyga förbi.

Det som börjar kännas lite annorlunda däremot är mitt behov av hur jag vill leva mitt liv. Allt oftare de senaste månaderna har jag känt ett behov av saker jag inte behövt tidigare. Som t.ex att bo kvar på samma ort. Jag har alltid flyttat mycket, tagit min tandborste och helt sonika omlokaliserat till ett nytt ställe lite då och då. Har sällan bott mer än en handfull år på samma plats, och många gånger flyttat én gång om året. Men nu har jag ett väldigt tydligt behov av att få bo kvar. Uppsala är hemma, och här vill jag bo resten av mitt liv. Så känns det. Den här vackra staden på Upplandsslätten är mitt hem. Här är mina barn födda, och två av dem har dött här. Här har jag familj och vänner, och här studerar jag och kommer så småningom arbeta. Jag vill byta upp mig till en större lägenhet vad det lider, och med tiden köpa hus här.

Hus är en annan sån sak som börjat ändras allt mer. För visst har jag tyckt att tanken på att ha ett hus har varit mysig, men jag har ändå till större delen tyckt det varit en frihet att inte äga ett hus. Har tyckt det var skönt med hyreslägenhet, för om kylen går åt helskotta, så ringer jag bara hyresvärden och han får fixa en ny åt mig. I mitt eget hus måste jag själv stå för allt sådant. Men som sagt, det börjar ändras allt mer. Jag ser flera fördelar med att ha sitt eget, än nackdelar. Börjar längta efter ett eget hus med ett stort lantkök, hobbyrum, varsitt rum åt alla barnen, och en stor trädgård med äppelträd och ett land där jag kan odla grönsaker och sånt.

Jag har börjat längta efter lugnet, tryggheten och stabiliteten. Längtar efter ett normalt liv, med hus & hem, man & barn, ett jobb jag trivs med och att umgås med vänner och övrig familj. Tycker inte längre tanken på att leva tillsammans med någon känns sådär vansinnigt skrämmande. Istället känns det som en bra tanke. 

Jag om någon vet ju hur det kan vara när den man lever med bara är fel för en, och det är ju de erfarenheterna som har gjort att jag drabbats av relationspanik gång efter annan. Det har också färgat mina åsikter om mina ex, inte tu tal om den saken. Sen spenderade jag helgen med exet och hans sambo. De har varit tillsammans i 1½ år nu, och är fortfarande lite sådär puttinuttigt nykära. De fungerar tillsammans, och det är faktiskt skönt att se hur det kan vara. Det väcker inget vemod eller så, för jag har inga känslor för honom så sett, det är bara skönt att se människor som faktiskt fungerar tillsammans, och det ger mig en önskan om att ha samma sak själv. Att inte alltid vara själv om allting. Att vara två. Att leva på det sättet.

Kanske har jag helt enkelt kommit dithän i livet att det är dags för mig att komma till ro också. Egentligen är jag väl på god väg redan. Jag har ju uppenbarligen hittat den plats på jorden som är mitt hemma, och jag studerar för att kunna jobba resten av mitt liv inom det område jag är bäst på. Även om jag inte spikat att jag ska bli si eller så, så har jag ju ändå valt mitt område. Utöver det, så vill jag ha ett permanent hem någon gång inom de närmste 10 åren, där jag sedan bor tills jag är så gammal att jag inte längre orkar rå om det. Jag vill ge barnen den tryggheten att de vet att jag inte plötsligt rycker upp mina bopålar och flyttar långt åt fanders bort. Jag kan tänka mig flera barn också. Kanske ett par stycken till. Och jag kan tänka mig att leva tillsammans med någon också. Bli gammal tillsammans med någon.

Denna någon att bli gammal tillsammans med har jag antagligen hittat. Det är dessutom helt och hållet hans förtjänst att min relationspanik försvunnit. Han är bra för mig. Han har visat sig vara stark nog att låta mig gå min egen väg utan att behöva ifrågasätta det hela tiden. Har lärt sig att jag inte behöver en pappa, utan en jämbördig partner, och han lyckas faktiskt leva upp till det. Konflikten vi hade var bra för oss. Den gjorde att vi kunde göra oss av med en del saker som var och som hade blivit ett problem i förlängningen. Nu har vi samma utgångspunkt för det hela istället. Och det hela känns riktigt bra, faktiskt (och nej, ni kommer fortfarande inte få en massa känslomässiga utgjutningar om små rosa moln och dylikt ;)). Sannolikt blir dethonom jag kommer leva resten av mitt liv med, iaf om det fortsätter på samma spår som hittills.

Idag skulle jag behöva plugga massor, men helst skulle jag vilja ägna dagen åt att plocka lite här hemma, och ha en gungstol där jag kan sitta och sticka lite.Känner mig oerhört trött. Men samtidigt avslappnad. Livet börjar äntligen gå till sig även för mig.

Jag tror jag ska ha ont i halsen oftare. Iaf om det sällsynta lugn jag känt ikväll beror på det. Det har varit den perfekta kvällen. I bakgrunden hör jag musik från sonens rum, småbarnen sover, det är lugnt och tyst med undantag för Melody Gardot, som jag spelar på låg volym. Förvisso är det stökigt överallt, men det stör mig inte just nu. Jag bara är.

Sängen nästa, tror jag...om jag inte ska norpa en sushibit innan jag trillar omkull under täcket :-)