Så där ja, då har E, pojkvännen och hunden Udda (kul namn!) varit här och hälsat på. Jättekul! Inte minst att få träffa pojkvännen, som jag ju hört en hel del om :-)

Nu sitter jag och kedjeröker, och försöker fokusera på det jag ska göra idag. Det går inget vidare. Jag störs så oerhört av de varningsklockor som ringer i mitt huvud hela tiden. Som säger mig att detta aldrig kan sluta väl. Som säger att det kommer till å bli långa dagar jag går till mötes, där hans känslor och mina inte alls står i proportion till varandra.

Jag är redo att backa ur. Men jag är inte säker på om det beror på att mina känslor kan ha svalnat, att det är för mycket från hans sida, eller om det beror på taskiga erfarenheter sedan gammalt. Eller alltihop. Jag diskuterar saken en hel del med vännerna, och får lite olika respons. De flesta reagerar som jag. Varningsklockor över hela linjen. Några tycker att jag måste ju träffa honom och få se hur det känns på riktigt innan jag tar några beslut. 

Jag har valt det sistnämnda, trots att det går på tvärs av det jag känner just nu. Försöker slappna av och ta det lite förutsättningslöst. Se vad som händer, hur det känns. Men det är fanimig svårt.

Jaja...lär väl försöka få nånting gjort här.

Jahapp, ladies and gentlecowboys, i morgon eftermiddag är det dags att träffa pojkvännen. Är jag nervös? Nej. Är jag betänkt? Yes, most definitly. Han är så vansinnigt kär i mig. Vansinnigt. Han uppvisar samma lycka som man skulle förvänta sig av den som har en obotlig sjukdom som låter en dö en plågsam död, som mirakulöst blir frisk. Förstår ni? Det tycks liksom saknas proportioner. Det gör mig betänkt. Det är liksom lite kärlek på anabola över det hela. Lite för mycket.

Nå, kanske är det bara jag som är cynisk. Kanske är det fullt normalt att han känner som han gör. I wouldn't know. Men lite bekymrad är jag allt för det där.

Nåväl. Ryggen är iaf bättre idag :-D Og gårdagen...whoa! Jag gick från såna smärtor på förmiddagen att jag knappt ens kunde andas, till att på eftermiddagen kunna krypa under soffan, städa lego från golvet, diska, dammsuga...I timmar, dessutom. Saker jag inte kunnat göra mer än några minuter åt gången i flera veckor nu. Inte ens när jag var fullproppad i mediciner. Igår tog jag inga mer mediciner efter jättedosen på morgonen, förrän sent på kvällen. Mer än 12 timmar senare. Och då var det inte för att jag hade jätteont, utan i förebyggande syfte, så att jag inte skulle ha jätteont under natten. Och idag...well, jag kunde kliva upp, gå på toa, koka kaffe utan att känna att jag hade så ont att jag behövde några mediciner. Jag känner av ryggen, men det är mycket lindrigare idag än det har varit på flera veckor nu.

Det hela är ju lite märkligt. Jag borde liksom inte plötsligt bli bättre nu, när han kommer i morgon. Inte om det hela kan härledas ur min relationspanik. Tvärt om, jag borde vara helt förstörd idag. Men det är jag inte. Very odd indeed. Jaja.

Igår beslöt en tjejkompis i Karlstad att ta en spontanresa upp hit, och frågade om hon fick sova hos mig. Sure, sa jag. Tyvärr fick hon vända innan hon kom halvvägs, för redan då hade busvädret nått de trakter hon åkte igenom. Det gick inte att se vart man körde. Istället höll vi telefonkonferens halva natten. Och hämnades lite på en gemensam "vän", som visat sig vara ett riktigt svin. Det enda som står i huvudet på karln är sex, och hans ansträngningar att försöka få oss båda i säng (samtidigt!) har ingen ände. Vi har helt enkelt tröttnat på det. För inte att tala om språkbruken *himlar med ögonen*. Inte nog med att han är extremt ful i munnen, utan han kan även skicka en meddelanden och begära att man ska komma och hälsa på, och att man minsann kan få ge honom en avsugning. Som om det vore en ynnest. Han är helt enkelt vedervärdig. Så vi hämnades lite på honom inatt. Dock tänker jag inte berätta hur, för vi är inte klara än. Nu är det vår tur. Vengeance is blissfull *moahahaha* ;)

I wonder...håller jag på att tappa intresset för pojkvännen? Jag är inte säker. Jag har backat rätt rejält iaf. Men när jag tänker efter, så gör jag ju alltid det när intresset från deras sida blir så överväldigande. När det blir för mycket. När jag i deras ögon blir prinsessan med halva kungariket, och det sker på typ en kvart. Innan vi ens har setts. Då får jag lite kalla fötter. Tycker att det känns lite onormalt. Och jag inser även att det var därför det funkade så länge med Peter. Han gjorde aldrig det. Det ska han ha cred för. Det var väl därför man till sist stod där och insåg att fan, nog är jag lite kär i den här karln allt. Men i precis den vevan backade han, så det rann ju ut i sanden då. Men jag förstår honom. Kanske såg han för sig en hejdlöst kär kvinna, som beter sig som min pojkvän gör nu. Om det var vad han gjorde, så har jag full förståelse för det. Se bara hur jag själv reagerar varenda gång jag utsätts för det. Men just nu kan jag tycka att det är lite synd. Jag hade mycket lättare att hantera hans sätt än det här. Så Peter...ta åt dig. Det här är idel komplimanger. Även om du är en bråkig fan, så gillar jag dig ändå ;-) 

Oj, spontanbesök av min kompis E från Gävle! Vad kul! Fast här måste akutröjas lite - weee! :-)