Jag försöker ta till mig de råd jag får. Att jag ska tänka mindre och känna mer. Lita på känslan. Men det är så svårt för mig. För i motsats till vad folk kanske tror, så tar jag över huvud taget aldrig känslomässiga beslut. Aldrig någonsin. Oavsett vad jag känner, så sätter jag alltid känslorna åt sidan i slutändan, och tar mina beslut baserade på de fakta jag har, och vad jag anser vara bästa lösningen. Och det är förbannat svårt att komma ifrån det. Det sitter i ryggmärgen.

Jag sitter på min frimärksstora balkong och läser, dricker kaffe och kedjeröker. Jodå, jag röker igen. Började förra torsdagen. Dels för att jag hade så förbannat ont, men också för att situationen stressar mig. I vanlig ordning. Men den informationen är på en need-to-know-basis, och vad gäller pojkvännen, så behöver han inte veta. Jag förväntar mig att de av er som har möjlighet att meddela er med honom kniper käft om den saken. Det är inte en diskussion jag vill ta med honom just nu. Jag har annat att tänka på, som är viktigare.

Jag försöker verkligen låta bli att tänka och bara känna, men det går inte riktigt just nu. Huvudet fylls av tankar kring vad allt det här innebär, och jag är...Jag vet inte vad jag är. Inte rädd. Orolig kanske. För vad vet jag inte riktigt. Inte att ge upp min frihet, för det behöver jag egentligen inte göra. Det står mig fritt att göra vad jag behagar även om han är en del av mitt liv. Och då pratar jag inte om andra relationer, tillfälliga eller vad det nu månde vara, för sådant intresserar mig inte. Det har inte intresserat mig under den tid jag varit singel, och det intresserar mig inte nu. Men i övrigt. Saker jag vill göra, uppleva, jobba med. Jag har hans välsignelse att göra exakt det jag skulle önska, no questions asked. Så det är inte det.

Jag vet inte vad det är. Kanske tanken på att börja om igen. Tredje gången gillt. Ny man, nya barn, nya familjemedlemmar (hans mor och syster osv) och ett nytt liv. Kan inte påstå att det känns skrämmande egentligen...Lite oroande kanske, men inte skrämmande. Börja om på nytt. Igen. Men å andra sidan är det ju han, och tänker jag på det hela på ett mer personligt plan än bara ett övergripande, så känns det ändå helt okej. Så vad fan är det frågan om egentligen??

Kanske är det att det denna gång är så livsavgörande på något sätt. Jag är 36, och det här kommer bli sista gången jag ställs inför den här typen av relation. En relation som kommer leda till flera barn och en ny, "riktig" familj. För jag är ju en sådan som har långa förhållanden. Mestadels iaf. Och skulle vi nu köra det här racet, men det inte skulle hålla i längden, så kommer jag vara förbi mina fertila år när det tar slut. Det är faktiskt lite påtagligt, nu när jag sätter ord på det. Det kan nog vara mycket det som spökar, faktiskt. Att det är så slutgiltigt på något sätt. Att om detta skulle ta slut någon gång i framtiden, så kommer jag aldrig mer ha en relation med någon på det planet. Det gör att det känns som ett rätt stort beslut. Tills jag beaktar vem det är frågan om. Han känns förbannat självklar i den där rollen. Dessutom är det inte sannolikt att det kommer ta slut heller, om vi nu kör hela det här racet. Då blir det han, 'til death do us part, skulle jag tro. Och hur läskigt är inte det??

Det är läskigt. Inte tanken på att leva med samma man resten av mitt liv, det känns snarare som en trygghet, men däremot känns det lite läskigt att staka ut resten av sitt liv på det sättet. Att det är så det ska vara så länge jag lever. Amen. Huuuu...den tanken är lite läskig. Jag har ju alltid levt enligt devisen att jag aldrig är rädd att prova något nytt, att välja en oväntad väg i livet, att chanser är till för att tas. Det blir en förbannat stor sån bit ur mitt liv som kommer försvinna. Jag kommer spika fast en lång jävla bräda härifrån och in i evigheten, som ska utgöra grunden för resten av mitt liv. Tryggt, men omvälvande.

Han vill skydda mig, försvara mig, pinkar väl lite revir också emellanåt. Jag är hans. Sött, men svårt att vänja sig vid. Igår fick jag varna honom, säga att han inte får glömma bort att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv, att jag alltid har gjort det, och att han aldrig, aldrig får ställa sig framför mig och skydda mig i en knivig situation. Få saker gör mig så rasande som att bli behandlad som en oskyldig fjortonåring som måste skyddas. I'll fight my own battles. Jag måste få göra det. Han får gärna känna att han vill skydda mig, gärna stå vid min sida om det blåser storm, men inte slåss åt mig. Det klarar jag inte av. Jag är en vuxen kvinna, både smart och stark, och jag behöver ingen riddare i skinande rustning. Behöver det inte, och vill inte ha det. Jag vill ha någon som är mig jämlik, som kan acceptera att jag kan försvara mig själv både verbalt och fysiskt, om det skulle behövas. Och han accepterade det. Rakt av, som allting annat. Vilket känns...bra...tror jag. Jo, det gör det. Ovant, men bra.

Jag har nog aldrig bemötts med så mycket självklar respekt av en partner tidigare, vilket också är något att vänja sig vid. Det är så jag vill ha det, så det ska vara, men jag har inte upplevt det på det här sättet förut. Det är väl antagligen tur. Det är det som räddar det här från att bli pannkaka, som hindrar mig från att bara helt sonika backa ur det hela, eftersom det vållar mig så mycket huvudbry och en massa frågor som jag inte har ett dugg lust att ta ställning till egentligen.

Det hela är i grund och botten väldigt självklart, och än så länge har jag inga planer på att plötsligt backa ur det hela. Jag avser att välkomna honom med öppna armar i slutet av nästa vecka, ha några jättemysiga dagar tillsammans, och välkomna den förändring jag står inför. Trots alla farhågor, trots gammalt bagage, trots min oförmåga att agera strikt känslomässigt inför det här. Så långt har jag åtminstone kommit. Nej, förresten, det har jag inte alls. Men eftersom det är just han, och vi har den historia vi har, så gör jag det ändå. Det är annorlunda med honom.

"Kär som en klockarkatt" sa Persilja...jag kan inte annat än le. Jorå, visst har han snärjt mig. Men det gör det ju bara så mycket svårare nu. När intellektet på ren reflex vill ta över och bestämma över känslorna. Det blir en intern strid, som jag ju inser att jag är tvungen att ta mig igenom förr eller senare oavsett, om jag ska kunna ha en seriös relation med någon. Men det är en strid jag önskar jag kunde slippa. Den är jobbig. Den får mig att sitta i timmar på balkongen och kedjeröka och läsa för att slippa tänka på det hela. Den får mig att tänka på min framtid på ett sätt som inte riktigt borde vara fullt så relevant i sammanhanget. Är man kär som en klockarkatt så ska man vara fylld av kärlek och längtan, och inte sitta och lägga strategiska planer för min framtida karriär och spåna på vilken av de sju miljoner blivande böcker som snurrar i mitt huvud som jag ska skriva först. För helvete, förut idag kom jag till och med på mig själv med att på allvar kontemplera utvecklingen i Ryssland på senare år, och tänka att det vore intressant att åka dit och göra research inför en bok i ämnet!

Eller också är det väldigt logiskt att jag gör så. Att jag istället för att ha ett huvud fyllt av rosenröda drömmar om han och jag, planerar inför en framtid inom det område jag trots allt behärskar bäst. För framtiden och planerna kring den är ju ett högst aktuellt ämne i sammanhanget. Vår gemensamma framtid. Även om jag nu inte går runt och ser för mig små rosa moln och att sitta vid åkanten och hålla handen. Jag är en praktisk sort, och att vara romantisk är inget som ligger nära till hands för mig. Det är trevligt att utsättas för (i viss mån), men inget jag hänger mig åt på eget bevåg. Jag är helt enkelt inte funtat så. Att beskåda en vacker solnedgång är för mig inte i första hand något romantiskt, det är ett vackert naturfenomen, som jag per automatik försöker sätta ord på, som jag alltid gör. Punkt slut. Inte heller det får några rosa moln att smyga sig obemärkt in i mitt huvud. Jag är väl helt enkelt bara en prosaisk sort, sådär i grund och botten. En sån som står tämligen solitt planterat med båda fötterna på jorden, och känner mig obekväm med alltför mycket romantik.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

*Rökpaus*

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Sådär. Knatar runt i ett långt, genomskinlig linne, som på nära håll avslöjer mer än det döljer. Nybadad, med rakade ben och hela faderullan. Sitter där ute och låter håret lufttorka medan jag tittar på grannen mitt emot. En ung man, som brukar stå inne på sitt rum och spela cello med bar överkropp. Han är vacker. Men ointressant. Jag tittar slött på honom, och låter blicken oengagerad glida vidare över de andra fönstren i byggnaden mitt emot. Det är som om jag har distansierat mig fullständigt från mitt eget känsloliv idag. Hungern sliter i kroppen, men jag förmår inte äta något. Känner bara att jag borde skriva. Skriva den där boken. Och att jag borde släppa taget någon gång och helt enkelt bara...våga. Inte bara borde göra det - jag kommer göra det. Inte utan vånda, uppenbarligen, men jag kommer göra det.

Ibland undrar jag om jag verkligen är gjord för den där tvåsamheten. Rätt ofta, när jag tänker efter. Det är faktiskt väldigt skönt att vara själv, tycker jag, och tanken på att ha någon runt mig för jämnan är inte en tanke som känns speciellt angenäm. Jag har stort behov av utrymme, mer och mer, ju äldre jag blir. Är väldigt snabb att döma ut de män som är intresserade av mig som blodiglar. Känslan av att de klamrar sig fast vid mig som ett blött duschdraperi ligger ofta nära till hands. Jag behöver space. En karl som är självgående, som inte behöver mig varje sekund av varje dag. Jag klarar inte av det. Kvävs av det. Vare sig det beror på att de själva har svåra problem med beroende, eller de helt enkelt försöker äga mig på machovis. Jag vänder mig emot båda delarna. Flyr direkt. Välj mig för att du inte vill leva utan mig, inte för att du inte kan, har alltid varit min vädjan. Men gör det utan att behöva mig till döds.

Han gör det. Väljer mig på de grunder jag vill bli vald. Han gör allting rätt, hela tiden. Han känner mig, följer mig hela tiden, hur skarpa kurvor jag än tar. Utan att pressa mig, utan att försöka köra om mig, utan att halka efter. Följer mig som min egen skugga, utan att göra större väsen av sig än just en skugga. Jag är inte alldeles säker på om jag tycker det känns bekvämt eller om det känns läskigt. Rent principiellt borde det väl kännas bra att äntligen få saker och ting på det sätt man behöver, men det är ju samtidigt väldigt nytt.

Bah...Nu ältar jag. Känner själv hur jag upprepar mig själv in i absurdum. Hur jag slits mellan vad jag vill och...vad jag vill. Jaja. Jag behöver väl det just nu. Behöver sätta ord på det faktum att jag håller på att sätta distans till mina känslor, samtidigt som jag försöker undvika att låsa in dem. Undvika att ta ett sånt där torrt, rationellt och logiskt beslut som jag är så alltför benägen att göra. Att ta ett känslomässigt beslut behöver ju inte innebära att det är dåligt, bara att det är frågan om en annan sorts rationalitet och logik. Det borde ju vara logisk att sträva efter sin egen känslomässiga lycka - även om jag är ovan att göra det på ett sätt som innebär att det omfattar en annan människa. En annan människa som inte är mitt barn, vill säga.

Jag får väl helt enkelt öva. Diskutera med mig själv tills jag inte har något mer att säga, och sen bara köra på. Låta det bära eller brista. Det kan inte mer än gå åt helvete, eller hur? :-)