Jag fick en god nyhet så här på kvällskvisten och trodde i mitt enfald att jag skulle få avsluta min dag i en något mera positiv anda. Men icke. Istället knäckte jag en tand.

Suck. Nu börjar det bli lite mycket här...

Nyss hemkommen från VC, dit jag stapplande tog mig tidigare i eftermiddags. Hade sån huvudvärk att jag trodde jag skulle avlida, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade äldsta sonen hemma så att jag kunde ta mig till vårdcentralen medan han såg efter de små. Det var ju en satans otur att det skulle komma just idag, när jag precis hade slut på Citodon, som är det enda som hjälper när jag får det här.

Det är inte ofta jag får den här huvudvärken, och det är inte en klassisk migrän, men den gör precis lika ont. Den är alltid stressrelaterad, och så även denna gång. Och med tanke på att jag känner mig rätt stressad över studierna och ekonomin, så är det inte att undra på att den kom nu. Det som utlöste det hela var dock något helt annat.

Jag hade mina barn med mig till skolan idag, och i vanlig ordning började de rätt snabbt smågnabbas lite, fast inte verbalt, utan med knuffar och dylikt, som de brukar göra. Den ena satt i mitt knä, medan den andra satt tätt intill mig med en saftflaska. Det slutade givetvis med att saftflaskan for all världens väg, och jag fick torka saft över halva golvet. Nu hör det till historien att de som satt bakom mig inte såg barnen smågnabbas, eftersom vi satt så att det hela skymdes av mig.

Anyway, efter någon timme går jag ut med barnen, och får strax därefter sällskap av Marie, som sitter just en bit bakom mig i klassrummet. Vi småpratar lite som vanligt, och när vi går in så berättar jag att barnen just nu är i en period då de inte riktigt går ihop med varandra eftersom de är så olika personligheter, och att de just där och då var på gränsen att ryka ihop. För en utomstående skulle det nog inte se ut så, men jag berättade att mina barn inte är den sorten som laddar upp inför såna här grejer, utan signalerna är ganska vaga, och sen plötsligt exploderar det bara. Jag sa också att om minstingen exploderar på det där sättet, så kastar han saker, och det första han skulle ge sig på var ställningen med alla keramiksaker som stod på tork inne i klassrummet. Det var bara ett lugnt konstaterande från min sida, baserat på att jag ju faktiskt känner min son.

Sen kommer vi in i klassrummet och ska börja planera vårt arbete, när människan plötsligt högt och tydligt säger åt mig att hon inte förstår varför jag är så elak mot mina barn. Va?!? sa jag, varpå hon fortsätter med att konstatera att hon ser ju minsann att barnen är snälla (keep in mind att hon aldrig träffat dem tidigare, och bara sett dem under en timme i klassrummet, och att hon inte heller såg barnen smågnabbas och vara på väg att ryka ihop), att jag är elak mot dem som förutsätter att de kommer bete sig illa, att om sonen kastar keramiksakerna i golvet, så är det ju mitt fel, eftersom jag förväntar mig att han ska göra det. Därefter upprepar hon att jag är elak mot mina barn.

Jag blev minst sagt rasande. Inte nog med att människan åtar sig att göra en psykoanalys av mina barns beteenden baserat på att hon sett dem under en timme i ett halvstökigt klassrum (inte ens en professionell psykolog skulle göra något sådant), utan hon tillskriver mig känslor jag inte har, och hon har dessutom mage att kalla mig en dålig mamma som är elak mot mina barn. Ordagrant. Utan att känna någon av oss. Utan att veta något som helst om mina barns reaktionsmönster och beteenden, utan att veta något som helst om mitt föräldraskap. Nej, helt och hållet baserat på sina egna förutfattade meningar, så dömde hon ut mig. Offentligt, i vårt klassrum. Och hon beter sig som om hon är i sin fulla rätt att göra det.

Som sagt, jag blev rasande, och jag åkte hem strax därefter. Jag tog ingen konflikt där och då, eftersom jag hade barnen med mig, men jag var minst sagt rasande. Är det något jag inte tål, så är det dessa förbannade amatörpsykologer som inte bara tillskriver mig känslor, åsikter och beteenden jag inte har, utan som tvärsäkert hävdar att så är det, därför att deras egna förutfattade meningar leder dem till den slutsatsen. Den typen av ignorans klarar jag mig utan. Det är én sak att vuxna människor beter sig som idioter, men jag betackar mig för att utsättas för dem.

När jag kom hem så kom huvudvärken som ett brev på posten. Det här var det sista jag behövde just nu, och jag överväger seriöst att begära att få avsluta kursen på något annat sätt. Jag har ingen som helst lust att gå till skolan nästa vecka, och ingen som helst lust att göra något grupparbete ihop med den här människan. Jag vill varken se henne eller höra ifrån henne någonsin igen. Jag har haft tillräckligt mycket idioter i mitt liv, och jag ämnar inte ödsla en enda minut på dem i fortsättningen. Jag kan dessutom inte göra så mycket nästa vecka, eftersom jag ligger efter, utan det är mest bara närvaro för min del, så det känns ju faktiskt som jag kan använda tiden bättre än så. Vi får se hur jag gör.