Gick på affären, vilket visade sig vara en förbannat dålig idé efter att ha ränt i tvättstugan hela förmiddagen. Hade ont som fan, och spydde varje gång jag kom in från tvättstugebestyren. Och sen affären. Bad idea. Tog mig 1/3 väg hem, sen tog det stopp. Kunde inte flytta benen ens om mitt liv hängde på det. Totallåsning. Smärtsamt som fan. Och så började jag domna bort också. Svullnad kring nervknippet längst ner i ryggen givetvis. En konsekvens av att jag ränt i trappor och tvättstuga hela förmiddagen.

Slutade med att jag var tvungen att få hjälp hem. Tog mig ingenstans. Och här ligger jag och kan bokstavligen inte röra mig från midjan och ner. Haleluja. Hade till och med domningar i ansiktet när jag kom hem. Bara att drutta omkull och ringa småbarnens pappa och be honom ha barnen en dag eller två till. Jag är totalt handikappad. Skit också.

I torsdags började jag få ont i ryggen. Kände av det när jag var på stan med M och Lo, men trodde det berodde på den annalkande mensen och att jag slarvat lite med mina coreövningar.

I fredags började jag möblera om. Hade än mera ont i ryggen, så jag fick ta det lite lugnt dock. I går hade jag ännu mera ont. Kunde bara sitta upp korta stunder, hade svårt att gå, fick ingenting gjort. Halvvägs i ommöbleringen, och det ser ut som om någon - bokstavligen - släppt en bomb här.

Idag trillade polletten äntligen ner. Vaknade med än mera gröndjävligt ont och inser att det här är ju för fan inte vanligt ont i ryggen. Det här är ju ryggskott, som jag får lite nu och då. Gah! Varför ska det alltid ta flera dagar innan jag fattar det?? Det är ju faktiskt en distinkt skillnad jämfört med när jag har ont i ryggen som vanligt.

Jaja. Ryggskott. Ont som fan den här gången. Inga smärtstillande hemma, men det skulle inte hjälpa heller. Det är antiinflammatoriskt man måste ha för sånt här, för smärtstillande hjälper lika mycket som halspastiller. Och jag kan inte äta antiinflammatoriska mediciner. Bara att bita ihop, med andra ord. Och så denna eländiga mensvärk på det. Ont både fram och bak - haha! Ja, kära nån, man kan ju inte annat än skratta åt eländet ;P

Jag har tvättstuga idag. Inte så kul när jag knappt kan gå inne i lägenheten ens :S Men men, jag har inget val. Måste tvätta idag. Och när jag var ut med första laddningen, så ser jag något ligga på backen bredvid bakhjulet på min cykel. Ja, jag har fått punktering på bakhjulet på min cykel, har jag berättat det? Kom hem här om dagen och upptäckte att däcket var platt. Har inte orkat deala med det än heller, för det har regnat så mycket.

Anyway, nu såg jag att det låg något där. Gick bort och tittade, och inser att det är lilla luftnippeln som ska sitta i cykelhjulet. Hatten ligger bortslängd lite längre bort, och muttern som håller ihop det hela är borta. Jag stod säkert i två minuter och bara tittade på det hela. Glad åt att det inte är en punktering i alla fall, och lite smått förvånad över människors sätt att resonera.

Det står till en var tid minst 20 cyklar i vårt cykelställ. Ofta är det uppåt 50 cyklar. Och med 20-30 meters mellanrum är det cykelställ på hela området. I vårt cykelställ är det enbart jag som har cykelbarnstol, cykelkärra och två av de minsta barncyklarna fastkedjade i varann. Det råder ingen tvekan om att alltihop tillhör en och samma liksom. Alla andra är bara "ensliga" cyklar, eller hur jag nu ska uttrycka saken. Det står dessutom några där som inte använts på gud vet hur länge, där det verkligen syns att de inte används. Och ändå...ändå väljer de MIN cykel att plocka delar från?? Hur fan resonerar man då?? "Jo, här har vi nån som har minst två små barn, och som säkerligen får krångla mer än alla andra när hon ska laga sin cykel, så HENNE plockar vi grejer av!"?? Jeeezuz...

Jaja. Jag är bara glad att det inte tycks vara annat än ett ventilbyte som behövs. Jag har ventiler ligger nånstans, ska bara hitta dem först. Jag har andra bekymmer som kräver min uppmärksamhet i större grad just nu. Ska till Stockholm och fotograferas i morgon t.ex Med ryggskott. Jah...det kan bli intressant ;)

...kunde inte låta bli, va? ;-)

För andra månaden i rad kommer min mens några dagar tidigare än den normalt skulle göra. Den tycks reglera sig själv inför pojkvännens besök i juli. För två månader sedan skulle jag få min mens dagen innan han kom. Men min mens kom tidigt, och enligt det justerade schemat skulle jag då vara på dag 4 i min mens när han kommer, alltså lite drygt halvvägs. Men så kom den ett par dagar tidigt även denna gång, vilket innebär att jag är på dag 6 när han kommer, och nästan klar. Såvida den inte kommer ett par dagar tidigt även då, vilket innebär att jag precis är klar med eländet när han kommer.

Är det inte fantastiskt? Att jag vet rent mentalt att han kommer är väl en sak, men att min kropp tycks vara införstådd med det så till den milda grad att den börjar reglera min menscykel är ju helt otroligt - haha! Och ja, det ÄR faktiskt ovanligt med dessa rubbningar. Jag har oerhört sällan sådana, och definitivt inte flera månader efter varann. Jag tillhör dem som kan ställa klockan (bokstavligen!) efter min cykel, så regelbunden är den.

Nå, visst är det ju mest sannolikt att det bara är en fluke, en naturens nyck, men håll med om att det är lite kul att det sammanfaller med att han kommer hit ;-)

Jag har drabbats av hejdlös inspiration och får inte alls gjort det jag skulle idag. Ommöbleringen är bara halvvägs genomförd och kaos är vad som härskar här. Men jag bara måste få ner mitt synposis så att jag inte tappar det. Och det växer hela tiden. Jag stickar några varv, svarar på saker på mail, msn och FB och måste sedan återvända till mitt dokument, där jag bit för bit sätter ord på det som trillar in i mitt huvud. Bygger min synopsis. Det är just nu ett synopsis för tre böcker, faktiskt. En serie.

Måste vara ommöbleringen som gjort det. Det brukar frigöra inspiration, frigöra lite nya energier. Det är därför jag möblerar om så ofta. Nu står soffan under fönstret och jag kan ligga här och titta på molnslöjor som dansar framför månen, titta på stjärnorna som tänds, och titta på regndroppar mot min fönsterruta. Ro i själen och energi i hjärnan. Inspiration. Kreativitet. Älskar det. Mår bra av det. Nu kan jag skriva igen.

Lugn dag idag. Blev skälld lite på av P, som hävdar att han andock inte är arg på mig, men att jag inte alltid har rätt. Nepp, det har jag inte, men det har inte han heller, för den delen ;P Över huvud taget är hans (icke befintliga, enligt honom) ilska inget som gör mig arg, tvärt om. Det får mig att le. Han har reagerat på något jag sagt/skrivit, känt sig träffad, alltså åstadkom jag något med det jag skrev. Väckte en reaktion. Det var också det som var mitt syfte, för alla som läst just det inlägget. Att väcka någon form av reaktion, inte att övertyga. Bara att få folk att tänka lite. P är inte heller den enda som reagerat, som tror sig vara den ena enda jag skrivit till/för/om. Det är en annan rätt intressant grej med att blogga. Det finns alltid ett antal som tror sig vara den enskilde mottagaren av mitt budskap. I själva verket kan jag ha fått kommentarer från 27 olika människor som alla känner sig som den enskilda mottagaren, och på olika sätt, beroende på deras eget ställningstagande i frågan. Inte heller hjälper det att säga att så inte är fallet, för de känner sig lika träffade allihop, och vägrar tro på mig.

Det jag säger dissekeras utifrån den enskildes egna erfarenheter och kunskaper om livet, universum och allting, och ibland går dessa erfarenheter och kunskaper på tvärs av mina, vilket jag givetvis får höra. Då är frågan - är det den som tolkar mitt budskap som har tolkningsföreträde, eller är det jag som har skrivit det? Eller är det den som känner igen sig i positiv bemärkelse, som kan relatera till de problem jag belyser, och som håller med mig? Fundera lite på det. För det är faktiskt inte så enkelt som att jag har tolkningsföreträde till det jag själv har skrivit. Om så vore fallet skulle ingen bestrida min rätt att ha det. Och det händer emellanåt. Emellanåt möts jag av att någon envist påstår att jag tycker si och så i en fråga, och det spelar ingen roll om jag säger att det inte är så. De har bestämt sig för att det är så, och att jag rimligtvis är den enda som kan avgöra den saken tycks inte höra dit alls. Rätt respektlöst egentligen, när jag nu tänker på det. Och det åtföljs alltid av kommentarer som innebär att det är mitt eget fel att jag tolkas på ett sådant sätt att man blir förbannad, att det är jag som skrivit dåligt/felaktig/löksoppa. Men är det det egentligen?

Om 400 personer läser min blogg, och 397 av dem förstår alldeles utmärkt vad jag menar...är det ändå de 3 övriga som har tolkningsföreträde? De som tog det personligt, som såg sig själva som den enskilda mottagaren av det man skrev, och som tolkade det hela som ett negativt påhopp på dem själva, fastän jag inte hade en tanke på just dem när jag skrev? För det är så det ser ut, förstår ni. Jag skriver personligt, och ni drar alla era egna slutsatser kring det jag skriver, baserat på era egna erfarenheter och hur väl ni känner mig. Ni drar era slutsatser utifrån faktorer jag inte känner till när jag skriver mina blogginlägg, som jag inte väger in alls, och som för mig är helt och hållet egala, eftersom jag faktiskt inte skriver om just er. Det är en slutsats ni själva drar, och som ni själva får stå för.

Den bild ni får kan aldrig visa hela sanningen om vem jag är, hur jag tänker, hur jag fungerar. Den är bara en bild ni själva skapar utifrån något som egentligen är väldigt bristfällig information. Ni skapar en tredimensionell bild av något fyrdimensionellt (jag) baserat på ett antal lösryckta tankar, bilder och att ni träffat mig i varierande omfattning. Betänk då att jag under en dag tänker hundratals, tusentals tankar. På en vecka ännu mer. På en månad, på ett år...det blir ofantligt mycket. Och här i bloggen finns det just nu 357 inlägg. Detta blir nr 358. Och av dessa 358 inlägg så meddelar de flesta bara vad jag haft för mig just den dagen, inte vad jag tycker om saker och ting. Så lite gör ni er bedömning på. Betänk det, nästa gång ni gör upp er åsikt om någon baserat på vad ni sett och hört under några minuter av den människans liv. Betänk hur det skulle vara om någon tog en enda mening eller ett litet stycke, plockade det ur sin kontext, och gjorde upp sin uppfattning om er baserat på enbart det. För man behöver inte vara kändis för att råka ut för det. Det räcker att ha en blogg som är tillgänglig för alla.

Jag vet att jag inte alltid har rätt, och läser ni noga, så kommer ni se att jag inte heller påstår det. Jag har inte alltid rätt. Men glöm inte...det har inte ni heller.

Kärlek är att älskas villkorslöst. Utan frågetecken, utan baktankar. Att utan att tveka stå med hjärtat i handen och erbjuda mig det. Det är han. Pojken som blivit man, som varit min ända sedan han var 13 år.

Han längtar efter mig, men väntar på mig så länge han måste. Säger att han inget val har i den frågan. För att det är jag. För att ödet tycks ha bestämt att det skulle vara vi, även om vi inte själva direkt underlättat det under de 25 år som gått. Fast visst har vi letat lite efter varandra genom åren. Tanken på den andre har alltid funnits där, genom allt annat.

13-åringen har för länge sedan blivit vuxen, och jag likaså. Ändå är vi fortfarande samma människor som vi var den gången. Äldre, klokare, har levt mer. Men är ändå samma. Har samma bakgrund. Saltvatten och blåst, berättelser och humor lika sträv som en fiskares skäggstubb. Stenar och vindpinade björkar, taniga jävlar jämfört med de som växer här nere. Men sega. Klöser sig fast i marken och överlever allt. Precis som vi öbor. Ett segt släkte.

Jag hör hemma där. Hör hemma hos honom. Han hör hemma hos mig. Har gjort det i 25 år redan. Honom kan jag tillåta att ta hand om mig. Han vet vem jag är. Allt han gör för mig, görs av kärlek. Inget annat. Inte för att han måste, inte för att han borde, inte för att han är man och jag är kvinna. Utan för att det är han och jag.

Jag drömmer om honom. Drömde sist att jag stod ute i blåsten, utanför vårt hem. Drar sjalen tätare omkring mig och vinkar hejdå till mitt yngsta barn, som blivit vuxen och flyttar hemifrån. Någon lägger en hand på min axel och sedan armen om min midja. Han. Jag lutar huvudet mot hans axel, och sedan vaknar jag. Vaknar med en känsla av lugn.

Kanske var det en glimt av framtiden, kanske var det bare en återspegling av förhoppningar jag någonstans bär på. Det kändes i vilket fall bra. Som det skulle vara. 

Jag förvånas ibland över andra människor. Jag som trodde ingenting kunde förvåna mig längre. Men ju äldre jag blir, desto mer påtagligt blir det hur det heteronormativa styr precis allting, och jag får allt större förståelse för hur alla som står utanför normen känner ett behov av att kämpa emot det heteronormativa. Även jag börjar få det behovet.

Jag har aldrig kommit ut ur garderoben officiellt. Jag anser att min sexuella läggning är något alla andra än mina partners och de vänner jag väljer att delge det ska skita i. Inte bara har de inte med saken att göra, jag tycker faktiskt inte de SKA intressera sig för det alls. För vad säger det om människan som sådan, när man lägger stor vikt vid att tycka till kring någon annans sexuella läggning? Då har man fanimig för lite att göra, tycker jag.

Jag har insett att de kretsar jag rör mig i är kretsar som heteronormativa har svårt att förstå sig på. De förstår inte att våra genusdiskussioner ligger på en helt annan nivå än deras gör. De förstår inte att det för oss inte är några konstigheter i att kvinnan är den som lagar bilen, och mannen är den som lagar mat med ett barn på höften. De förstår inte att vi är många tjejer som faktiskt inte vill leva tillsammans med någon på heltid, att vi tycker det är förbannat skönt att inte ha någon där jämt, precis som många av männen tycker så.

Jag har till sist insett att det faktiskt finns ett "vi" och ett "dem", och att jag utan att blinka ställer mig i den grupp som inte är heteronormativ. Jag är beredd att acceptera att många vill ha den konstanta tvåsamheten, att det ger en trygghet osv, och jag är beredd att acceptera att samma tvåsamhet ofta kommer med könsstereotypiska roller. Jag önskar bara att "de" då kunde acceptera att det inte ser likadant ut för oss. Att vi inte har samma behov av att genusplacera varandra, att vi inte behöver den ständiga tvåsamheten, att vi har vår egen trygghet på egen hand.

Jag ser inte mina vänner som antingen-eller i frågan om manligt och kvinnligt. Sådana bilder finns inte i mitt huvud. Min kompis M är i mina ögon en av världens vackraste kvinnor, både i sätt och utseende. Hon är Kvinnan med stort K, urmodern med en barnaskara som bara växer och växer. Men hon är också stentuff och tar ingen skit, precis som vilken machokille som helst. Hon klipper sina egna gräsmattor, bor i eget hus, målar sina egna väggar och behöver ingen karl för att försvara sin dygd. Och gud nåde den som gör illa hennes barn. Hos henne finns både kvinnligt och manligt i samma kropp, om man vill leta efter de stereotypa sakerna. Men det är inte det jag ser. Jag ser människan M, som besitter så mycket styrka, glädje, inspiration och kunskap. Jag bryr mig inte om huruvida hon har bröst eller pitt, det är mig fullkomligt egalt.

Samma sak är det med min vän E. Machokille, kör motorcykel, röker cigarr, singel, inga barn. Den stereotypa singelkillen. Även han fixar själv. Han mekar sina MC's och lagar sina bilar precis lika väl som han fixar de läckraste trerättersmiddagar. Han behöver ingen kvinna för att sköta "fruntimmersgörat". Inte heller han längtar efter den där ständiga tvåsamheten. Också han är en av de underbaraste personligheter jag vet om. Allt, allt, berättar jag för honom. Det finns inget jag inte vågar säga, eftersom jag vet att allt jag säger vilar säkert där. Precis som allt han berättar vilar säkert hos mig.

Jag har många sådana vänner. A, som är pappaledig, och får rycka ut på gamla jobbet och laga en grej med ungen på höften. Ett uttryck som annars varit förbehållet kvinnorna. Att göra saker "med en unge på höften". Men varför ska det vara så? Killarna som blivit pappor i min omgivning gör exakt likadant. Föräldraledigheten fördelas lika, och det är inga konstigheter att mammorna är först ut i jobb medan pappan tar ut föräldraledighet den första tiden. Det är precis lika vanligt som något annat.

Min vän S, som valt celibat i några år nu, efter att ha varit professionell musiker och "tagit det som bjöds". Även det är något som ses på som lite suspekt. Det faller inte innanför normen att vara singelkille i hans ålder och självmant välja bort sex, i synnerhet inte när kvinnorna kastar sig vid hans fötter så fort de får tillfälle. Men för honom är det ett vettigt val att göra, och för oss som står honom nära finns det ingen anledning att ifrågasätta det. Skulle inte falla oss in ens.

Dessa människor tillhör mina bästa vänner. Det är de som alltid förstår mig, som har varit utsatt för samma frågeställningar som mig. De som vet hur det är att bli behandlad som en udda fågel, att bli misstrodd för att man hävdar fungera på ett annat sätt än det som är norm, att till och med bli kallad lögnare av den anledning. Är det så underligt att så många av oss inte ens ids diskutera med er, och aldrig ens nämner våra åsikter kring tvåsamhet, sexualitet och dylikt med er? Vem fan ids stånga huvudet mot väggen? Vi har inget behov av att övertyga er om att vi har rätt - varför ska ni då prompt övertyga oss om att ni har rätt? Vi skiter ärligt talat i vilket. Couldn't care less. Fortsätt gapa och skrika och inte förstå er på oss som är lite udda i era ögon. I våra ögon är det vi som är de normala, inte ni. Fundera på det nästa gång ni försöker köra era heteronormativa, trångsynta åsikter ner i halsen på oss.