Vojvoj, vilken dag! Jag var totalt dränerad när jag kom hem idag, och trots de bästa intentioner, så toksomnade jag på soffan. Sov 3 timmar...Lär väl aldrig kunna sova inatt ;P

På förmiddagen tittade vi på fyra filmer, och hade sedan diskussioner i de olika arbetslagen, där vi förde protokoll också. Ska renskriva det ikväll och maila ut det till de andra för godkännande.

Filmerna handlade om Reggio Emilia-verksamhet i Italien (gammal film, från 80-talet, så den kändes lite inaktuell), bildskapande med 3-åringar, barnens måleriutveckling och barn som fick måla sina självporträtt. Det mest intressanta var det sistnämnda, tyckte jag. Där var ett barn som skulle måla självporträtt, men som ville måla sig själv med blå ögon istället för bruna, och utan glasögon. Det jag tyckte var bra (och pedagogiskt korrekt) var att flickan fick porträttera sig själv på det sättet utan att det ifrågasattes. Det tycker jag därför att det är ganska vanligt att barn i den åldern (ca 5 år) önskar sig blå ögon istället för bruna osv, men att de inte lägger samma värdering i det hela som vi vuxna gör. För tänk efter - är det egentligen fel att önska sig någon annat än det man har? Sånt gör vi ju dagligen, och det behöver inte ligga någon särskild värdering i det. I synnerhet inte för ett litet barn. Att utseendefixeringen gör oss nödgade att i tid och otid påpeka att alla duger som man är, ska inte påtvinga ett beteende från oss vuxnas sida där barn inte ska få önska sig blå ögon istället för bruna alls. För de lägger ju inte nödvändigtvis någon värdering i det så sett alls.

Anyway, för att återgå till filmen, så var det som hände det här: Flickan målade sig själv med blå ögon och utan glasögon. Men när målningen var klar, så tyckte hon ju själv att det var ju inte hon, det var ju inget självporträtt, för det var ju inte det hon såg i spegeln. Så vad gjorde hon? Jo, hon målade ett nytt självporträtt, och denna gång med bruna ögon och med glasögon. Och denna gång var hon nöjd. Nu såg det ut som hon själv. Och för henne var inte hela erfarenheten något mer än så. Hon önskade sig blå ögon, fick uppfylla sin önskan i sitt självporträtt, men kom själv fram till att det då inte blev just hon. Hon lärde sig något om sin egen självbild, kan man väl säga. Fick en fördjupad förståelse för sitt jag, utan att påtvingas vuxenvärldens tankar och värderingar kring utseende och en önskan om något man inte redan har. Och det tror jag vi vuxna kan tänka lite på ibland. Det är inte alltid något fult att önska sig något man inte har. Det är egentligen rätt naturligt för oss. Vi önskar oss saker vi inte har. Och ibland uppfyller vi vår önskan, och inser att vi var nog trots allt nöjda med det vi redan hade. Och den erfarenheten måste barn också få göra sig, tycker jag.

På eftermiddagen var det dags för experiment. Även idag har vi varit lärarlösa, och som vanligt axlar jag ledarrollen uten att fundera särskilt mycket över den saken. Jag återkommer till det. Experiment, som sagt. 17 stycken gjorde vi. Olika målartekniker, för det mesta, och de flesta av dem med en varierande mängd vatten tillsatt. Svampa vatten på papper och måla, spraya vatten på papper och måla, måla först och sen spraya på vatten, måla med varierande mängd vatten i färgerna och strö på finsalt och grovsalt - en mängd sådana saker har vi gjort idag, och min mapp är knökfull i bilder nu, bara efter dagens övningar. Kommer få ägna halva natten åt att scanna in dem och skriva min logg ;P Slut i huvudet blev man också, totalt.

Hur som helst, jag axlar som sagt ledarrollen till stor del. I förmiddags var det dock en av de andra tjejerna som tog den biten, när vi skulle titta på film. Skönt att det inte alltid är jag :) Men på eftermiddagen blev det jag i alla fall. Hålla koll på tiden, springa runt i lokalerna och leta materiale, ta emot leveranser av lera (vi ska jobba med det nästa vecka), hålla koll på tider, se till att vi får gjort reflektionerna i storgrupp på eftermiddagarna osv. Nu säger jag inte det för att visa mig duktig (det behöver jag inte, jag vet redan att jag är bra på sånt, har lätt för det), utan därför att jag gör det så automatiskt. Även i en stor grupp på det här sättet, där jag är den enda som inte är utbildad lärare, så tar jag per automatik ledar-/lärarrollen. Och vilka slutsatser kan vi dra av det? Kan vi dra någon annan slutsats än att jag borde jobba som lärare egentligen? Förmodligen inte.

Så jag hörde mig för lite med mina kursare idag, för att försöka utröna lite mer exakt vad jag behöver för att ta en lärarexamen i bild, textil och engelska, som ju är de områden jag är intresserad av. Och så får det nog bli. Läraryrket är inget jag har drömt om, men jag har så lätt för det, och de bildkurser jag har läst (det här är min andra) är så fantastiskt roliga, så även när jag inte sovit på natten, har lumbago-ischias och gud vet allt, så kliver jag upp med ett leende på morgonen i alla fall, för att åka till skolan. Jag älskar varenda minut av det. Jag är som gjord för att vara lärare i såna ämnen, helt enkelt. Och hey...att vara lärare är ju inte fy skam. Långa sommarlov (nåja, men man undervisar ju åtminstone inte som vanligt, utan får ett brejk och gör något annat under delar av sommaren), får jobba kreativt varje dag (och får betalt för det!) och en massa andra bra fördelar.

Nej, nu måste jag försöka få i mig lite mat här, och skriva dagens "dagbok" om vad vi gjort i skolan, medan jag fortfarande har det färskt i minnet. Tjing på er! :)

Idag vaknar jag med en längtan efter gammalt-hus-känsla. Efter öppna fönster och stärkta, vita muslinsgardiner som sakta dansar i den fläktande brisen. Efter doften av vilda blommor och nyslaget hö. Efter en knarrande gammal gungstol och ostörd sticktid. Jag längtar efter somrarna i mormorshuset.

Idag skiner solen :-)