Allas vår kära Persilja (vars blogg borde märkas med varningstriangel och orden "beroendeframkallande") har inspirerat mig. Inte första gången det händer. Denna gång var det dock inte till kreativitet, utan till att kalla mina dörrar för slynor. Hahaha! Skrattade högt när jag läste hennes inlägg om hur hon möblerat om och hennes son gett henne rådet att kalla dörrarna för slynor ;) Så, efter en snabb räkning här hemma, kan jag alltså konstatera att Regnbågshemmet innehåller även sju slynor. Jah. Nåväl, här är alla välkomna ;)

Annars har det varit en mycket intensiv eftermiddag. Vi var på kiosken bredvid affären och ordnade med månadskortet åt mig, och gästkortet som jag tänkte ha till pojkvännen när han kommer, äldsta sonen när han är här, och vem som nu annars kan tänkas råka behöva ett dylikt när vi ska ut och åka buss. Sen hem, och därefter in till stan för att köpa garn, knappar, tapetklister och ballonger. Garnet hade inte kommit än, men jag köpte knappar. Åtta stycken hutlöst dyra (naturmateriale), men ack så vackra knappar. Jag tänker inte berätta vad de kostade ens (17 kr. Styck. *host*). Pojkvännen kommer få äta nudlar hela tiden han är här ;)

Vackra knappar.

Jag köpte även ett par stora akvarellark, så nu ska här målas. Pojkvännen frågade om jag vågade släppa loss barnen på det, och mitt svar är: Självklart! Självklart ska barnen få försöka måla med riktiga akvarellfärger på riktigt akvarellpapper. Precis som de får låna mina oljepastellkritor och annat materiale som jag har hemma. För tänk på det...hur ofta blir inte barnen hänvisade till billigt skit, bara för att de är just barn. Hur mycket kreativitet har inte dödats genom åren för att de får arbeta med skräpmateriale? Så jag kostar gärna på extra för sånt. Tänk så mycket roligare att få rita och måla med riktiga grejer! Bara att få måla med riktiga vattenfärger istället för de där billiga, som knappt släpper ifrån sig någon färg alls. Eller med penslar som stråna trillar ur efter första gången de målar, som man inte kan få en riktig "spets" på, eller som får stå upp och ner och torka, så att borsten blir böjd i 90-graders vinkel. Fy fan för att vara en kreativ unge, och så bli förpassad till sånt skit! (pardon my french).

Nåväl. I morgon ska jag se om jag kan hitta något lämpligt att tejpa upp akvarellpappret på, sen blir det måla :) Och så ska jag nog börja med min tiger också, tror jag. En lite småkreativ dag i hemmets lugna vrå, som motsats till allt spring idag. Måste erkänna att jag är lite öm i ryggen nu ikväll, även om jag inte tycker jag har direkt ont. Passade på att ränna några gånger i tvättstugan också, efter att vi var till stan, och sen var vi bort till granntjejen och lånade den där inspelningen hon gjorde med instruktionerna inför våra självstudier nu på sommarlovet. Och sen fick ungarna bada. Min rygg har verkligen fått umgälla för att den inte fungerat riktigt på sistone ;) Det enda jag inte gjort är att färdigställa ommöbleringen som så snöpligen avbröts för några veckor sedan. Men lite av det ska jag nog ta i morgon. Barnens rum, där inte bara en, utan ett antal tromber tycks ha dragit fram, ska städas, ett stort bord flyttas på plats där inne, och en stor tv flyttas in dit. Det där med tv'n är jag inte alldeles säker på att jag grejar själv, för den är ett förbannat åbäke, men det visar sig.

Nå, det var väl det hela. Nu får det bli kväller här, tror jag bestämt. Stickningen kallar ;)

PS: M - barnen tjatar om att åka och träffa grabbsen och Lo, är ni hemma senare i veckan nån dag?

Ja, kära vänner, det blev helg i tystnad. Dock inte alldeles på eget bevåg - mitt internet dog. Inte bara mitt heller, utan varenda student och anställd på universitetet i Uppsala, som har sitt internet via deras Upunet blev utan uppkoppling i helgen. Inget som plågar mig nämnvärt (beroende är jag inte), men lite småtrist var det ju när man i stort sett låg här som ett kolli och inte tog sig ut. Men men, nu är det åtgärdat igen iaf :)

Något annat som är åtgärdat, någorlunda iaf, är min rygg. Jag fick idén av pojkvännen, som nämnde ordet "healing" under ett samtal vi hade i fredags. Nå, nu är inte healing direkt my cup of tea, så att säga (tror inte på det), men det satte igång tankeverksamheten och jag fick en idé. Det är ju så här att man alltid rekommenderas att röra på sig när man får ryggskott (nu har jag för all del lite andra åkommor också, men man får väl börja med en grej i taget, resonerade jag), för att det främjar läkningen, och jag började fundera lite kring det där. Vad kunde det tänkbart finnas för poäng med att röra sig i syfte att tillfriskna? Och det var ungefär där jag drabbades av en snilleblixt. Även om rörelse i sig är bra, och man undviker att bli stel osv, så finns det ju en sak som rörelse framförallt gör: Det frigör en massa ämnen i kroppen, däribland endorfiner och lite annat smått och gott (fan, ibland är jag riktigt glad att jag har läst så mycket medicin som jag har).

Det är ju så här med ryggskott och dylikt, att det är ju en åkomma som måste läka inifrån, så att säga. Och eftersom jag inte kan äta antiinflammatoriska medel, så kan jag inte heller påverka hur illa det blir eller tillfrisknandet den vägen. Och smärtstillande och kramplösande piller har bara ett enda syfte: Att behandla symptomen, inte orsaken. Och jag är aktiv anhängare av att göra motsatsen - behandla orsaken och inte symptomen.

Så. Hur gör man för att behandla nåt sånt där inifrån, utan att använda västerländsk medicin, utan att använda healing eller annan mumbojumbo (ursäkta, alla ni som tror på sådant. Jag respekterar er åsikt, men förbehåller mig rätten att inte tro på det själv och att uttrycka det. Meaning no disrespect.), och utan att kunna röra mig? Jo,frisättning av oxytocin och endorfiner, och den typen av peptidhormoner. Fungerar framförallt som kroppens egna smärtstillande, men har även viss läkande effekt (oxytocin), och inte minst att kroppen kan slippa ägna sig åt att försöka mota Olle i grind när bieffekterna av alla dessa mediciner kickar in (jag mådde verkligen, verkligen apkasst av det). Så det gjorde jag. Även om jag inte kunnat gå eller springa, så finns det andra sätt att få kroppen att frisätta peptidhormoner.

Det här låter säkert lika mycket som mumbojumbo för den som inte tror på naturvetenskap, men jag utmanar er att testa det. I fredags förmiddag låg jag på golvet i köket hela förmiddagen och bara vrålade av smärta, på eftermiddagen hadde jag fått i mig tillräckligt mycket piller för att kunna hasa mig in på toa, och på kvällen/natten beslöt jag mig för att det inte kunde fortsätta så, eftersom jag mådde pyton även av medicinerna som skulle få mig att må bättre. Så lördag förmiddag skred jag till verket. Tog enbart två kramplösande på morgonen, för att kunna röra mig. Sedan tog jag till mina kunskaper för att hitta sätt att få kroppen att frigöra peptidhormoner och andra braiga, naturliga ämnen.

Resultatet? Under hela lördag tog jag 5 tabletter (2x2 kramplösande, och 1 citodon) mot 10-16 per dag tidigare i veckan. Söndag morgon tog jag en kramplösande på morgonen och en citodon på kvällen. Jag kunde dessutom röra mig nästintill obehindrat, och jag gick till affären och jag städade hela lägenheten. Jag gick från sängliggande till nästan frisk på under 36 timmar, pga att jag kunde utnyttja mina medicinska kunskaper - det ni! Det gör det värt varenda "bortkastat" (i andras ögon, inte mina) öre på ssk-utbildningen. Jag kanske inte kommer jobba med sånt, men den kunskap jag plockat upp där i kombination med hur väl jag känner min kropp och övriga kunskaper gör att det var väl värt det.

Nåväl, så var det med den saken. Jag är nästintill återställd nu, och det lilla som är kvar kommer försvinna inom loppet av ett par dagar, skulle jag tro.

Under min konvalecens har jag hunnit sticka och titta på film i stor omfattning. STOR omfattning, I tell you. Så ögonen blöder, nästan :P Men aldrig så illa att det inte är bra för något - jag har haft rätt trevligt ändå, all things considered, och jag har fått betat av en hel del på mina stickprojekt. T.ex den nya, turkosa alpacakoftan jag arbetar på, som nu har kommit dithän att jag har påbörjat det som ska bli ärmen. Eller nåja, någon är det inte i egentlig mening, men jag är uppe i den höjden på bakstycket iaf. Lite drygt 30 cm kvar bara, så är det klart.

Lång kofta i Alpaca. Bakstycket, som på bilden saknar ca 30 cm innan det är klart.

Jag har även tagit nya tag med min Land Girl Sweater, och konstaterat att garnåtgången inte stämmer för fem öre. Först lyckades jag beställa fel antal grå nystan (4 istället för 6), och fick komplettera med en extra beställning. Nu har jag stickat större delen av bakstycket, och har ett halvt nystan grått kvar. Och då återstår framstycket från där man delar för isättning av ärm, samt båda ärmarna (korta ärmar, men ändå. Det finns gränser för hur långt jag kan få ett halvt nystan att räcka). Jag får helt enkelt beställa en bunt nystan till. Lite smått retfullt, men samtidigt ett nytt, välkommet brejk från just det projektet, som nu börjat anta proportionerna av något av ett evighetsprojekt. Har nog aldrig knufflat (nytt ord! Just made it up! ;)) så länge med ett projekt någonsin, tror jag. Men så är det ju också 6 olika garnfärger, som hela tiden snor sig in i varandra, och jag får ägna lika mycket tid åt att sno ut det hela igen, som att faktiskt sticka.

Land Girl Sweater - evighetsprojektet.

Ja, det var väl vad som har hänt i helgen. Fick även hem barnen igår kväll igen, och nu börjar vår semestervecka den här sommaren. Fast vad vi ska hitta på vetisjutton. Det är tokvarmt här nu, över 30 grader, vilket för min del innebär att jag är närapå döende av värmeslag så fort jag rör mig utomhus ;) Jag ska ändock försöka pallra mig in till stan på eftermiddagen, tror jag, och införskaffa de där sista, turkosa nystanen som fattas till koftan, knappar till den samme, samt tapetklister och dylikt som jag kan tänkas behöva till mitt lilla papier maché-projekt. Pluggar tillsammans med en granntjej, och den underbara människan berättade nyss för mig att hon hade spelat in alla instruktioner de gavs inför de enskilda uppgifterna i sommar, så att jag kan få lyssna på dem sen. Hur snällt är inte det?? Alltså, jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna såna underbara vänner som jag har.

Annars så kan jag med glädje meddela att husets kejsarinna nu till sist har tappat sin andra tand idag! Tokfian tvärvägrar att låta någon röra hennes lösa tänder, och hon vägrar även röra dem själv, och de får hänga och slänga tills de bokstavligen trillar ut av sig själv. Och den här rackarn har vi väntat länge på att den skulle lossna. Veckor, faktiskt. Men nu var det äntligen dags!

Minstingen har inga lösa tänder, men är däremot inne i en übermacho period. Det skal slåss, sparkas och jag vet inte allt, och han påtalar ofta hur stora mussler han har, vilket jag onekligen är rätt road av (for dere som er norske: Mussla = Musling).

Sådär ja, då har jag väl fått med det senaste av det senaste, tror jag. Så mycket mer har jag nog inte att berätta just nu. Istället ska jag försöka hitta lite kläder jag står ut med att ha på mig (tokvarmt här, som sagt), och börja förbereda lite för att åka in till stan om ett tag. Tjing på er! :-)