Det är märkligt att hitta "den rätte". Uppenbarligen. Jag nu och jag då fogas samman på ett sätt jag inte riktigt lyckats med tidigare. Som om han var limmet jag behövde, förstår ni? Men det känns inte nödvändigtvis enkelt och lättsamt...där finns saker i min historia, som jag liksom bara velat ignorera efter att jag kom hit och började ett nytt liv i det här landet, men som ju ändå är en del av mitt liv. Som alltid legat under ytan liksom. Och så kom han, och han har också det där, fast som ett naturligt inslag i sitt liv, och därmed blir ju min egen historia aktuell också.

Ja, jag vet att ni inte fattar halvsju av det här, och det var inte heller min poäng med att skriva det här. Jag behövde mest bara få säga något om det, få konstatera att där finns saker i min historia som är lite jobbiga att foga in i livet igen, även om resultatet blir att man liksom känner sig lite mera "hel". Lite sådär jobbigt skönt, liksom. Har ni haft det nån gång? Är väl bara att bita ihop och leva med den där skorrande känslan det ger att prata om saker man helt sonika bara ignorerat i 20 år. Det går över igen, eller hur?

Midsommardagen idag iaf. Satt uppe till ½3 inatt, och blev brutalt uppsparkad av minstingen ½7. Ugh. Men jaja, får skylla mig själv, visste ju att jag inte direkt skulle få sovmorgon idag. 

På schemat idag: Städ och kreativitet. Jag hoppas faktiskt det regnar idag, så att vi kan vara inne med gott samvete ;P 

Har inlett dagen med ett antal koppar kaffe, sjalstickning (har påbörjat kanten, ska bli interessant att se hur den blir) och lite bloggläsning. 

Ha en riktigt mysig dag, people!