Det har varit en smärtsam dag. Har nog rört mig för mycket. Det har också varit en dag då man känt sig oerhört omtyckt och älskad.

Dagispersonalen, som alltid flockas runt mig när jag kommer, och som så gärna byter några ord med mig om ditt och datt. De verkar tycka jag är glad och trevlig, vilket jag ju brukar försöka vara. Man känner sig omtyckt när man kommer dit :-)

Doktor Karin, som jag träffade idag, som jag inte sett på över 10 år. Det blev ett glatt återseende för båda parter och en trevlig pratstund. Jätteroligt! Hon jobbar på vår VC nu, och kommer hädanefter vara familjens husläkare :-) Hon förlängde min sjukskrivning utan knot också. Inte mycket att orda om liksom.

Alla vänner som skickar hälsningar via Facebook, bloggen, msn, sms osv, och bryr sig om hur jag mår och vad jag gör.

Barnen. Mina underbara älskade barn. Vi har kramats mycket idag, det har helt enkelt varit en sådan dag.

Pojkvännen...oj, vad du har rätt, Persilja! Mer än du anar. Jag upptäckte att det finns djup i det hela jag inte ens reflekterat över. Att jag utan att blinka accepterar saker som jag lika gärna kunnat reagera tvärt emot på, och att det finns en trygghet i det.

Nya vänner. Klasskompisen L, som också bor granne med mig, som utan att tveka erbjuder mig att låna deras bil om jag behöver det, som tar hem materiale och anteckningar från kursen åt mig, och som erbjuder sig att hjälpa mig lämna och hämta barnen på dagis. Jag har världens bästa vänner - både de som är nya och de som är gamla. Jag kan inte på något villkors vis ha förtjänat så underbara vänner, det är omöjligt!

Alla är ni min ʻohana. Min familj. Med eller utan blodsband. ʻOhana means family. Family means nobody gets left behind or forgotten.

Ikväll har jag förbannat ont, och ägnar mig till stor del åt att kvida och att virka en och annan stolpe på sjalskanten. Så mycket mer blir det inte. Strax blir det sova. Dagisdags i morgon, och dags att handla lite. Hoppas ryggen är bättre i morgon. Funderar även på att lyxa till det med några nystan turkos alpacka från Y&T...Har spanat in en långkofta med korta ärmar, som jag skulle vilja göra i turkost. Och som jag dessutom fått för mig att jag skulle vilja ha klar tills om ett par veckor, när pojkvännen kommer (uppenbarligen hoppas jag på kylslaget väder den dagen, för det är inte direkt ett varmvädersplagg ;))...hm...vi får se hur jag gör. Men snyggt vore det med den, och sen mina fina nya högklackade vita skor, och vita kläder i övrigt...och kanske lite turkosa smycken...och...ja, ni hör ju. Jag sitter banne mig och planerar vad jag ska ha på mig när karln kommer om två veckor! Då är det illa ;-)

Funderar även på att baka lite i morgon. Degar som ska knådas går ju bort just nu, men kanske muffins? Chokladmuffins med bitar av mörk choklad kanske? Eller ljusa muffins med hallon och vit choklad? Eller varför inte båda delar? Kanske kan ta med såna till dagis på fredag och bjuda de barn som inte fått sommarlov på, eftersom det är dotterns sista dag? Får kolla först att ingen har någon allergi eller intolerans bara.

Sist, men inte minst, en bild på sommarens första blodvite. Och i morgon bloggar jag om 14 år gamla prickiga lyckopiller och lyftkorgar på vift. Det ni. Stay tuned *s*.

Sommartecken ;-)

Alltså, nu börjar det här ryggeländet att bli en smula enerverande. Nu har det gått tre veckor, och det har fortfarande inte blivit bättre. Hade ett par dagar då det kändes skapligt, men sen gick det bara utför, och nu förvärras det bara hela tiden. Idag kan jag knappt röra mig över huvud taget. I måndags blev det ingen skola alls, igår åkte jag dit till lunch, men fick ge upp efter ett par timmar och bara åka hem igen. Ont, ont, ont. Citodonet hjälper inte ett dugg, och jag har inget annat jag kan ta heller. Perkele.

Var sjukskriven fram tills i söndags som var, men har ju aktivt ignorerat den sjukskrivningen, och gått i skolan ändå. Men nu går det inte längre, som sagt, så i morse fick jag ringa mitt VC här i Flogsta. Och ibland har man då flyt! Medan jag pratade med sköterskan, så fick de in ett återbud, och hon norpade genast den tiden åt mig, så jag får komma dit i eftermiddag. Och som om det inte räckte med det, så höll jag på att trilla av stolen när hon berättade vad läkaren hette. Det är ju doktor Karin, som var min läkare i Knivsta för 10-12 år sedan! :-D Jätteroligt! Jag gillade verkligen henne, tycker hon är en kanonbra läkare :-) Ska bli riktigt roligt att se henne igen.

Annars har jag inte så mycket nytt att rapportera, tror jag. Jag försöker beta av mina studier, och ägnar i övrigt tiden åt barnen och att sticka. Har maskat av sjalen nu, och håller på med den virkade kanten. Utöver det är det rätt så lugnt på min kant. Dottern går sista veckan på dagiset här, vilket känns lite sorgligt. Hon är stor flicka nu, skoltjej nästan...Det går så fort! Mammas stora tjeja...min stolthet! (och pojkarna också, så klart).

Nej, lite mera kaffe nu, och kanske virka en stolpe eller två till, medan jag väntar på att det ska bli dags att knata bort till VC :-)

Man skulle nästan kunna tro att det är en höstkväll i oktober, men det är ju bevisligen en sommarkväll i juni. Ändå har jag tända ljus, och myser med te och stickning. Funkar precis lika bra i juni som i oktober, kan jag meddela ;-)

Toarpskronan med sina vassa detaljer, som inte är direkt barnvänliga. Men jag råkade ju ha en kedja liggande, och en brist på belysning i vardagsrummet, och därmed var ju lösningen uppenbar ;-)

Rooibos-te och sjalstickning. Sjalkanten repade jag upp igen, och testar nu en annan lösning. Förhoppningsvis kommer sjalen vara klar lagom till helgen :-)

Nejdå, jag ska inte gifta mig. Än ;-) Men förr eller senare är det nog dags, och då ska jag göra det rätt. Inte på någon annans villkor, som det varit tidigare. Men det är en annan historia. Just nu ville jag mest bara berätta att jag den dagen jag gifter mig (igen) vill ha prästkragar och blåklockor i brudbuketten. Jag älskar de blommorna, och såg dem i vägkanten idag, och tänkte automatiskt då att jag skulle ha dem i brudbuketten...:-)

Prästkragar.

Blåklocka.

Det lär bli en billig brudbukett iaf ;-) Och klänningen lär inte heller bli dyr, eftersom jag ämnar sy den själv den dagen det är aktuellt att bli någons fru igen. Men så har jag nu aldrig drömt om något stort bröllop heller. Litet och mysigt, omgiven av ens allra närmaste bara, det är mera min grej. Jag hoppas jag kan få det nästa gång.

Och den dagen jag ska gifta mig igen, så kan jag be minstingen styla mig - han tycks ha ett säkert öga för sådant. I morse konstaterade han att jag hade ett orange linne under det svarta, och hämtade därmed sin systers orangea hårprydnadsblomma, som han satte i mitt hår. Och visst blev jag väl fin?:

Jag, stylad av husets 3-åring :-)

Efter att ha haft en lite halvjobbig dag, både med värk i kroppen och lite halvjobbiga funderingar (det är det där med mina skulder och hur de kommer påverka mitt och pojkvännens liv i framtiden som spökar), så ämnar jag ägna återstoden av kvällen åt att sticka vidare på sjalen och spåna på nya stickprojekt, samt(givetvis) prata med pojkvännen en stund. Lagomt sätt att avsluta den här dagen på :-)

Vaknar och känner mig extremt trött, sliten och allmänt eländig. Känner att jag har en förkylning på gång, det svider i näsan och halsen, och det tycks som om infektionen även satt sig i ryggen, för plötsligt har jag mera ont igen.  Så jag ligger kvar under täcket och drar mig. Snoozar alarmet gång efter gång, men vill inte, orkar inte kliva upp.

Tänker på honom jag nu kallar pojkvän. Tänker på hur surrealistiskt det hela kan kännas ibland. Hur kan man falla så för någon när man är 11-12 år gammal, och det sedan finns kvar för alltid? Hur kan man gå igenom livet, till och med vara gift två gånger, utan att känna likadant igen? Det är så märkligt. Jag återvänder ständigt till det när vi pratar. Att det är så märkligt att det kan bli så. Och tänk dig sedan att du 25 år efter att det klickade första gången plötsligt står där och kallar just den människan din pojkvän och ni planerar ett liv tillsammans. Alltså, fattar ni hur surrealistiskt det är?!? Det är som att ha fått veta att jultomten finns på riktigt. Jättetrevligt och supermysigt, men OJ så omtumlande. Samtidigt som det finns ett lugn över det hela på något sätt. Det är avslappnat. Självklart. Där var ordet - det är självklart.

Hemmadag idag. Skulle ha varit på UU, men orkar bara inte. Tittade på schemat och konstaterade att det var bättre jag var hemma idag än någon annan dag den här veckan, så jag ska försöka kurera mig idag. Sova, framförallt. Är mördande trött. Har efter mycket om och men fått iväg barnen till dagis, så jag ska spendera resten av dagen i sängen och bara vila, tror jag bestämt.

I eftermiddag får jag besök av en god vän jag inte sett på länge. Och då menar jag länge. Senast var...hm...det måste ha varit sommaren 2002. Så det är hög tid för en långfika - och vad bättre då än att bjuda på Chokladälskarens tårta? :-D

Jag återkommer givetvis med bild sen. Först: Kaffe och sedan ett lååååångt bad! :-)

Det är märkligt att hitta "den rätte". Uppenbarligen. Jag nu och jag då fogas samman på ett sätt jag inte riktigt lyckats med tidigare. Som om han var limmet jag behövde, förstår ni? Men det känns inte nödvändigtvis enkelt och lättsamt...där finns saker i min historia, som jag liksom bara velat ignorera efter att jag kom hit och började ett nytt liv i det här landet, men som ju ändå är en del av mitt liv. Som alltid legat under ytan liksom. Och så kom han, och han har också det där, fast som ett naturligt inslag i sitt liv, och därmed blir ju min egen historia aktuell också.

Ja, jag vet att ni inte fattar halvsju av det här, och det var inte heller min poäng med att skriva det här. Jag behövde mest bara få säga något om det, få konstatera att där finns saker i min historia som är lite jobbiga att foga in i livet igen, även om resultatet blir att man liksom känner sig lite mera "hel". Lite sådär jobbigt skönt, liksom. Har ni haft det nån gång? Är väl bara att bita ihop och leva med den där skorrande känslan det ger att prata om saker man helt sonika bara ignorerat i 20 år. Det går över igen, eller hur?

Midsommardagen idag iaf. Satt uppe till ½3 inatt, och blev brutalt uppsparkad av minstingen ½7. Ugh. Men jaja, får skylla mig själv, visste ju att jag inte direkt skulle få sovmorgon idag. 

På schemat idag: Städ och kreativitet. Jag hoppas faktiskt det regnar idag, så att vi kan vara inne med gott samvete ;P 

Har inlett dagen med ett antal koppar kaffe, sjalstickning (har påbörjat kanten, ska bli interessant att se hur den blir) och lite bloggläsning. 

Ha en riktigt mysig dag, people!

Vårt bidrag till den obligatoriska midsommar-jordgubbstårtan:

Midsommartårtan 2009. Nöt-marängbotten, dubbla lager med grädde, marsankräm och jordgubbar emellan, grädde ovanpå, och dekorerad med jordgubbar, citronmeliss och egenhändigt höftade chokladhjärtan.

GLAD MIDSOMMAR! :-)