Jag förvånas ibland över andra människor. Jag som trodde ingenting kunde förvåna mig längre. Men ju äldre jag blir, desto mer påtagligt blir det hur det heteronormativa styr precis allting, och jag får allt större förståelse för hur alla som står utanför normen känner ett behov av att kämpa emot det heteronormativa. Även jag börjar få det behovet.

Jag har aldrig kommit ut ur garderoben officiellt. Jag anser att min sexuella läggning är något alla andra än mina partners och de vänner jag väljer att delge det ska skita i. Inte bara har de inte med saken att göra, jag tycker faktiskt inte de SKA intressera sig för det alls. För vad säger det om människan som sådan, när man lägger stor vikt vid att tycka till kring någon annans sexuella läggning? Då har man fanimig för lite att göra, tycker jag.

Jag har insett att de kretsar jag rör mig i är kretsar som heteronormativa har svårt att förstå sig på. De förstår inte att våra genusdiskussioner ligger på en helt annan nivå än deras gör. De förstår inte att det för oss inte är några konstigheter i att kvinnan är den som lagar bilen, och mannen är den som lagar mat med ett barn på höften. De förstår inte att vi är många tjejer som faktiskt inte vill leva tillsammans med någon på heltid, att vi tycker det är förbannat skönt att inte ha någon där jämt, precis som många av männen tycker så.

Jag har till sist insett att det faktiskt finns ett "vi" och ett "dem", och att jag utan att blinka ställer mig i den grupp som inte är heteronormativ. Jag är beredd att acceptera att många vill ha den konstanta tvåsamheten, att det ger en trygghet osv, och jag är beredd att acceptera att samma tvåsamhet ofta kommer med könsstereotypiska roller. Jag önskar bara att "de" då kunde acceptera att det inte ser likadant ut för oss. Att vi inte har samma behov av att genusplacera varandra, att vi inte behöver den ständiga tvåsamheten, att vi har vår egen trygghet på egen hand.

Jag ser inte mina vänner som antingen-eller i frågan om manligt och kvinnligt. Sådana bilder finns inte i mitt huvud. Min kompis M är i mina ögon en av världens vackraste kvinnor, både i sätt och utseende. Hon är Kvinnan med stort K, urmodern med en barnaskara som bara växer och växer. Men hon är också stentuff och tar ingen skit, precis som vilken machokille som helst. Hon klipper sina egna gräsmattor, bor i eget hus, målar sina egna väggar och behöver ingen karl för att försvara sin dygd. Och gud nåde den som gör illa hennes barn. Hos henne finns både kvinnligt och manligt i samma kropp, om man vill leta efter de stereotypa sakerna. Men det är inte det jag ser. Jag ser människan M, som besitter så mycket styrka, glädje, inspiration och kunskap. Jag bryr mig inte om huruvida hon har bröst eller pitt, det är mig fullkomligt egalt.

Samma sak är det med min vän E. Machokille, kör motorcykel, röker cigarr, singel, inga barn. Den stereotypa singelkillen. Även han fixar själv. Han mekar sina MC's och lagar sina bilar precis lika väl som han fixar de läckraste trerättersmiddagar. Han behöver ingen kvinna för att sköta "fruntimmersgörat". Inte heller han längtar efter den där ständiga tvåsamheten. Också han är en av de underbaraste personligheter jag vet om. Allt, allt, berättar jag för honom. Det finns inget jag inte vågar säga, eftersom jag vet att allt jag säger vilar säkert där. Precis som allt han berättar vilar säkert hos mig.

Jag har många sådana vänner. A, som är pappaledig, och får rycka ut på gamla jobbet och laga en grej med ungen på höften. Ett uttryck som annars varit förbehållet kvinnorna. Att göra saker "med en unge på höften". Men varför ska det vara så? Killarna som blivit pappor i min omgivning gör exakt likadant. Föräldraledigheten fördelas lika, och det är inga konstigheter att mammorna är först ut i jobb medan pappan tar ut föräldraledighet den första tiden. Det är precis lika vanligt som något annat.

Min vän S, som valt celibat i några år nu, efter att ha varit professionell musiker och "tagit det som bjöds". Även det är något som ses på som lite suspekt. Det faller inte innanför normen att vara singelkille i hans ålder och självmant välja bort sex, i synnerhet inte när kvinnorna kastar sig vid hans fötter så fort de får tillfälle. Men för honom är det ett vettigt val att göra, och för oss som står honom nära finns det ingen anledning att ifrågasätta det. Skulle inte falla oss in ens.

Dessa människor tillhör mina bästa vänner. Det är de som alltid förstår mig, som har varit utsatt för samma frågeställningar som mig. De som vet hur det är att bli behandlad som en udda fågel, att bli misstrodd för att man hävdar fungera på ett annat sätt än det som är norm, att till och med bli kallad lögnare av den anledning. Är det så underligt att så många av oss inte ens ids diskutera med er, och aldrig ens nämner våra åsikter kring tvåsamhet, sexualitet och dylikt med er? Vem fan ids stånga huvudet mot väggen? Vi har inget behov av att övertyga er om att vi har rätt - varför ska ni då prompt övertyga oss om att ni har rätt? Vi skiter ärligt talat i vilket. Couldn't care less. Fortsätt gapa och skrika och inte förstå er på oss som är lite udda i era ögon. I våra ögon är det vi som är de normala, inte ni. Fundera på det nästa gång ni försöker köra era heteronormativa, trångsynta åsikter ner i halsen på oss.

Vad sjutton hette det melerade garnet?? Och vad var det för stickfasthet? Jag har blivit inspirerad. Vita bomullsgardiner med - tadaa - stickad mönsterbård (bara SÅ jag, eller hur?), och jag har fått just det där garnet på hjärnan, men hittar det inte på Y&T's sida. Hjälp! :)

Tänkte jag skulle visa er vad jag hittat att lägga i lådan med utklädningskläder som barnen ska få i julklapp:

Klänningar. Eller kanske en kejsarkappa och en prinsessklänning? Det får barnen själva hitta på när den tid kommer :)

På Ikea har de den här kistan, som jag nog ska köpa för att förvara allting i. Lite dyr (ca 550 kr), men den är ju så fin! Älskar såna här korgar och kistor.

Hittade även en spegel på Ikeas hemsida, som jag tänkte måla och dekorera lite. De måste ju ha en spegel när de ska klä ut sig, så de får se hur de ser ut! :)

Spegel. 59 kr på Ikea. Som hittat!

Om man har en bunt övermogna bananer, vad gör man då? Jo, bananmuffins, så klart! ;)

Och sist, men inte minst - Bifrost-sockorna! Eller sockan, då. Det blir såååå bra! Är toknöjd med garn, färg och silvertråden som får löpa med. Visst leder det tankarna till Bifrost-bron som går från jorden till de norröna gudarna? Som en iskall, frostnupen vinterhimmel med glittrande stjärnor...mjo, det känns väldigt, väldigt passande :-)

Älskar! 

Problemet är bara att jag inte tycks kunna lägga ifrån mig stickningen....och jag som SÅ behöver städa och möblera om, och som vill fixa vita bomullsgardiner med virkad spets till vardagsrummet, och ha en vas med prästkragar och blåklockor på bordet....huuuuuur ska jag hinna, när jag inte kan lägga ifrån mig stickningen?? ;)

Dagens fråga: Är det bara jag som tycker det gått inflation i författare som har en yttepytteminiroll i filmatiseringarna av deras böcker? Jag menar, Hitchcock - javisst. Stephen King - sure. Men nu gör alla det. Senast ut är Stephenie Meyer som skrivit Twilight. Hon syns som en av cafégästerna i filmen, där hon sitter vid disken på dinern och får mat serverad. Givetvis sitter hon med sin laptop och arbetar, för det är ju vad hon gjort hela tiden medan hon skrivit böckerna. Bah. Vet inte varför det där störde mig så, men det gör det. Mental note to self: Om jag någonsin skriver en best seller som ska filmatiseras, så ska jag INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER SYNAS I FILMEN SJÄLV! Så det så. Hmpf.

Kaffe. Lunch. Fried Rice Fish, vilket är precis lika gott som Fried Rice Chicken. Good. Pojkvännen äter ju inte kyckling, så jag roar mig med att twista lite på mina recept för att göra mat han kan äta. Lite kul faktiskt :)