För andra månaden i rad kommer min mens några dagar tidigare än den normalt skulle göra. Den tycks reglera sig själv inför pojkvännens besök i juli. För två månader sedan skulle jag få min mens dagen innan han kom. Men min mens kom tidigt, och enligt det justerade schemat skulle jag då vara på dag 4 i min mens när han kommer, alltså lite drygt halvvägs. Men så kom den ett par dagar tidigt även denna gång, vilket innebär att jag är på dag 6 när han kommer, och nästan klar. Såvida den inte kommer ett par dagar tidigt även då, vilket innebär att jag precis är klar med eländet när han kommer.

Är det inte fantastiskt? Att jag vet rent mentalt att han kommer är väl en sak, men att min kropp tycks vara införstådd med det så till den milda grad att den börjar reglera min menscykel är ju helt otroligt - haha! Och ja, det ÄR faktiskt ovanligt med dessa rubbningar. Jag har oerhört sällan sådana, och definitivt inte flera månader efter varann. Jag tillhör dem som kan ställa klockan (bokstavligen!) efter min cykel, så regelbunden är den.

Nå, visst är det ju mest sannolikt att det bara är en fluke, en naturens nyck, men håll med om att det är lite kul att det sammanfaller med att han kommer hit ;-)

Jag har drabbats av hejdlös inspiration och får inte alls gjort det jag skulle idag. Ommöbleringen är bara halvvägs genomförd och kaos är vad som härskar här. Men jag bara måste få ner mitt synposis så att jag inte tappar det. Och det växer hela tiden. Jag stickar några varv, svarar på saker på mail, msn och FB och måste sedan återvända till mitt dokument, där jag bit för bit sätter ord på det som trillar in i mitt huvud. Bygger min synopsis. Det är just nu ett synopsis för tre böcker, faktiskt. En serie.

Måste vara ommöbleringen som gjort det. Det brukar frigöra inspiration, frigöra lite nya energier. Det är därför jag möblerar om så ofta. Nu står soffan under fönstret och jag kan ligga här och titta på molnslöjor som dansar framför månen, titta på stjärnorna som tänds, och titta på regndroppar mot min fönsterruta. Ro i själen och energi i hjärnan. Inspiration. Kreativitet. Älskar det. Mår bra av det. Nu kan jag skriva igen.

Lugn dag idag. Blev skälld lite på av P, som hävdar att han andock inte är arg på mig, men att jag inte alltid har rätt. Nepp, det har jag inte, men det har inte han heller, för den delen ;P Över huvud taget är hans (icke befintliga, enligt honom) ilska inget som gör mig arg, tvärt om. Det får mig att le. Han har reagerat på något jag sagt/skrivit, känt sig träffad, alltså åstadkom jag något med det jag skrev. Väckte en reaktion. Det var också det som var mitt syfte, för alla som läst just det inlägget. Att väcka någon form av reaktion, inte att övertyga. Bara att få folk att tänka lite. P är inte heller den enda som reagerat, som tror sig vara den ena enda jag skrivit till/för/om. Det är en annan rätt intressant grej med att blogga. Det finns alltid ett antal som tror sig vara den enskilde mottagaren av mitt budskap. I själva verket kan jag ha fått kommentarer från 27 olika människor som alla känner sig som den enskilda mottagaren, och på olika sätt, beroende på deras eget ställningstagande i frågan. Inte heller hjälper det att säga att så inte är fallet, för de känner sig lika träffade allihop, och vägrar tro på mig.

Det jag säger dissekeras utifrån den enskildes egna erfarenheter och kunskaper om livet, universum och allting, och ibland går dessa erfarenheter och kunskaper på tvärs av mina, vilket jag givetvis får höra. Då är frågan - är det den som tolkar mitt budskap som har tolkningsföreträde, eller är det jag som har skrivit det? Eller är det den som känner igen sig i positiv bemärkelse, som kan relatera till de problem jag belyser, och som håller med mig? Fundera lite på det. För det är faktiskt inte så enkelt som att jag har tolkningsföreträde till det jag själv har skrivit. Om så vore fallet skulle ingen bestrida min rätt att ha det. Och det händer emellanåt. Emellanåt möts jag av att någon envist påstår att jag tycker si och så i en fråga, och det spelar ingen roll om jag säger att det inte är så. De har bestämt sig för att det är så, och att jag rimligtvis är den enda som kan avgöra den saken tycks inte höra dit alls. Rätt respektlöst egentligen, när jag nu tänker på det. Och det åtföljs alltid av kommentarer som innebär att det är mitt eget fel att jag tolkas på ett sådant sätt att man blir förbannad, att det är jag som skrivit dåligt/felaktig/löksoppa. Men är det det egentligen?

Om 400 personer läser min blogg, och 397 av dem förstår alldeles utmärkt vad jag menar...är det ändå de 3 övriga som har tolkningsföreträde? De som tog det personligt, som såg sig själva som den enskilda mottagaren av det man skrev, och som tolkade det hela som ett negativt påhopp på dem själva, fastän jag inte hade en tanke på just dem när jag skrev? För det är så det ser ut, förstår ni. Jag skriver personligt, och ni drar alla era egna slutsatser kring det jag skriver, baserat på era egna erfarenheter och hur väl ni känner mig. Ni drar era slutsatser utifrån faktorer jag inte känner till när jag skriver mina blogginlägg, som jag inte väger in alls, och som för mig är helt och hållet egala, eftersom jag faktiskt inte skriver om just er. Det är en slutsats ni själva drar, och som ni själva får stå för.

Den bild ni får kan aldrig visa hela sanningen om vem jag är, hur jag tänker, hur jag fungerar. Den är bara en bild ni själva skapar utifrån något som egentligen är väldigt bristfällig information. Ni skapar en tredimensionell bild av något fyrdimensionellt (jag) baserat på ett antal lösryckta tankar, bilder och att ni träffat mig i varierande omfattning. Betänk då att jag under en dag tänker hundratals, tusentals tankar. På en vecka ännu mer. På en månad, på ett år...det blir ofantligt mycket. Och här i bloggen finns det just nu 357 inlägg. Detta blir nr 358. Och av dessa 358 inlägg så meddelar de flesta bara vad jag haft för mig just den dagen, inte vad jag tycker om saker och ting. Så lite gör ni er bedömning på. Betänk det, nästa gång ni gör upp er åsikt om någon baserat på vad ni sett och hört under några minuter av den människans liv. Betänk hur det skulle vara om någon tog en enda mening eller ett litet stycke, plockade det ur sin kontext, och gjorde upp sin uppfattning om er baserat på enbart det. För man behöver inte vara kändis för att råka ut för det. Det räcker att ha en blogg som är tillgänglig för alla.

Jag vet att jag inte alltid har rätt, och läser ni noga, så kommer ni se att jag inte heller påstår det. Jag har inte alltid rätt. Men glöm inte...det har inte ni heller.

Kärlek är att älskas villkorslöst. Utan frågetecken, utan baktankar. Att utan att tveka stå med hjärtat i handen och erbjuda mig det. Det är han. Pojken som blivit man, som varit min ända sedan han var 13 år.

Han längtar efter mig, men väntar på mig så länge han måste. Säger att han inget val har i den frågan. För att det är jag. För att ödet tycks ha bestämt att det skulle vara vi, även om vi inte själva direkt underlättat det under de 25 år som gått. Fast visst har vi letat lite efter varandra genom åren. Tanken på den andre har alltid funnits där, genom allt annat.

13-åringen har för länge sedan blivit vuxen, och jag likaså. Ändå är vi fortfarande samma människor som vi var den gången. Äldre, klokare, har levt mer. Men är ändå samma. Har samma bakgrund. Saltvatten och blåst, berättelser och humor lika sträv som en fiskares skäggstubb. Stenar och vindpinade björkar, taniga jävlar jämfört med de som växer här nere. Men sega. Klöser sig fast i marken och överlever allt. Precis som vi öbor. Ett segt släkte.

Jag hör hemma där. Hör hemma hos honom. Han hör hemma hos mig. Har gjort det i 25 år redan. Honom kan jag tillåta att ta hand om mig. Han vet vem jag är. Allt han gör för mig, görs av kärlek. Inget annat. Inte för att han måste, inte för att han borde, inte för att han är man och jag är kvinna. Utan för att det är han och jag.

Jag drömmer om honom. Drömde sist att jag stod ute i blåsten, utanför vårt hem. Drar sjalen tätare omkring mig och vinkar hejdå till mitt yngsta barn, som blivit vuxen och flyttar hemifrån. Någon lägger en hand på min axel och sedan armen om min midja. Han. Jag lutar huvudet mot hans axel, och sedan vaknar jag. Vaknar med en känsla av lugn.

Kanske var det en glimt av framtiden, kanske var det bare en återspegling av förhoppningar jag någonstans bär på. Det kändes i vilket fall bra. Som det skulle vara.