FB är ett lustigt ställe. Ibland får jag vänskapsrequests från människor jag aldrig ens hört talas om, vilket ibland leder till nya, roliga bekantskaper. Ikväll fick jag en request från en kompis till min kusin, som jag heller aldrig hört talas om (kompisen alltså, inte kusinen). Det roliga är att han tycks vara någon form av konstnär, och han skickade en request därför att han ville måla mig. Det vore ju faktiskt lite skoj :-D

I en timme har barnen stått vid handfatet och lekt med lejon och tigrar, och handfatet fullt i vatten. Golvet är tapetserat med handdukar, och de har riktigt roligt (och slåss inte!). Jag har inte hjärta att avbryta bara för att det är sängdags. Vi har inga tider att passa i morgon ändå :-)

Lek.

Jag tänker mycket idag. Avbrutet av busiga barn som klättrar på mig och kittlas och slickar(!) på mina ben och armar tills jag skrattar mig hes och ber om nåd. Idag bara är vi. Umgås och myser. Tar en sväng in till stan i sommarhettan och köper de där sista fem nystanen turkos alpaca som äntligen hade anlänt, en flaska vin, lite sushi och annat smått och gott. Vi lyxar lite idag. Annars har vi hållit oss hemmavid och inomhus, låtit oss svalkas av skugga och bordsfläktar som surrar som små flygplan i lägenheten.

Barnen leker och jag läser om en gammal bok. Thereses tillstånd av Hanne-Vibeke Holst. Vet inte varför jag valde just den. Kanske för att den påminner mig lite om min egen situation och de val jag står inför. Hon träffar en man, blir kär, men håller sig hela tiden på armlängds avstånd, tills det är för sent. Tills hon inser att hon är snärjd. Stretar emot. Precis som jag själv alltid gjort. Och som jag är litegrann lockad att göra även nu, om jag ska vara ärlig. För jag tror ju inte på myten om den lyckliga tvåsamheten egentligen. Eller gör jag det? Är det inte egentligen det alla hoppas på, i någon form?

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Jag har nog inga egentliga förhoppningar...bara en massa erfarenheter i bagaget som säger mig att det där med en lycklig tvåsamhet nog egentligen (där var det där ordet igen) är ganska ouppnåeligt. Men om det nu vore så, varför väljer då så många att ge sig in på det där? Där måste ju finnas nånting som gör det hela värt mödan. Och längst in, så vet jag ju att det kan vara bra. Jag vet att jag står vid ett vägskäl igen och måste välja hur jag ska ha det. Inte än kanske, men väldigt snart. Jag önskar bara att jag inte pendlade så mycket mellan ytterligheterna. Från att ena stunden välkomna tvåsamheten med allt vad det innebär, till att i nästa svära på att aldrig ge mig in på det där igen. Nå, i sanningens namn var det ett tag sedan jag senast svor på den saken, men än har jag några förbehåll kvar, helt klart.

Det är en knepig balansgång jag går med mig själv just nu. Och det som är allra knepigast är att han skiljer sig rätt mycket från de jag varit tillsammans med tidigare. Dels genom att känna min bakgrund, min familj (han är den enda av mina män som dessutom träffat min far, den skitstöveln) och vart jag kommer ifrån, dels genom att känslorna funnits där så otroligt länge. Men också genom att så utan förbehåll acceptera mig med fel och brister och hela kånkarången, genom att vara oerhört självständig och inte beroende av mig (I hate that), och genom att bara helt enkelt älska mig som jag är. No questions asked. Det är de där sakerna som är så annorlunda. Han är helt enkelt så självklar i sin egen roll, på ett sätt där han helt enkelt fogar in mig i sitt liv utan att ha behov av att ändra varken på mig eller sig själv. Det känns bra. Väldigt bra. Men jag har inte riktigt släppt den där oron över att det plötsligt ska ändras, att även han plötsligt ska bete sig så som jag är van att män beter sig gentemot mig.

Att bli accepterad som man är rakt upp och ner, det är väl vad alla drömmer om, förmodar jag. Jag är givetvis inget undantag. Men det är en oerhört märklig känsla att uppleva det också. I synnerhet när man upplever det med någon som man själv accepterar rakt upp och ner, utan förbehåll. Saker och ting blir plötsligt väldigt enkla då. Så de förbehåll jag har är inte riktade mot honom. Inte alls. De är riktade mot mig själv och de erfarenheter jag bär på, där han är undantaget som bekräftar regeln. 

Vet ni vad jag tycker är häftigast av allt? De män jag haft att göra med kan konsekvent delas i två kategorier: De som vill tycka och tänka åt mig, som inte riktigt tror på mitt oberoende och min förmåga att ta hand om saker och ting själv, och de som känner sig underlägsna mig. Men han...han som har en kronisk ryggsjukdom, diabetes och nersatt hjärtfunktion (och har haft en infarkt redan), som är sjukpensionär och jobbar bara 30% på nån sorts företag som i stort sett bara har sjukpensionärer som anställda - han är varken det ena eller det andra. Det faller honom inte ens in att känna sig underlägsen mig, som är frisk och slipper all den där skiten. Inte heller gör det att han har behov av att hävda sig gentemot mig, och låtsas vara tuff, macho eller smartare än mig. Han tar som världens största självklarhet en position jämte mig, där vi är likar. Och det är så förbannat jävla skönt, så ni anar inte! Han gillar läget helt enkelt, och gör det bästa av det, och så var det inte mer med den saken än så. Gud, som jag har saknat den mentaliteten!

Jag är nog rätt så snärjd redan, det inser jag ju själv när jag läser de här raderna. De förbehåll jag har kvar håller på att sakta men säkert lösas upp, och det är det jag reagerar på nu. Det, och att han kommer hit i slutet på nästa vecka. Det är lite "to seal the deal"-känsla över det här besöket, så det är väl rätt självklart att jag genomgår det jag gör nu. I morgon börjar juli månad, och när månaden är slut, kommer jag veta om den här sagan får ett lyckligt slut eller ej. Eller åtminstone veta om det första kapitlet får ett lyckligt slut och om det blir ett kapitel två. Jag tror givetvis att det kommer ett nästa kapitel, sa jag något annat skulle jag ljuga, men det hela blir ju samtidigt väldigt påtagligt nu då.

Jaja. Det visar sig hur det blir. Säkerligen kommer jag vädra mina tankar i ämnet en del under de dagar som återstår tills han kommer, varpå det nog kommer iakttas radiotystnad bloggtystnad från mitt håll under den tid han är här. Ni får helt enkelt klara er utan mig, ifall jag inte tar mig för med att skriva något under de 10 dagarna :-)

Ikväll blir det ett glas vin eller två, och lite stickning. Sovrummen har inte åtgärdats idag, som jag hade planer på, och vi har varken målat eller gjort några tigrar. Barnen började leka med duplot inne på sitt rum, och hade byggt upp ett jättelandskap där inne, och jag kunde bara inte förmå mig att avbryta deras lek. Vi hinner röja och städa i morgon också. Och målningen har inte blivit av än, eftersom vi haft fullt upp med att mysa och må gott, och jag inte riktigt fått tummen ur och letat rätt på någon skiva att klistra akvarellpappret på. Ska se om jag inte kan göra det ikväll, så kan vi måla i morgon istället.

Livet är trots allt rätt skönt just nu, och jag struntar i att det är lite stökigt runt oss just nu, att jag har big time serious shit att tänka på och sånt. Vi har sommarlov. Vi njuter! :-)

Dagen inleddes med att ligga i sängen och mysa, kramas och prata med barnen. Underbart! Därefter blev det kaffe på balkongen, medan jag lyssnade på morgonljuden. Fåglarna som sjöng, bilar som åkte iväg till vart de nu skulle, och ett flygplan som cirklade runt på den klarblå himlen. Svalt och skönt var det, även om solen givetvis är framme, eftersom jag har skugga på balkongen fram till kvällen. Satt där och filosoferade och mådde gott i största allmänhet. Det påminde starkt om morgnarna både när jag bodde i Spanien och morgnarna i Thailand i höstas. Lugnt, skönt och avslappnat. Så vill jag ha det jämt. Tanken på att spendera vintrarna utrikes fick nytt liv igen, och det slog mig att jag ju skulle kunna undervisa i någon av de svenska skolor som finns utomlands på vintertid. It's a thought anyway. Vi får väl se hur det blir med den saken med tiden.

Dagens planer är att ta det lugnt. Måla lite akvarell, leka lite med papier maché. Såna saker. Fixa lite i barnens rum - som dottern för övrigt utan uppmaning och helt frivilligt knatade in och städade större delen av medan jag drack mitt kaffe :-)

Om 10 dagar kommer pojkvännen hit. Uj. Det har gått så fort! Jag är inte ett dugg nervös, jag känner honom ju ända sen barnsben, men samtidigt...vi har ju inte haft den här relationen till varandra tidigare. Inte kallat varandra pojkvän och flickvän förut. Det känns...jag vet inte riktigt hur det känns egentligen. Det finns en del att tänka på iaf. Jag har kommit att inse att jag kanske på sätt och vis är lite av en cranky old bitch när allt kommer omkring. I like it the way I like it. My way or the highway, typ. Exet var väl rätt så följsam på den punkten, all den stund vi i praktiken levde parallella liv under åren vi var tillsammans, och inte i egentlig mening tillsammans. Det gör det ju lite lättare för en annan att göra saker och ting på sitt eget sätt, när ingen kräver att få ta del av mina beslut, utan bara goes with the flow (ledsen att det blir så mycket engelska just nu, men jag tycks hitta orden lättare i det språket idag).

Att pojkvännen snart kommer är jättekul, men samtidigt har jag de här tankarna på vad det kan innebära i långa loppet. Att jag inte längre kommer vara själv om allting. Att även om jag för länge sedan insett att jag inte kan göra allt själv, så är det ändå ett stort steg att faktiskt släppa in någon på allvar. Låta dem dela mitt liv, mina bördor och mina glädjeämnen. Att de alltid finns där. Det känns...stort. En stor förändring. En lite läskig förändring, egentligen. Att inte längre vara allenarådande. Huuu...Men samtidigt är det nog precis vad jag behöver också. Faktiskt få leva tillsammans med någon, istället för vid sidan av varann bara. Jag har väl egentligen aldrig haft känslan av att göra det, så det är väl på tiden. Ni kan väl hålla tummarna att jag inte får stora skälvan, va? :-)

Nå, så är det med den saken. Jag kommer välja att undvika att tänka på det i möjligaste mån, och bara låta saker och ting utvecklas av sig självt. Det blir nog bra :-)

Nu blir det mera kaffe, och därefter pysseldag med barnen :-) Ha en bra dag i solen, people!