Man skulle nästan kunna tro att det är en höstkväll i oktober, men det är ju bevisligen en sommarkväll i juni. Ändå har jag tända ljus, och myser med te och stickning. Funkar precis lika bra i juni som i oktober, kan jag meddela ;-)

Toarpskronan med sina vassa detaljer, som inte är direkt barnvänliga. Men jag råkade ju ha en kedja liggande, och en brist på belysning i vardagsrummet, och därmed var ju lösningen uppenbar ;-)

Rooibos-te och sjalstickning. Sjalkanten repade jag upp igen, och testar nu en annan lösning. Förhoppningsvis kommer sjalen vara klar lagom till helgen :-)

Nejdå, jag ska inte gifta mig. Än ;-) Men förr eller senare är det nog dags, och då ska jag göra det rätt. Inte på någon annans villkor, som det varit tidigare. Men det är en annan historia. Just nu ville jag mest bara berätta att jag den dagen jag gifter mig (igen) vill ha prästkragar och blåklockor i brudbuketten. Jag älskar de blommorna, och såg dem i vägkanten idag, och tänkte automatiskt då att jag skulle ha dem i brudbuketten...:-)

Prästkragar.

Blåklocka.

Det lär bli en billig brudbukett iaf ;-) Och klänningen lär inte heller bli dyr, eftersom jag ämnar sy den själv den dagen det är aktuellt att bli någons fru igen. Men så har jag nu aldrig drömt om något stort bröllop heller. Litet och mysigt, omgiven av ens allra närmaste bara, det är mera min grej. Jag hoppas jag kan få det nästa gång.

Och den dagen jag ska gifta mig igen, så kan jag be minstingen styla mig - han tycks ha ett säkert öga för sådant. I morse konstaterade han att jag hade ett orange linne under det svarta, och hämtade därmed sin systers orangea hårprydnadsblomma, som han satte i mitt hår. Och visst blev jag väl fin?:

Jag, stylad av husets 3-åring :-)

Efter att ha haft en lite halvjobbig dag, både med värk i kroppen och lite halvjobbiga funderingar (det är det där med mina skulder och hur de kommer påverka mitt och pojkvännens liv i framtiden som spökar), så ämnar jag ägna återstoden av kvällen åt att sticka vidare på sjalen och spåna på nya stickprojekt, samt(givetvis) prata med pojkvännen en stund. Lagomt sätt att avsluta den här dagen på :-)

Vaknar och känner mig extremt trött, sliten och allmänt eländig. Känner att jag har en förkylning på gång, det svider i näsan och halsen, och det tycks som om infektionen även satt sig i ryggen, för plötsligt har jag mera ont igen.  Så jag ligger kvar under täcket och drar mig. Snoozar alarmet gång efter gång, men vill inte, orkar inte kliva upp.

Tänker på honom jag nu kallar pojkvän. Tänker på hur surrealistiskt det hela kan kännas ibland. Hur kan man falla så för någon när man är 11-12 år gammal, och det sedan finns kvar för alltid? Hur kan man gå igenom livet, till och med vara gift två gånger, utan att känna likadant igen? Det är så märkligt. Jag återvänder ständigt till det när vi pratar. Att det är så märkligt att det kan bli så. Och tänk dig sedan att du 25 år efter att det klickade första gången plötsligt står där och kallar just den människan din pojkvän och ni planerar ett liv tillsammans. Alltså, fattar ni hur surrealistiskt det är?!? Det är som att ha fått veta att jultomten finns på riktigt. Jättetrevligt och supermysigt, men OJ så omtumlande. Samtidigt som det finns ett lugn över det hela på något sätt. Det är avslappnat. Självklart. Där var ordet - det är självklart.

Hemmadag idag. Skulle ha varit på UU, men orkar bara inte. Tittade på schemat och konstaterade att det var bättre jag var hemma idag än någon annan dag den här veckan, så jag ska försöka kurera mig idag. Sova, framförallt. Är mördande trött. Har efter mycket om och men fått iväg barnen till dagis, så jag ska spendera resten av dagen i sängen och bara vila, tror jag bestämt.