Idag känner jag mig lite halvrisig. Halsen är inte riktigt bra, och inte ryggen heller. Och som grädde på moset, eftersom jag får sitta still så mycket, så krånglar svanskotan också. Den har varit trasig i många herrans år, säkerligen sedan kära far tog för vana att kasta mig nerför trappan i tid och otid när jag var barn. Hur som helst, den rackaren är lös, och när jag sitter ner, så svängs den liksom långt åt fanders bakåt. Så länge jag sitter still är det ingen större fara, men varje gång jag reser mig, så flyttar sig benet tillbaka framåt till rätt position, vilket kan vara nog så smärtsamt. Allt som allt känner jag mig inte riktigt på topp idag.

Måhända är det därför jag kom att tänka på det här med ålder. Delvis iaf. En annan orsak är nog inlägget hos Persilja, där hon skriver om det här med att den bild man har av sig själv i huvudet i obevakade ögonblick kan visa sig vara dåligt överensstämmande med verkligheten. Som t.ex när man råkar kasta en blick i ett skyltfönster, och till sin förvåning för se en halvtjock tant istället för den väna kvinna man förväntat sig ;)

Hur som helst, jag kom att tänka på att jag i januari kommer fylla 37, och att jag innan jag vet ordet av kommer vara 40. Det känns faktiskt lite konstigt. 40?? Hur gick det till? Vart tog alla år vägen?

Missförstå mig rätt nu. Jag har inte drabbats av någon åldersnojja plötsligt, inte alls. Jag älskar att bli äldre, och även tanken på att om några få år fylla 40 känns bra. Det är snarare bara en allmän förvåning över att åren gått så fort. Men så har jag ju levt och upplevt mer än de flesta på de här åren också då. Tiden går fort när man har roligt, det vet man ju, och den går också fort när man har mycket att göra. Och det har jag ju definitivt haft. Mina dagar, veckor, månader och år har alltid haft en tendens att bara flyga förbi.

Det som börjar kännas lite annorlunda däremot är mitt behov av hur jag vill leva mitt liv. Allt oftare de senaste månaderna har jag känt ett behov av saker jag inte behövt tidigare. Som t.ex att bo kvar på samma ort. Jag har alltid flyttat mycket, tagit min tandborste och helt sonika omlokaliserat till ett nytt ställe lite då och då. Har sällan bott mer än en handfull år på samma plats, och många gånger flyttat én gång om året. Men nu har jag ett väldigt tydligt behov av att få bo kvar. Uppsala är hemma, och här vill jag bo resten av mitt liv. Så känns det. Den här vackra staden på Upplandsslätten är mitt hem. Här är mina barn födda, och två av dem har dött här. Här har jag familj och vänner, och här studerar jag och kommer så småningom arbeta. Jag vill byta upp mig till en större lägenhet vad det lider, och med tiden köpa hus här.

Hus är en annan sån sak som börjat ändras allt mer. För visst har jag tyckt att tanken på att ha ett hus har varit mysig, men jag har ändå till större delen tyckt det varit en frihet att inte äga ett hus. Har tyckt det var skönt med hyreslägenhet, för om kylen går åt helskotta, så ringer jag bara hyresvärden och han får fixa en ny åt mig. I mitt eget hus måste jag själv stå för allt sådant. Men som sagt, det börjar ändras allt mer. Jag ser flera fördelar med att ha sitt eget, än nackdelar. Börjar längta efter ett eget hus med ett stort lantkök, hobbyrum, varsitt rum åt alla barnen, och en stor trädgård med äppelträd och ett land där jag kan odla grönsaker och sånt.

Jag har börjat längta efter lugnet, tryggheten och stabiliteten. Längtar efter ett normalt liv, med hus & hem, man & barn, ett jobb jag trivs med och att umgås med vänner och övrig familj. Tycker inte längre tanken på att leva tillsammans med någon känns sådär vansinnigt skrämmande. Istället känns det som en bra tanke. 

Jag om någon vet ju hur det kan vara när den man lever med bara är fel för en, och det är ju de erfarenheterna som har gjort att jag drabbats av relationspanik gång efter annan. Det har också färgat mina åsikter om mina ex, inte tu tal om den saken. Sen spenderade jag helgen med exet och hans sambo. De har varit tillsammans i 1½ år nu, och är fortfarande lite sådär puttinuttigt nykära. De fungerar tillsammans, och det är faktiskt skönt att se hur det kan vara. Det väcker inget vemod eller så, för jag har inga känslor för honom så sett, det är bara skönt att se människor som faktiskt fungerar tillsammans, och det ger mig en önskan om att ha samma sak själv. Att inte alltid vara själv om allting. Att vara två. Att leva på det sättet.

Kanske har jag helt enkelt kommit dithän i livet att det är dags för mig att komma till ro också. Egentligen är jag väl på god väg redan. Jag har ju uppenbarligen hittat den plats på jorden som är mitt hemma, och jag studerar för att kunna jobba resten av mitt liv inom det område jag är bäst på. Även om jag inte spikat att jag ska bli si eller så, så har jag ju ändå valt mitt område. Utöver det, så vill jag ha ett permanent hem någon gång inom de närmste 10 åren, där jag sedan bor tills jag är så gammal att jag inte längre orkar rå om det. Jag vill ge barnen den tryggheten att de vet att jag inte plötsligt rycker upp mina bopålar och flyttar långt åt fanders bort. Jag kan tänka mig flera barn också. Kanske ett par stycken till. Och jag kan tänka mig att leva tillsammans med någon också. Bli gammal tillsammans med någon.

Denna någon att bli gammal tillsammans med har jag antagligen hittat. Det är dessutom helt och hållet hans förtjänst att min relationspanik försvunnit. Han är bra för mig. Han har visat sig vara stark nog att låta mig gå min egen väg utan att behöva ifrågasätta det hela tiden. Har lärt sig att jag inte behöver en pappa, utan en jämbördig partner, och han lyckas faktiskt leva upp till det. Konflikten vi hade var bra för oss. Den gjorde att vi kunde göra oss av med en del saker som var och som hade blivit ett problem i förlängningen. Nu har vi samma utgångspunkt för det hela istället. Och det hela känns riktigt bra, faktiskt (och nej, ni kommer fortfarande inte få en massa känslomässiga utgjutningar om små rosa moln och dylikt ;)). Sannolikt blir dethonom jag kommer leva resten av mitt liv med, iaf om det fortsätter på samma spår som hittills.

Idag skulle jag behöva plugga massor, men helst skulle jag vilja ägna dagen åt att plocka lite här hemma, och ha en gungstol där jag kan sitta och sticka lite.Känner mig oerhört trött. Men samtidigt avslappnad. Livet börjar äntligen gå till sig även för mig.

 

Peter

21 juli 2009 17:45

Menar du att du skall lämna studielivet å gå runt i staden som en vanlig arbetare:-))))??

 

/A

21 juli 2009 18:21

@Peter: Nånting åt det hållet, ja. Så länge jag slipper ha en kroppsstrumpa under min trenchcoat och en fånig ring med dödskalle bara...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...