Eftersom det nu och då påpekas av vissa - och somliga mer än andra (hej Peter) - att jag pratar så lite om pojkvännen och vad som händer på det området, så ska jag faktiskt göra ett undantag nu. Det börjar bli lite irriterande att få höra att jag inte tycks vara intresserad bara för att jag inte pratar om det i det vida och det breda. So, here goes:

Ja...jag vet fan inte vart jag ska börja ens. Det faller sig inte riktigt naturligt för mig att prata om känslor på det här sättet, när det inte är direkt till den det berör. Jag är den sorten som hellre säger direkt till människor att jag tycker om dem, än att berätta det för alla andra (vilket annars tycks vara det normala, av någon anledning). 

Efter kalabaliken för ett par veckor sedan, så har vi gjort en omstart, pojkvännen och jag. Han insåg att jag inte är som de flickvänner han haft tidigare, och att jag förväntar mig att bli behandlad som en vuxen kvinna och jämbördig partner. Det är nytt och ovant för honom givetvis, men han har konsekvent gjort det sedan dess. Utan undantag. Han har på alla sätt och vis varit den man jag hade förväntat mig att han skulle vara. Men det är inte frågan om att han förställer sig för att vara mig till lags, utan han har helt enkelt slappnat av och är bara sig själv istället för att anta den roll han varit van att ha i sina förhållanden.

Jag på min sida har gjort mig av med min djupt rotade relationspanik. Eller rättare sagt - han såg till så att jag blev av med den. Trots att han var både rasande och förkrossad över det jag gjorde, så stod han konsekvent vid min sida hela tiden. Och han tvingade mig att inte bara klippa och gå, utan att deala med min relationspanik. Det gjorde att när jag nu ser för mig framtiden, så ser jag inte den fruktansvärda hopflätade bild av alla mina dåliga erfarenheter som jag gjorde innan. Jag ser sånt man ska se när man är kär i någon och vill vara tillsammans med dem. 

För visst är jag kär i honom. Hejdlöst kär. För mig är han ju det bästa som finns (han och barnen, förstås). När jag i helgen åkte till Dalarna och var utan både internet och mobiltäckning, så var det närapå att jag redan på lördag åkte hem igen bara för att kunna prata med honom på msn. Jag saknade honom så hejdlöst att det gjorde fanimig ont i kropp och själ. Det enda som hindrade att jag åkte var att jag hade lovat småflickorna att även de skulle få sova i tältet den natten (natten till lördag var det jag och sönerna som sov där), och att de blev så fruktansvärt besvikna när jag började prata om att åka hem igen.

Vi pratar med varandra i flera timmar varje kväll, och klockan blir åt helsike för mycket varenda gång. Men det är så svårt att säga hejdå till varandra, och gå och lägga sig i varsin säng, med 50 mil mellan oss.

Han är den första jag tänker på när jag vaknar, och den sista jag tänker på innan jag somnar. Han finns i mina tankar konstant under mina vakna timmar, och emellanåt drömmer jag om honom också. Samma sak är det för honom. Båda längtar efter att kvällen ska komma, så att vi kan prata med varandra igen, och vi längtar både efter att kunna besöka varandra, och den dagen vi kan vara tillsammans hela tiden.

Vi pratar mycket om framtiden. Hur vi vill ha det, vad vi önskar oss, vad som är viktigt för oss. Vi har samma åsikter om väldigt mycket, och när vi inte har det, så är vi fullständigt öppna för den andres åsikter och tankar, och respekterar dem. Vi drömmer i stort sett om samma saker, önskar oss samma saker av livet i stort.

Han stödjer mig till fullo i mina studier och framtida karriärplaner, och är beredd att göra det han kan för att underlätta för mig. Jag stödjer honom till fullo i det han vill göra, och ämnar underlätta för att också han ska få genomföra saker han drömmer om.

Han är sjukpensionär, som jag tidigare berättat, och eftersom han får sin pension från Norge, så kan det bli knepigt med sysselsättning här. I Norge får han det via den norska motsvarigheten till FK, men han har inte den möjligheten här. Dock är han utbildad IT-ingeniör, och är intresserad av programmering, så vi pratar en del om vad vi kan göra för att även han ska kunna ha någon form av sysselsättning samt få ett eget umgänge ur yrkessynpunkt, såväl som egna vänner här. Som sjukpensionär är det ju annars lätt hänt att man bara blir sittande för sig själv om man flyttar till ett annat land på det här sättet. Hans fördel är dock - utöver att han själv både vill och behöver ha en sysselsättning - att jag råkar ha ett förbaskat bra nätverk inom just IT, så vi hoppas kunna lösa även den biten.

Annars så pratar vi om boende, att vi kommer behöva en större lägenhet än den jag har nu, och att vi en dag i framtiden vill ha ett eget hus. Vi pratar om barn, och om naturen vill vara med på noterna, så kommer den barnaskara jag redan har att växa ytterligare. Vi planerar att resa tillsammans med tiden, och drömmer båda om att se t.ex Egypt, och båda avskyr charterresor.

Giftemål har vi också pratat om, och det är något som också kommer bli, om allt går som vi vill. Och för första gången i mitt liv drömmer faktiskt jag om att vara gift med någon. Med honom.

Vad gäller mina känslor...hm...låt oss säga så här: När jag tänker på en gemensam framtid, så känns det väldigt bra. Jag kan se för mig att vi lever tillsammans, se för mig de där vardagssakerna som att laga mat, klippa gräsmattan, titta på tv på kvällen och såna saker. Och det är inte något jag känner att jag kan leva med, det är något jag känner att jag vill ha. Jag vill att han ska finnas där när jag kommer hem från skolan eller jobbet, att han ska finnas där när jag är sjuk, och jag vill att han ska finnas där både när jag vaknar och när jag somnar. För mig är han stabil, pålitlig och trygg, vilket jag både vill ha och behöver. Det är honom jag vill ha barn med, fira jul med och köpa bil och hus tillsammans med. Det är honom jag vill leva med.

Vi längtar efter att kunna träffas, men det är inte bara att ta ledigt från skolan för mig, och inte bara att ta ledigt från jobbet för honom. Vi har dessutom begränsade ekonomiska ressurser, båda två. Men det går inte en dag utan att vi pratar om hur vi ska kunna lösa det, för vi både vill och behöver se varandra på riktigt. Jag har möjligheten att resa dit i slutet på augusti rent tidsmässigt, eftersom jag får ett par veckor ledigt då, men då har jag inga pengar istället. Jag får sista utbetalningen för sommarstudierna nu på fredag, och just eftersom det är den sista, så får jag mindre än jag annars skulle ha fått. Och hyra och el (som jag redan skjutit upp en månad) måste betalas, vare sig jag vill eller ej, barnen måste ha mat och jag måste ha min studielitteratur inför hösten. Kunde jag låna pengar att resa för, så skulle jag göra det utan att blinka. Men jag har ingen att låna av.

Han på sin sida har sin sista semestervecka nu, och har inte heller några pengar att resa för. Han hoppas dock kunna jobba in en del framöver, och ta kompledigt i höst för att komma hit. Sen har han en vecka ledigt vid jul, då han förhoppningsvis kommer hit. Det är helt enkelt en del trixande för oss båda för att få ihop det rent ekonomiskt. Det är inte bara att dra iväg när man har så små marginaler som vi har. Hälften av de pengar jag får in varje månad går till hyran, sen ska de övriga räkningarna betalas, det ska handlas mat osv. Jag försöker även ordna barnens julklappar lite pö om pö under året, eftersom jag inte har råd att fixa allt sånt i december. Men för att kunna göra det, så låter jag i stor utsträckning bli att äta när jag är barnledig, för att det ska finnas pengar till julklappar åt barnen. Så små är mina marginaler. Därför kastar jag mig inte på första bästa tåg till Norge. Hur kär jag än är, så har jag lik förbannat förpliktelser att ta hänsyn till, och jag har ingen som kan vara back up åt mig. Jag kan inte bara strunta i att betala mina räkningar, för jag har inte möjligheten att täcka upp det sen.

Om jag får som jag vill och önskar, så kommer jag leva resten av mitt liv med den mannen. Att vi får ett år där vi får slita lite för att ses är något vi helt enkelt måste förlika oss med. Och vi gör det därför att det för oss bara är frågan om ett år i sammanhanget. Vi har varit kära i varandra i 25 år, och vi har för avsikt att spendera resten av livet tillsammans. Ett års väntan satt i det perspektivet är faktiskt överkomligt. Men det går inte en dag utan att vi båda hoppas på ett mindre mirakel, som gör det möjligt för oss att antingen kunna korta ner det där året, eller att vi åtminstone kan ses ofta under tiden. Vi längtar efter varandra, men trots att vi är kära, så är ingen av oss den typen som tappar huvudet totalt och ställer till det ekonomiskt för oss för att vi ska kunna ses.

Så. Där har ni det i grova drag. Jag är hejdlöst kär i honom, jag vill leva resten av mitt liv med honom, och det går inte en dag utan att jag närapå längtar mig sjuk efter hans närvaro.

 

A

22 juli 2009 01:14

Kul att det fungerar så bra för er.
Hur mycket behöver du låna?
Om det inte är för mycket kan jag kanske hjälpa till.

http://anna-lenanumberone.blogspot.com

 

/A

22 juli 2009 09:46

Åååh, men vad du är söt! Jag vet inte på rak arm vad jag skulle behöva, det beror lite på hur mycket jag måste lägga undan till studielitteraturen i höst...men tack så jättemycket för erbjudandet, det är mer uppskattat än du anar! Så otroligt snällt! Helst vill jag ju slippa låna givetvis, men om jag inte behöver låna så mycket för att få ihop det, så kan det ju vara ett alternativ ändå...jag ska fundera lite på det och räkna lite mer. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...