Har suttit och tittat på Chocolat ikväll, medan jag stickat lite, garnsurfat lite och ätit lite (mycket) mer äppelpaj. Det är något med den där filmen som på nåt vis gör att jag slappnar av, men samtidigt kan relatera till den på en personlig nivå. Framför allt är det väl det här att Vianne, liksom jag, rör sig från ställe till ställe, och hela tiden är rotlös. Så har ju jag med känt i många, många år. Sen fick jag frågan här om dagen, om jag bott i Uppsala-trakten tidigare, och jag började räkna efter. 1992-1999, 2003-2006, och nu igen. Det är tredje gången jag bosätter mig här. Det har aldrig hänt förut. Normalt återvänder jag aldrig till en ort jag tidigare bott på. Inte av fri vilja iaf (att jag återvände till Söderhamn anser jag inte ha skett av fri vilja).

Kanske innebär det att jag trots allt hittat hem? Jag vet inte. Det känns rätt mycket som hemma iaf. Min stad. Ibland kommer jag rent av på mig själv med att tänka på hypotetiska saker som kan inträffa i framtiden, och där den ram jag omger mig själv med är just den här stan. Så kanske har jag omedvetet hittat hem redan? Det återstår att se. Liksom det återstår att se om det en dag kommer en Roux. 

Fisksoppa och frallor - gott, tyckte sonen :-)

Äppelpaj och vaniljsås. Och nejdå, den är inte bränd, det är bara kanelen och sirapen som gör äppelklyftorna så mörka. Testade det här receptet, som jag inte provat tidigare. Helt okej, men inte godare än det jag brukar använda. För övrigt är äppelpaj för mig förknippat med gamla filmer, har jag berättat det? Det var nämligen så att på den tiden äldsta grabbens pappa och jag separerade första gången, så körde de alltid gamla, oftast svart-vita, filmer på förmiddagen på helgerna (minns inte riktigt om det var på lördagar eller söndagar), och då gjorde jag alltid äppelpaj.
Tycker det är rätt tråkigt att de inte kör de där gamla filmerna längre, det var jättemysigt att krypa upp i soffan i pyjamas och med en filt och titta på filmer med Judy Garland, Cary Grant, Rock Hudson, Elizabeth Taylor osv. Och apropo det, så skulle jag vilja se filmerna med Doris Day igen. Har inte sett dem sen 80-talet någon gång.

I morgon behöver jag inte fundera på vad vi ska äta iaf. Jag gjorde en jätteladdning fisksoppa, så det räcker till i morgon med. Men på lördag ska jag försöka hitta på något nytt, tror jag. Frossa lite i recept, och se vad jag kan få till med min magra plånbok :-)

Nu hör jag alldeles bestämt att min stickning ropar på mig, så nu tänker jag överge datorn ett tag igen :-)

De som bott i lägenheten före mig kom förbi ikväll, och hade ett erbjudande till mig. De hade uppsägningstid kvar på sitt tv-abonnemang, och hade pratat med tele2, och fått okej för att föra över det på mig om jag var intresserad. I så fall slipper jag öppningsavgift för abonnemanget, och jag får deras digitalbox. Det vore ju hur bra som helst - om det inte vore för att jag har skulder...Det är inte alls säkert att de vill ha mig som kund, och då faller ju det hela. Jag ska dock prata med tele2 i morgon, så får vi se vad de säger.

De tyckte förresten det var jättekonstigt att jag bodde här nu, för det här hade varit deras hem i 8 år! Oj, vad de måste ha pluggat länge. De måste ha doktorerat också...

Nu väntar jag på att dottern ska komma hem, sen ska vi äta äppelpaj. Minstingen och jag åt fisksoppa och frallor, och med god aptit även idag. Själv känner jag mig nästan bottenlös nu, det känns som om jag kan äta hur mycket som helst. Måtte det komma pengar snart, så jag kan börja träna ;-)

En snabb rekognoseringsrunda i skafferi och kyl avslöjar att jag har det jag behöver hemma för att göra äppelpaj. Det blir en riktig myskväll med andra ord. En god fisksoppa med färskt bröd till middag, och till kvällen äppelpaj och vaniljsås, stickning och lite film. Alldeles lagomt en dag som denna :-)

Först ska jag dock pallra mig bort på affären för att försöka hitta en lämplig diskpropp, för det börjar bli lite enerverande att diska under rinnande vatten hela tiden. Inte för att det är jättekritiskt just idag, men jag måste ändå ut med soporna, så då kan vi ju lika gärna ta en promenad dit bort. Dessutom tror jag frisk luft är bra när man är krasslig. En liten promenad i sakta mak gör gott för kroppen när den inte är riktigt kry.

Nu håller jag på att få betala priset för att jag slappnat av lite de senaste dagarna. Jag håller på att bli sjuk. Var mördande trött när vi kom hem idag, B och jag, och när han toksomnade, så bestämde jag mig för att bädda ner mig själv också. Sagt och gjort, jag släpade fram tjocka täcket eftersom jag frös så hemskt, och kröp ner med den varma lilla kroppen tätt imot min, och toksomnade. Men trots att jag varit fullt påklädd och nerbäddad under ett tjockt täcke med en glödhet liten pojk, så har jag vaknat flera gånger av att jag frös. Och jag fick tvinga mig själv att kliva upp för en stund sedan, när B vaknade, för jag var lika trött och frusen fortfarande. Nu sitter jag fullt påklädd, och har även en tjock fleecemorgonrock + en filt på mig, och jag fryser lik förbaskat. Det värker i hela kroppen. Jag håller helt klart på att bli sjuk.

Jag får dock bita ihop tills efter inskolningen i morgon, för den får vi inte missa. Men idag tar jag det nog lugnt, tror jag, och parkerar mig i soffan med stickningen.

Vi fick en liten överraskning när vi kom till dagis idag, minstingen och jag. Det visade sig att de igår eftermiddags hade fått veta att ett av barnen på syskonavdelningen till dottern ska sluta om en månad, och därmed fanns det en öppning för sonen att få börja där istället. Avdelningen han först fick plats på var en småbarnsavdelning, där han var äldst, och det var inte en helt optimal lösning, men det bästa de kunde göra på så kort varsel. Nu tog de dock ett spontant möte i går eftermiddags, och bestämde att vi skulle bli erbjudna plats på den andra avdelningen istället, och att sonen skulle få börja på én gång för att slippa en ny inskolning sen, och trots att de får ett barn för mycket under en månad.

Vi tackade ja till den nya platsen, eftersom det ju på längre sikt är bättre. Sonen blev lite förvirrad av det hela, men började så småningom tina upp lite. Dessutom var det lite extra stökigt idag, eftersom de dels inte hade hunnit göra något upplägg för inskolningen, och dels därför att en mammaledig dagisfröken var där och hälsade på med sin lilla bebis. Men alla var väldigt måna om att det hela skulle kännas bra för oss, så man känner sig väl omhändertagen ändå. Det kommer nog bli bra.

Eftersom det blev en hälsa-på-dag idag istället, så slutade vi redan vid 11, och jag beslöt att försöka gå hem med minstingen, för att se om han skulle orka, och hur lång tid det tog. Det gick faktiskt ganska bra, och det hela tog mindre än en timme - och då var vi även inne på affären och handlade lite på hemvägen. Själva promenaden kan inte ha tagit mer än 45 minuter på sin höjd. Skönt, då är det inga problem att gå hem ibland om vi skulle vilja det, och när vi får hem våra cyklar, så går det ju ännu snabbare.

Nu har vi ätit lunch, och det är dags för mig att sätta mig med skolböckerna. Fast helst skulle jag vilja sova. Den här envisa tröttheten som jag dragits med sedan i december sitter i fortfarande...