Det är sent och jag borde helt klart sova. Ändå drar jag mig lite för det, vill inte riktigt lägga mig än. Jag vill hinna känna efter och njuta lite av att det äntligen är flyttdags. Som jag har längtat...

Uppsala är ju det enda "hemma" jag har här i Sverige så här långt. Kanske ändrar det sig med tiden (jag är ju inne på tanken att flytta till Västkusten), eller kanske blir jag kvar. Det vet man ju aldrig. Men än så länge är det iaf Uppsala som är hemma för mig. På flera sätt.

Det känns även lite som att komma hem till småpojkarna, tvillingarna. Att de är jordfästa i minneslunden utanför Ulrika Eleonora i Söderhamn har ingen som helst betydelse för mig. För mig hör de hemma med Uppsala. Det var där de föddes och där de dog. Det känns lite som att komma hem till dem igen, om ni förstår hur jag menar.

Nu är det inte ofta jag tänker på Oliver och Marco och allt som hände för 4 år sedan, men varje år vid den här tiden, så blir det givetvis lite mera påtagligt än annars. Det ligger nog i sakens natur, förmodar jag. Inte så att jag är ledsen, absolut inte, men kanske en aning mera vemodig än jag annars brukar vara. Stundtals, inte hela tiden.

Annars förknippar jag Uppsala mest av allt med sol och grönska. Det har jag alltid gjort. Ån som flyter igenom stan, de stora träden som kantar den, solsken och parken, att sitta ute och fika...mys. Och givetvis det stora utbudet av....allt. Det finns precis allt där. Endera dagen ska jag ta med er på en guidad tur bland mina favoritvattenhål i stan.

Det hände en lite lustig grej här om dagen, förresten, när jag knatade uppför gågatan. Strax bakom mig gick det en tjej och pratade med en kille, och hon lät precis likadant som Peters dotter Jenny. Jag var tvungen att vända mig om flera gånger för att verkligen kolla att det inte var hon. Både röst, tonfall, dialekt och allting var precis lika. Nästan så det var lite läskigt.

Saknar mina barn hejdlöst nu. Har inte sett dem på drygt 2 veckor, och det dröjer nästan en vecka till innan de kommer hem. Hem till vårt nya hem. Åh, vad vi ska ha roligt där! :-) 

Tänk, bara några futtiga dagar kvar. Har svårt att greppa det. Det här är sista veckan jag pendlar till Uppsala/Knivsta. Och tur är det, för det tar onekligen på krafterna. Åtminstone om man väger in allt annat jag haft att göra också. Inte så konstigt då att man känner sig lite matt och trött...

Nästa gång jag åker ner, så är det för gott. Kommer bara återvända för att vara med på besiktningen av lägenheten, inget mer (kanske städa lite, om jag inte hunnit med allt).

Natt till söndag får jag sova i mitt solgula sovrum. Undrar om solen lyser in där på morgonen förresten? Eller om det blir från andra hållet? Har inte pejl på väderstrecken där ute än.

Vet ni, det slog mig just...vet ni vad jag är? A settler! En nybyggare. Som de där som under 1800-talets andra hälft flyttade från ena änden av USA till den andra. I sina tältvagnar. En sån är jag. Fast i modern tappning, då. Istället för att slåss mot indianer och sjukdomar och varg och björn, så slåss jag mot tiden, myndigheter, institutioner, bihåleinflammation och...hm. Ja, några djur slipper jag ju slåss mot, som tur är. Om inte silverfiskarna i gamla lägenheten räknas?

Lördag. Den kvällen kommer jag avsluta med ett långt bad och ett glas vin, tror jag alldeles bestämt. Och att montera min säng ;-)

Då var det spikat, bokat och klart på alla sätt och vis: På lördag blir det flytt! :-) Hurra!

Är i Knivsta, hos M&J. Tar det rätt lugnt ikväll, undantaget att vi spikat detaljerna kring flytten då. Känner mig rätt trött efter en intensiv dag av telefonsamtal hit och dit, och fixande av än det ena, än det andra. Men det artar sig iaf. Nu är det bara att packa det sista och städa, och på lördag kör vi grejer :-)

Dagens lyckopiller:

Glada busschaufförer. Jag bevittnade följande samtal på väg till tågstationen i Söderhamn:

Passagerare: Jag ska till E-Center.

Busschaufför (utropar glatt): Ska du?? Jag med!

Jag fnissade glatt åt det där, och humöret blev ju inte sämre av att solen sken och jag var på väg söderut.

Én natt i Knivsta, sen tre nätter i Söderhamn. De tre sista någonsin (hoppas jag). Wow. Ofattbart. Underbart. Bäst! :-)

Pratade nyss med CSN igen, och enligt dem, så fattas det nu bara 7,5 hp för att jag ska vara godkänd enligt deras vanliga normer (alltså utan att det behövs göras någon särskild prövning av mitt ärende). Och vet ni vad det bästa är? Jag har redan tagit de 7,5 poängen! Ledarskapskursen var nämligen inte registrerad hos CSN ännu, och den är på just 7,5 hp :-D

Ska man våga tro på att det här går vägen nu? Klok av skada vågar jag inte riktigt ta ut något i förskott, men åååååh, vad jag hoppas! Det skulle innebära att jag kan få pengar redan nästa vecka. Den här veckan hinns det knappast med, så jag kommer ändå få försöka trolla fram pengar till flytten, men det är ju fasen så mycket enklare att låna pengar om man kan säga att man kan (förhoppningsvis) betala tillbaka nästa vecka.

Jag känner mig otroligt lättad nu, även om jag samtidigt inte riktigt vågar tro på det hela. Det blir väldigt kluvna känslor...Känner mig samtidigt strax mer taggad att kavla upp ärmarna och ta itu med det där sista som återstår inom ssk-programmet. Enda smolket i bägaren är att samtalen till CSN, med tillhörande telefonköer, kostade mig nästan 150 spänn jag egentligen inte kunde avvara. Har flera samtal jag måste ringa idag, och jag fick ladda mobilen med ytterligare 200 spänn. Bara en femhundring kvar på kontot nu...ujuj.

Ska vi se...måste anmäla ny adress hos Skattemyndigheten, ringa om dagis, beställa elabb och packa inför Uppsalaresan idag. Och skriva ut en bunt papper. Hm...ja, det är väl det jag har kvar att göra innan jag måste åka. Bäst jag sätter fart! :-)