Är ålderspanik ett måste? Jag bara undrar. Folk tycks hela tiden förutsätta att jag har panik över att vara 36. För mig är det obegripligt. Jag ÄLSKAR 36! Jag tycker det är skönt att bli äldre, klokare, rynkigare och förmodligen lite gråhårig. Det där sista är jag inte säker på iofs, jag har färgat håret sen jag var 15. Jag gillar omväxling. Nån gång ska jag färga håret chockrosa eller nåt, bara för att testa. Även om jag är 36.

Min kropp ser inte längre ut som en 20-årings, och blotta tanken på att försöka åstadkomma något sådant vid 36 års ålder och efter 5 barn känns skrattretande. Varför skulle jag? Jag gillar min kropp som den är, frånsett att det är för mycket av den. Men jag längtar inte efter att bli smal och snygg, jag längtar efter att ha en kropp som fungerar optimalt. Som mår bra. Som är stark. Smal finns inte med i ekvationen ens. Bara stark och frisk. Därför ska jag sluta röka igen också. Så fruktansvärt onödigt, både ur hälsosynpunkt och ekonomisk synpunkt.

Jag tycker jag är vackrare idag än jag var för 15-20 år sedan. Det finns erfarenheter i mitt ansikte och i min kropp. Sorg, glädje, arbete, lycka...det har satt sina spår, och jag tycker om det. Det sätter spår i själen också. Jag är stark. Inte i meningen att jag tål allt, men jag har levt mycket på mina 36 år, hanterat en jäkla massa skit och en jäkla massa braiga saker, och jag är stark. Man mognar.

Jämlikhet är en diskussion som ofta kommer upp, tycker jag. Själv är jag helt klart för jämlikhet, men tills vi uppnår det, så tänker jag njuta av att vara överlägsen - hahahaha! ;-) Nej, men allvarligt...jag har aldrig känt mig underlägsen eller ojämlik. För mig har det alltid varit en självklarhet att jag är lika mycket värd som vilken man som helst, och jag beter mig därefter. Kanske är det därför jag aldrig haft lägre lön än en man? Jag ställer krav, och får jag inte det jag vill ha, så går jag. Än så länge har ingen arbetsgivare ens försökt ge mig sämre lön eller villkor för att jag är kvinna. Fattas bara annat.

Jag älskar att vara 36...längtar efter att bli 37, 38, 39, 40...jag har aldrig längtat efter att vara yngre än jag är. Inte ens en minut av mina 36 år. Det har aldrig ens fallit mig in. Jag duger alldeles jättejävla bra som jag är. Även nu, när jag är trött och slut och har mascara ända ner till hakan, dubbla raggsockor och fulbyxor och en lila tröja med möss på, och ovanpå alltihop en tjock morgonrock. Jag tycker faktiskt jag är skitbra ändå, bara så ni vet. Hur sunkig jag än är just nu. Tänk om alla kunde känna så? Känna att man inte behöver bevisa så mycket jämt? Kan undra hur världen skulle se ut då...Om vi alla satt i våra fulbyxor med mascara ända ner till hakan och kanske tog ett glas vin, och pratade om livets väsentligheter.

Jag vill klä mina väggar med tyg. Apropo ingenting. I nya lägenheten, alltså. Det sitter såna där kirschstänger högst upp under taket på alla väggarna, så det behövs bara clips. Och tyg. De där stängerna är egentligen tänkta för tavlor, men jag är sugen på tyg. Färgglada tyger som livar upp. Tror jag ska införskaffa en bit naturvitt lakansväv eller nåt också, och göra nåt roligt av det. Skriva tankvärda saker med textilfärg och låta barnen göra handavtryck på dem. Vore en kul grej. Den idén måste jag komma ihåg.

Jag ska köpa lite mer blommor sen också. Krukväxter. Jag vill ha såna där med tjocka, runda, fluffiga blad och rosa eller lila eller vita blommor. Vad sjutton heter de nu igen? Måste ta reda på det. Och en stor kruka på balkongen med tulpaner och lite andra lökväxter.

Jag längtar efter sommarkvällarna. De kvällar när man varit ute i solen hela dagen och lekt och busat och badat och ätit glass, och jag öppnat balkongdörren och fönstren och det fläktar lite mysigt sådär. När barnen ligger i sina sängar och sover sött, och fortfarande har en liten klick glass fasttorkad i ena mungipan och en smutsig liten fot sticker fram under täcket. Då ska jag krypa upp i soffan och klia mina myggbett och spela lite musik medan jag stickar eller läser, och bara vara. Då är livet som allra bäst.

Hösten är iofs inte så dum heller. Nybakat bröd och fisk och rotsaker i foliepaket i ugnen, medan barnen ritar lite innan middagen, och det mörknar ute och regnet piskar mot rutan. Rätt mysigt, det med. Och jul! I år har jag alla barnen hemma på julen! Hurra! :-D Jag längtar efter julen i år. Förra året blev inte mycket att hänga i julgranen (no pun intended). Var galet sjuk veckan innan jul, och mellandagarna gick åt till att återhämta sig, plugga och att vara osams med exet. Yeay liksom...not. Men i år är alla barnen hemma, och vi ska ha världens bästa jul någonsin. Måste börja planera för julkapparna snart...Ensamstående studentmammor lär göra det, om det ska bli några julklappar att tala om. Och i år ska de få världens bästa julklappar.

Sen blir det vår igen, innan man vet ordet av, och det är dags för tulpaner igen. Jag gillar tulpaner. Och såna där...hm...vad heter de nu då...påskliljor! Såna gillar jag också.

Det kommer bli ett bra år, det känner jag på mig. Måste bara se till att ordna ett jobb snart, så att jag klarar sommaren rent ekonomiskt, men sen så...

Funderar på att tältsemestra med barnen en sväng också. Fast då måste jag köpa tält först. Det förra har avlidit. Tyvärr, det var ett bra tält. Det tyckte nog även grodan som bosatte sig i det på slutet. Anyway, det vore kul att åka till Gotland några dagar med kidsen. Utan ryggskott, den här gången (att ha ryggskott och bo i tält är inget jag rekommenderar). Vi får se vad jag har råd med. Hoppas ju även kunna åka hem till Senja en sväng i år.

Nej, nu tror jag att jag struntar i det här. Orkar inte göra något vettigt ikväll, jag är alldeles för trött. Jag tar nog mitt mascarakletiga ansikte med mig upp i sängen alldeles strax, och ser till att sova ut istället, så att jag orkar packa och städa i morgon. Ni får ha en alldeles störtskön onsdagskväll/-natt, allihopa! Sweet dreams and happy thoughts! :-)

Tillbaka i Söderhamn igen, efter att ha spenderat större delen av dagen på olika tåg. Kom hem vid 18-tiden, men det kändes mer som midnatt. Det tar på krafterna att pendla på det här viset. Tur det var sista gången idag :-D

Gick bra i skolan idag, fick oerhört bra kritik på det jag hade skrivit. Jag satte allt det tekniska (språk, disposition osv), och innehållet fick mer än väl godkänt. Och med tanke på att flera av de andra i gruppen sa sig ha gråtit när de läste det jag skrev, så får jag väl anses ha lyckats med den givna uppgiften - ett pathosargument, som alltså syftar till att väcka känslor. Så trots att jag inte var nöjd själv, så lyckades jag alltså. Men så är det ju...man är sin egen största kritiker.

Tillbaka i Söderhamn alltså...Tvättmaskinen går för fullt, och jag försöker samla en gnutta ork att ta itu med lite packning och städning. Det sitter dock långt in ikväll, känner jag...är så trött och frusen, och att börja packa och härja frestar inte just nu. Ska försöka ta mig själv i nacken om en stund dock.