Efter att ännu en gång ha fått höra hur otrolig jag är, och att ännu en gång ha fått frågan "Hur orkar du??", så ska jag berätta hur det egentligen är.

Jag är inte ett dugg otrolig. Jag orkar inte alls. Jag är så sönderstressad att jag knappt ens vet vad jag heter just nu. Jag har svårt att prata, svårt att komma ihåg saker och jag tappar ibland bort vad vissa ord betyder. Jag sover så lite jag kan för att ha mesta möjliga tid tillgänglig för studier, därför att just nu är jag så stressad att allting tar längre tid för mig. Min tankeverksamhet fungerar inte som den ska.

Fysiskt fungerar jag inte heller som jag ska. Jag är i slutet av min mens, vilket innebär att jag under 1½ vecka förlorat stora mängder blod, som jag alltid gör, och jag är matt och sliten. Samtidigt gör stressen att jag tappar all aptit och får tvinga i mig mat. Mat jag sällan får behålla, eftersom kroppen per automatik stöter ifrån sig den kort tid efter att jag ätit. Samma sak när jag färdigställt en uppgift och ska ställa om och ta itu med nästa. Jag kräks hejdlöst varje gång av stressen.

Jag är konstant yr, jag skakar så hejdlöst att jag har stora svårigheter att skriva för hand, och jag fryser hela tiden. Huvudvärken har inte släppt taget en enda gång den senaste veckan och jag har emellanåt svårt att se ordentligt, jag har konstant hjärtklappning och enda anledningen till att jag sover över huvud taget är att jag praktiskt taget svimmar när jag lägger mig. Jag är oerhört pressad just nu, inte bara på grund av alla studier jag försöker beta av, utan även därför att jag är ensam i världen. Det finns ingen som kan backa upp mig, som kan hjälpa mig, vare sig praktiskt eller ekonomiskt. Jag har bara mig själv att lita till, och när jag misslyckas måste jag tigga om lån av mitt ex för att klara mig en liten stund till.

Så säg inte att jag är otrolig, undra inte över hur jag orkar, för det är inte det det är frågan om. Jag betalar dyrt för förra årets överbelastning genom att vara ännu högre belastad nu. Jag har inget val. Jag måste klara det här. Konsekvenserna om jag inte gör det är att jag blir bostadslös, utan studieplats och måste överlämna mina barn till sin far på heltid. Så jag gör det jag måste. Det ska du inte beundra. Bli hellre avskräckt, för så här ska ingen människa ha det. Inte ens jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...