Jag fick mitt filmpaket igår. Bland annat Sova med fienden med Julia Roberts. Har tänkt mycket på den filmen på sistone, och när den dök upp, så beställde jag den. Fast jag var inte riktigt beredd på mina egna reaktioner när jag såg den...

Den handlar om en kvinna som blir slagen av sin man, och som till sist riskerar allt för att rymma från honom. Julia gör ett bra jobb i rollen som skadskjutna Laura. Jag känner så väl igen det. Förstår känslan hon försöker förmedla. Känner det, eftersom jag känt det förr. Känner det fortfarande.

Han slog inte. Faktum är att jag oftast kände mig överlägsen honom, både kunskapsmässigt och på ren IQ-nivå. Ändå var det han som hade makten. Humörsvängningarna, de ständiga sexuella kraven som alltid stod i centrum, att jag aldrig hade friheten att säga hur jag kände och tyckte, eftersom han alltid reagerade oerhört negativt på allt som inte var odelat positivt och till hans fördel.

Lauras make slog henne, utan att själv förstå att det han gjorde var fel. Hon skyllde sina blåmärken på att hon höll på med gymnastik. Jag behöver inte skylla mina blåmärken på något, för de syns inte ändå. Men de finns där. Två gånger har jag försökt inleda något som skulle kunna bli en relation med någon, och båda gångerna har jag fått inse att jag inte varit redo för det. Den enorma lättnaden som följt efter att det konstaterats att det inte ska bli något säger mig det. De var bra killar, bra män, men jag är inte redo.

Rakt ur hjärtat och helt ärligt...Idag, 1½ år efter att vi separerade, så mår jag fortfarande både fysiskt och psykiskt illa bara vid tanken på sex. Jag kan inte hjälpa det. Jag har försökt bara vara som vanligt, ha sex som vanligt när det nu getts möjlighet till det, men det har inte hjälpt. Det gick inte att trilla av hästen och sedan bara klättra upp igen. Inte i det här. Jag vill inte ha sex med någon igen, någonsin. Det är den punkt jag befinner mig på just nu. När en man försöker locka mig med sex, så är min spontana reaktion illamående och att dra mig undan, och jag avslutar samtalet så fort jag kan, och undviker sedan att svara på några meddelanden.

Han gjorde illa mig. Själv tycker han inte det, tycker att allt han gjorde, tyckte och tänkte var fullkomligt rimligt och normalt. Men ju flera jag pratar med, ju mer jag pratar om det, berättar hur det var, desto tydligare blir det att det inte är så. Jag har inte fel. Jag har bara växt upp med att bli utnyttjad och plågad, det var det som var det normala för mig. Men det innebär inte att det är rätt. Att det ska vara så.

Under sista året vi levde tillsammans försökte jag få honom att söka hjälp. Försökte få honom att inse att det måste vara någon hormonell rubbning eller något som gjorde honom sådan. Han höll faktiskt med själv då. Sen skildes vi. Han kommer aldrig söka hjälp. Och jag...jag är skadad. Utnyttjad en gång för mycket. Först under många år i barndomen, sedan återigen som vuxen, både emotionellt och sexuellt. Och nu lider jag faktiskt av det hela. Jag har lidit av det längre än jag varit medveten om själv ens. Jag kan inte se människor hångla på tv utan att bli så illamående att jag måste vända mig bort. Jag kan inte hjälpa det. Det är en reflex.

Jag kan inte låtsas längre. Kan inte ha sex med någon och bara ignorera hur det egentligen känns, ignorera hur jag allt mer distansierar mig från mig själv. Har inte haft sex på 2-3 månader, och saknar det inte alls. Inte en sekund. Det är lättnad att inte ha det kravet. Ja, ni hör ju själva - för mig upplevs det som ett krav, inte ett nöje. Inte för att den jag har sex med framställer det så, utan för att mina erfarenheter gör det så.

Jag är inte redo. Jag vill inte heller. Vill aldrig mer försätta mig i en situation där någon annan får makt över mig på det där sättet. Jag kan inte skydda mig mot emotionellt våld, eftersom jag är oförmågen att hantera det. Känslomässig utpressning fungerar alltid på mig, eftersom jag utan att tveka alltid tar hänsyn till andras känslor före mina egna. Jag rår inte för det. Kommer inte förbi det. Därför blir jag utnyttjad, gång på gång. 

Och sex? Jag har blivit så utnyttjad sexuellt på alla sätt och vis, så att låta en man få som han vill i den frågan är inte längre någon big deal. Jag kan ställa upp på lite allt möjligt, för det är bara att stänga av känslorna och låtsas vara någon annanstans om det känns lite jobbigt. Det är så man står ut i 8 år med någon som använder sex som ett vapen mot en.

Jag vill att det ska vara en big deal. Jag vill vara närvarande hela tiden när jag delar säng med någon. Jag vill kunne se andra människor hångla på tv och tycka det ser trevligt ut, och inte äckligt. Om jag ska träffa någon, så vill jag träffa någon som är snäll, rar, har tålamod och som inte vill ha sex hela tiden. Som kan vänta ett tag med det, helst. Och så får han gärna kunna dansa. Jag tycker om att dansa.