Det slog mig idag. Nånting tycks ha hänt. Det är som om rollerna blivit ombytta plötsligt. Jag kan räkna upp ett flertal av mina kompisar, som allihop är ensamstående med barn, som gärna vill ha flera barn, men som hellre skulle amputera både armar och ben än att få barn tillsammans med en man. De åker hellre till Danmark och får barn på egen hand.

Den allmänna uppfattningen är att män är gnälliga, krävande, korkade, tjatar om sex hela tiden och att det helt enkelt inte är värt mödan att engagera sig i dem. Hellre ensamstående med barn, även om det har både ekonomiska och praktiska konsekvenser. Men vi mår bättre, både vi och barnen. Vi har varit där, varit i ett parförhållande, där mannen bara upplevs som en börda och inte en tillgång på något sätt. Frågan är varför det blivit så.

Är det en generationsfråga? Våra mammor brände bh'n, vi växte upp under 70- och 80-talet, och blev både itutad att vi skulle vara snälla och duktiga flickor, samtidigt som vi fick lära oss att det inte fanns något vi inte kunde göra. Vi blev tonårsflickor under yuppie-eran, då allt var möjligt och inga axelvaddar var för stora. 70-talets starka, kvinnliga förebilder ersattes av förebilder som var en explosion både i färg och styrka. Plötsligt började det satsas på tjejer på ett annat sätt. Och vi var med. Vi var också starka. Att känna sig underlägsen på grund av kön föll oss inte ens in annat än när feministerna påpekade att vi var det på arbetsmarknaden.

Sen kom 90-talet, och den tekniska utvecklingen tog ett nytt skutt in i IT-eran för gemene man. Återigen dök det upp ett område där männen dominerade, men vi kämpade på. Allt fler tjejer tog klivet in även där, tog för oss, visste att vi inte var sämre än killarna. Samtidigt började vi få barn, gifta oss och fick nya familjekonstellationer att vänja oss vid. Vi stod inför valet mellan den traditionella könsrollen som kvinna och mamma, och rollen som karriärkvinna, och feministerna fick ytterligare vatten på sin kvarn. Det blev minst sagt skruvat. Vi styrdes av hormoner, som fick oss att vilja prioritera barnen, och vi styrdes av viljan och förmågan att vara lika bra som killarna, och för många av oss var det förhållandet som i slutändan fick betala priset. Den ena skilsmässan efter den andra blev ett faktum, och det var ofta vi tjejer som gick.

Sen kom nästa steg. 2000-talet. Då politikerna börjar prata om att tvångsmässigt införa delad föräldraledighet, det pratas om att pappor är lika bra som mammor, och det pratas om pappans rättigheter istället för skyldigheter. Det pratas om att vi kvinnor inte ska fastna i kvinnofällan, som innebär sämre lön och att vi fastnar vid spisen och föder barn. Den påtvingade jämlikheten gör sitt intåg i våra liv. Och då blir det så här istället - allt fler väljer att få barn utan att ha en man involverad över huvud taget. Vi kvinnor har börjat se män som det svaga könet istället, de behövande, krävande, pipiga, gnälliga, de som är mer till besvär än nöje. Man kan ju undra vad det beror på...Om vi är en produkt av den utveckling som skett och den tid vi lever i, så lär ju männen också vara det - men vad fan har hänt med dem? Hur har rollerna blivit så ombytta?

Jag tror det här kommer märkas allt mer, inte bara bland mig och mina vänner, utan över lag. De kommande åren kommer bilden bli allt tydligare. Den traditionella familjekonstellationen har tagit en ny vändning. Den självmant ensamstående mamman börjar bli ett begrepp. Vi har allt mer plockat bort männen ur våra liv, och fixar allting själva. Vi får barn själva, köper hus själva, och vi skruvar ihop våra möbler själva. Mannen har blivit överflödig rent praktiskt, vilket tycks få många män att bli tagna på sängen. Reaktionerna är allt från att de är imponerade över oss, till att de inte tror på oss när vi säger att vi fixar allting själva. Och vår reaktion är allt från förvåning över att de blir imponerade över sådant (varför skulle vi vara sämre än dem på något?) till att bara skaka på huvudet och rycka på axlarna åt att inte bli trodd på vårt ord. Det berör oss inte egentligen, för vi har ingenting att bevisa för männen. Vi vet att vi kan, och när vi behöver hjälp, så ber vi i första hand varandra om hjälp, inte en man.

Det är lite märkligt att vara kvinna idag. Vi ska vara starka och självgående, och det har närapå blivit tabu att vara i ett förhållande och självmant vilja ha en typisk kvinnoroll. Men istället för att välja det ena eller det andra, så väljer vi båda delar, och väljer istället bort mannen och parförhållandet. Kan undra vad genusforskningen har att säga om det om några år...

Även jag har de här tankarna på att få barn utan en man involverad, för även jag är en produkt av den tid jag växt upp i och av de erfarenheter jag har. Behovet av kärlek från en partner består fortfarande, men även jag är benägen att välja bort den biten om jag inte kan få den på mina premisser. Jag vill inte ha en man som jag upplever som svag, pipig, gnällig och en börda, jag vill ha en man som är mig jämlik. Jag har inga problem med att han tar föräldraledigt och jag har inga problem med att han är den som lagar mat medan jag skruvar ihop möblerna. Tvärt om. Men han måste vara mig jämlik.

Men idag är det inte ofta jag upplever det så. Idag upplever jag de flesta män som svagare än mig, och som någon jag måste ta hand om på lik linje med mina barn, och det intresserar mig inte. Och männen...ja, de reagerar med överdrivna omsorger eller att framställa sig själva som sexgudar för att locka oss, och förstår inte att ingetdera är intressant för oss. Vi vill inte bli omhändertagna eller vara porrstjärnor. Vi vill bli älskade och accepterade för dem vi är, inte utifrån någon könsstereotypisk syn, där vi antingen placeras in i facket som det svaga könet, eller i facket som den tuffa tjejen, som går tvärt emot allt som är könsstereotypiskt. Vi befinner oss någonstans däremellan. Det finns en anledning till att stereotypen över huvud taget existerar, och vi är starka och kan själva. Vi är både och. Därför väljer vi bort män som inte kan acceptera oss som vi är och som inte kan möta oss på vår nivå. Vi behöver män som också är starka och kan själva, och som inte är emotionellt panikbehövande. Någon som är som oss. Tyvärr verkar det vara tunnsått med sådana män där ute just nu, så skytteltrafiken till Danmark lär nog snarare öka än minska.

 

Leva Nu

5 januari 2009 11:56

Du har helt rätt som vanligt..
Kvinnan går hemma å föder barn igen.
Max 2 meter från spisen är rymmning :-)
Mannen kan roa sig å göra vad dom vill..
Kul med Qvinnor som återgår till det gamla igen..

 

/A

5 januari 2009 13:24

Hehe. Du vet precis vad jag menar, din drummel ;p

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...