Så var första seriösa träningsveckan över. Resultaten har inte låtit vänta på sig heller, även om det sammanföll med både mens och en envis halsinfektion, som jag delvis dras med fortfarande.

Vikten har minskat med 1,5 kg under denna vecka, men tro det eller ej - det är faktiskt det sämsta av alla resultaten! I övrigt har jag minskat upp till 4 cm i omkrets (varierar mellan 2 och 4 cm, jag har tappat mest där jag behövde det mest). Konditionen har fördubblats jämfört med förra veckan, och styrkan likaså.

Jag har även cyklat en hel del, och bara nu under helgen har det blivit ca 10 mil. Det känns. Fast inte i benen, som man kanske skulle kunna tro (jag tillhör ju dem som praktiskt taget aldrig får träningsvärk), utan i rumpan. Jag svär, jag har skavsår på ställen där man inte ens vill tänka på att ha skavsår ;) Det är väl tur man inte har någon sambo nu, för OJ vad han skulle bli utan...Hehe.

Allt som allt blev det åtminstone 15 mil gjorda förra veckan. Gå, springa och cykla alltså. Okej resultat för första veckan, tycker jag. Den här veckan blir det dock lite lugnare, eftersom jag dels har barnen hemma, och de dels är lediga både torsdag och fredag. Kan inte ut och springa eller cykla på samma sätt då. Om det nu inte blir riktigt härligt väder, och vi beger oss ut på långutflykt. Fast då får jag allt låta cykeln stå de närmaste par dagarna, så att strategiska delar av mig får läka först ;)

En annan sak jag ska göra den här veckan är att träffa en PT. Personlig tränare, alltså. Det ska jag göra på onsdag. Och eventuellt ska jag ta ett träningspass i morgon på dagtid, medan barnen är på dagis. Vi får se om jag hinner, har lite skolarbete att göra också.

Ikväll ska jag bara ta det lugnt. Nästan iaf. Jag ska försöka få städat lite, men annars ta det lugnt. Det har varit en lång dag. Upp i morse och göra i ordning mig själv och barnen, samtidigt som jag slängde ihop en powerpoint-presentation till ett av talen idag (som jag ändå beslöt att inte använda när allt kom omkring). Hade bilen kvar sen igår, så jag skjutsade barnen till dagis, och hade gasen i botten in till skolan, men lyckades ändå bli några minuter sen eftersom jag fick leta parkering en stund. Som tur är fixade Ida kaffe åt mig, vilket jag behövde för att värma upp min röst.

Rösten, ja...Skulle hålla två tal idag, men hade bestämt mig för att begära uppskov med det ena, eftersom rösten inte vill hålla riktigt om jag pratar mycket. Därför hade jag inte riktigt förberett det andra talet heller. Det visade sig dock att Ida var krasslig, och hade hunnit be om uppskov för sitt tal, så då tyckte jag att jag lika gärna kunde köra bara. Så det blev två tal trots allt idag. Först ett om malaria (som filmades...), och därefter ett spontantal om rörelse. Det gick som det brukar. Mycket bra kritik och omdömet "naturbegåvning" av läraren. "Borde undervisa!" är ett annat omdöme jag brukar få. Jättekul för mitt ego, givetvis, men jag börjar nästan undra om det innebär att jag är tvungen att bli lärare ;P

Var klar vid lunch, och då var det bara att hoppa i bilen och dra ut till Östuna med den, och ta cykeln in till stan igen. Sisådär 2½ mil på cykel idag med alltså. Men solen sken, och även fast det blåste lite bitvis (vägen går rakt över Uppsala-slätten, så det är en del öppna ytor) så cyklade jag större delen av vägen bara i linne. Eller ja...jag hade ju byxor och så på också, förstås ;) Men ni vet vad jag menar. Raggarbrännan från igår är dock kvar fortfarande, så jag får väl lägga mig på gräsmattan och plugga i morgon.

Åkte hem med cykeln och gick sedan till dagis (behövde vila rumpan lite), så det blev en liten bonuspromenad också. Nu är middagen avverkad och vi tittar på Bolibompa en stund, innan barnen ska nattas. Jag tar det lilla lugna en stund innan jag börjar städa lite, och sen, när barnen sover, så ska jag ta ett lååååångt bad (och njuta av att ha fått bytt det där förbaskade duschmunstycket! Bytte det i fredags).

Fick förresten inbjudan till bröllop i Trondheim i augusti idag! Åååh, vad jag skulle vilja åka på det! Måste verkligen, verkligen försöka få till det.

Nej, nu ska vi nog börja borsta lite tänder här. Vi hörs sen!

Idag har jag inte så mycket att berätta. Klev upp efter en ordentlig sovmorgon, sprang/gick några kilometer, handlade kaffe, åt salladslunch och drack kaffe efteråt.

Gick till stan, missade bussen till Östuna, så jag tog tåget till Knivsta och gick sista biten (1 mil). Undersöta Lennart ringde, Jenny S. sms'ade, jag bytte några ord med Annika, som jobbade idag (Statoil). Sen lite kaffe, påfyllning av luft i alla däck, sedan cykla hem till Flogsta (2,5 mil). Allt som allt ca 4,5 mil avverkade idag, vilket får anses vara okej ur träningssynpunkt.

Nu är jag hemma sedan ett par timmar, och nyäten och trött. Snart sovdags. I morgon kommer barnen hem igen :)

Jag fick lite oväntade nyheter igår som gjorde mig lite...jag vet inte. Jag tappade orden lite. Men medan jag försöker få ordning på alla tankar igen, så ska jag visa er lite bilder från gårdagen:

Köpte lite nya bh'ar och trosor. Man krymper ju ur sånt också, så det var hög tid för nytt. Blev en sväng på New Yorker med andra ord :) Köpte även några billiga örhängen (30 kr) på H&M, längst ner till höger i bild.

Kort klänning från Gina Tricot. Blir till att träna _mycket_ nu ;)

Skor. Impulsköp från Ellos när jag köpte dotterns kläder (se nedan). 49 kr var lagomt, tyckte jag ;)

Dotterns äppelgröna jeans, som hon längtat så efter, och ett set med byxor och jacka från Nike (rea förstås - att handla märkeskläder förekommer annars inte hos mig).

Jag är medlem på SATS! :) Nu blir det träna av, minsann. De har barnpassning också!

Den första färdiga Diagonal Lace-sockan.

Ett stycke påbärjad Land Girl-tröja.

Annars så tänker jag på en hel del jobbiga saker just nu. Därför blir mina blogginlägg mest ytliga eller icke-personliga just nu. Eller ja...personliga är de ju förstås ändå, men jag undviker att skriva om de jobbigaste sakerna. Jag kan inte. Dels för att det är svårt i sig, men också för att jag inte vill lämna ut information som kan användas emot mig sen. Jag har till och med gått så långt som att städa upp på alla öppna kanaler på nätet, och tagit bort personlig information här och var. Den är nu sparad på icke-publika ställen istället. Det är ändå privata saker, som ingen annan har med att göra, i synnerhet inte mina ex t.ex

Måste träna lite nu. Hörs sen, people! :)

Det här är fan inte sant. Det kan det inte vara. Låt det inte vara det. Hur ska jag kunna hantera en sådan sak??

Ja, jag vet att du som läser detta inte förstår något som helst av det här. Men jag måste ändå säga det. Forma min hjälplöshet i ord. Ord jag inte egentligen har.

Hjälplös. Inget jag kan göra för att lindra eller trösta. Inget jag kan göra för att ändra på allting. Inget.

Förlåt mig. Jag kan inte trolla bort det här.

Egodagar just nu. Jag har ett liv igen. Ägnar mig åt studier, träning och både nya och gamla vänner. Underbart. Satt i solen vid åkanten i eftermiddags med Ida, och drack kaffe, Loka och bara njöt. Sen tog vi en promenad längs ån på andra sidan, förbi både parken och Studenternas innan vi vände.

Kvällen har ägnats åt lite disk, lite träning, lite tv och samtal med både Jenny, Emmie och min bror Trond. Den sistnämnda planerar att komma hit och hälsa på i sommar - kul!

Nu får det nog vara kväller dock. Sticka ett varv eller två till kanske, men sen är det sängen. I morgon har jag mycket att göra. Paket ska hämtas, det ska handlas, jag kanske åker till Östuna och tar hem cyklarna, och på eftermiddagen ska jag på SATS. Och så studier, förstås.

Én gul strumpa är klar. Vore jag inte byxlös med orakade ben och tillika lat, så skulle ni få se underverket. Nu får ni använda er fantasi tills vidare.

En restuppgift är klar och inskickad. Andra restuppgiften är utskriven och påbörjad. Jag har plockat ur alla retoriska begrepp, och behöver bara skriva ner det hela. Lite för trött nu dock, så det får bli i morgon.

Jag är halvfärdig med kanten på min Land Girl-tröja. Det går framåt. Bild kommer så småningom.

Jag krymper. Fast inte på ett snyggt sätt. Huden krymper inte lika fort som resten av mig, vilket ger lite smålustiga effekter. Tur det inte riktigt är bikinisäsong än.

En mycket trevlig Robert ringde mig i eftermiddags, och vi har bestämt träff fredag eftermiddag. Dejt? Icke. Han ska visa mig runt på SATS och försöka sälja in deras träningskoncept till mig, vilket han förmodligen kommer lyckas med (de har barnpassning, och det väger tungt). Annars blir det Nautilus med Ida. Vi får se.

Så. Facit just nu. Här näst blir det te och Mumien på tv. Inte för att jag särskilt vill se den, men det är den enda film som börjar nu vid 21 som jag ids se. Jönsson-ligan i all ära (går på en annan kanal ikväll), men när man sett originalet, så är inte de svenska kopiorna så himla roliga...(och därmed retade jag väl på mig en drös svenskar *s*).

Jag har kommit fram till att vad jag behöver är en mentor. Hela livet har jag slitit mig fram på egen hand, och aldrig haft någon att bolla tankar och idéer med. Det har alltid bara varit jag, jag, jag.

Ibland har jag försökt använda mina vänner som bollplank, men det är inte alltid så lätt att vara bollplank åt mig. Jag har så fruktansvärt många tankar och idéer om en miljard olika saker jag vill göra, och att vara till konkret hjälp för mig är en uppgift som mestadels är mer än folk mäktar med. De uppfattar mig bara som rörig och ambivalent, och förstår inte min oförmåga att hålla mig till bara ett ämne i taget. Eller åtminstone bara ett fåtal saker. Men jag funkar inte riktigt så.

Jag behöver alltså en mentor. Någon som inte har en personlig relation till mig på det sättet, någon jag inte kan dupera eller prata omkull, någon som varit med ett tag och som i kraft av IQ, kunskap och ålder har lite pondus gentemot mig. Någon som inte bemöter mig med medlidande när det känns jobbigt, utan kan skära igenom allt bullshit, se vad jag verkligen behöver och sedan ge mig en fet jävla känga där bak, så att jag tar mig vidare. Jag behöver helt enkelt någon som kan be mig hoppa jämfota åt helvete när jag börjar spåra ur.

Jag vände mig till en lärare jag hade i första kursen här i Uppsala idag; Patrik. Någonstans hade jag på känn att han var rätt människa att vända sig till. Så jag gick och frågade om han hade tid att ta ett "kvartssamtal" med mig, vilket han gjorde på stående fot (bara en sån sak). Jag berättade allting. Att jag är sliten, att det varit mycket, att jag tappat gnistan - rubbet. Och han reagerade precis som jag hade hoppats. Lugn, saklig, inget trams och inget medlidande. Han förstod instinktivt att vad jag behöver just nu är en deadline, vilket han utan att blinka gav mig. Jag fick en spark i röven.

Så. Är jag mer inspirerad nu? Nej. Men jag börjar hitta mitt jävlar anamma. Mitt driv, mitt go, mitt nu-jävlar-kör-vi-det-här-loppet-till-slutet. Jag fixar det här. Jag ska fortsätta i höst. I can do this. Inte vela, inte byta nu igen. Bit ihop bara. Plocka hellre på flera ämnen eller läs en utbildning till parallellt om det inte är utmaning nog med én utbildning. Men jag fortsätter. Jag vägrar kliva av. Hör du det?? Om det finns någon Gud där uppe (det gör det inte, men om det nu gjorde det), så kan har jag bara én sak att säga:

FUCK OFF!

Så fan heller att jag tänker kasta in handduken. Jag ska löpa linan ut.

En gul spetsstrumpa är nästan klar. Vore jag inte så trött, så skulle ni få se ännu ett av dessa fantastiska foton på mitt hantvärk, men jag ids ärligt talat inte just nu. Jag är för trött. Så jag ska nog göra mig en kopp kaktus-apelsin-te (mycket godare än det låter, trust me), skriva ut lite papper, och sedan sova.

Jo, förresten - jag mår bättre nu. Jag älskar den här degiga, halvskruttiga kroppen. Den har en helt osannolik läkningsförmåga. Nära döden igår kväll och inatt, jättekass på förmiddagen idag, och nu ikväll så bra att jag nästan skulle kunna springa. Inte så långt förvisso, men ändå. Så den är rätt underbar, även om det nu är alldeles för mycket av den just nu. Till och med läkarna tycker den är rätt häftig. Jag läks så vansinnigt fort. De har aldrig sett någon som läker så snabbt efter sina kejsarsnitt som jag, påstår de.

Fast det finns nackdelar också. Denna underbara kropp gör sig av med allt av bedövning i en jäkla fart. De brukar dra ner på epiduralen när de ska sy efter kejsarsnitten, och sen ska man ligga på uppvaket ett par timmar innan man får åka till avdelningen, och kravet för att få åka till avdelningen är att man kan vifta på tårna efter de där två timmarna. På mig släpper det så snabbt att jag känner dem sätta de sista stygnen i magen, och jag kan själv hjälpa till att lyfta benen medan jag fortfarande ligger på operationsbordet...

Hos tandläkaren brukar det bli lite jobbigt också, på grund av det där. Om man t.ex ska göra en rotfyllning, så vill man allt vara bedövad, eller hur? Well, normala människor är ju bortdomnade i munnen i flera timmar efteråt, medan på mig måste de för det första maxa alla doser med bedövning, och sedan upprepa det var 15:e minut, för då har jag redan gjort mig av med all bedövning. Mina tandläkare säger också de att de aldrig varit med om maken. Så den där förmågan att återhämta sig snabbt, den är inte bara av godo alltid. Men den här gången är den det :-)

Te var det, ja. Och utskrifter. Sen ska jag sova som en bebis.