Fan, fan, fan. Jag är sjuk. Bara att inse. Och gilla läget.

Jag vill inte gilla läget. Jag vill vara frisk. Jag vill träna. Min kropp skriker efter att få vara ute och röra på sig nu när all snö är borta och solen skiner. Synd bara att mina lungor skriker av vånda eftersom det känns som om jag andas tårtsmet med grus i.

Jaja...tar väl en liten promenad då bara. Lite frisk luft kanske gör det lättare att andas. Tackar min lyckliga stjärna för att jag trots all övervikt ändå har en bra grundkondition och styrka, för jag tror det är därför jag inte är sängliggande just nu. Lungorna bara skriker "lunginflammation!" åt mig, men så länge jag klarar mig ifrån feber, så betyder det att infektionen inte satt sig på allvar *bestämma*. Det betyder också att smärtan och stelheten i nacken inte innebär hjärnhinneinflammation. Jag har bara lite ont, inget annat. Så det så.

Men lite nojjig kan jag allt bli när jag blir dålig såhär. En kompis till mig dog av hjärnhinneinflammation för många år sedan, och det gick tokfort. Tog någon/några dagar bara. Så jag håller stenkoll på mig själv när såna där symptom dyker upp. Men än så länge gör det bara ont. Ingen feber att tala om, inga röda fläckar. Så jag har bara ont. Bara ont. Inget annat.

Ämnesbyte....Fick idag bekräftat att åtminstone én av min studiegrupps medlemmar kliver av nu. Förmodligen gör én till det, vilket innebär att gruppen halveras precis nu när vi ska skriva en stor uppsats, opponera på varandra, ha telebildpresentation av våra PM gentemot Stanford och allt vad det nu är. Phuuuu....känns lite jobbigt. Vi två som blir kvar är inte heller direkt inspirerade till några stordåd, och utöver det vi redan har privat (eller framförallt jag då, kanske) så ska vi alltså dra hela lasset själva...Jaja, det får väl gå.

Jag vill också kliva av. Jag är så studietrött nu. Skulle kliva av omedelbart om det inte vore för att jag då blir av med lägenheten.

Vaknade förresten i morse och akutsaknade någon. Att det fanns någon där. Att inte vara själv jämt. Att inte vara ensam om att behöva ta rätt på allt stök, betala räkningar och...och att helt enkelt bara vakna tillsammans med någon. Det sistnämnda var nog det jag saknade mest. Att vakna tillsammans med någon. Eller att höra ljuden av någon som redan klivit upp.

Det skrämde mig lite. Jag undrar om det beror på att jag är sjuk och less i största allmänhet. Det får mig att bli lite rädd för mig själv, att jag ska kasta mig in i något vid första bästa tillfälle jag får, bara för att jag vill ha sällskap...Jag är så jävla rädd att upprepa gamla misstag.

Peter dök upp igen. Vi har sagt att vi ska träffas igen. Men det känns lite läskigt, det med. Lite...jag vet inte...lite sådär att det blir andra gången gillt, och därmed mera seriöst, om ni förstår hur jag menar?  Det är ingen första-gången-dejt. Vi börjar känna varandra. Har delat säng många gånger. Han har sett mig både utan kläder och smink. Så att ses igen är lite mer än att bara ta en kaffe tillsammans igen, för att se hur det känns. Det är förutsättningslöst, men ändå mera allvar över det.

Fattar ni över huvud taget vad jag försöker säga här? Jag är inte alldeles säker på att jag gör det själv, om jag ska vara ärlig. Jag har så mycket i huvudet just nu. Studier, barnens framtid, allt jag vill göra, allt som ändras hela tiden, ekonomi...Det går runt i huvudet på mig. Varför kan inte livet bara vara enkelt någon gång? Varför finns det inget facit jag kan titta i?

Jag tänkte igår, att kanske ska man låta passionen styra. Låta känslorna råda. Är det en bra taktik? Hittills har jag alltid följt antingen minsta motståndets väg (= gjort som min partner velat) eller också gjort det som verkade vettigast eller mest logiskt. Men jag har nog aldrig följt mina egna känslor...Ska man göra det?

Det är en Jørn Hoel-dag idag med. Och lite en Steinar Albrigtsen-dag. Balsam för själen, och förhoppningsvis även för hals och röst. Just nu vill jag inte ens öppna munnen, eftersom det gör så ont att andas. Märklig reaktion egentligen...Jaja. Ska försöka få i mig lite mer C-vitaminer här. I'll be back later.

...svårt att sova när ens lungor försöker emigrera.

*trött*

Min kväll:

Blivande Land Girl Sweater.

Jag hinkar te som om det gällde livet, lyssnar på musik på datorn (Jørns sträva röst är just nu balsam för min själ), och har påbörjat min Land Girl Sweater. Garnet har varit hemma hos mig sedan före jul, men den har fått vänta. Men ikväll, när jag inte ens orkar titta på tv, då kändes det lämpligt att ta fram det här projektet. Underbara, ljuvliga Debbie Bliss Aran är också lite balsam för själen.

Plugga? Glöm det. Inte när lunghelvetet försöker klösa sig ut genom ryggen på mig. Kan inte ens sova. Det gör ont. Eländes elände.

Mer te.

Min hals är som ett öppet sår och jag tror bestämt mina lungor försöker gräva sig ut genom ryggen på mig. Aj. Sängläge. Eller soffläge, åtminstone.

Om du fick en chans till lycka, skulle du ta den då? Och vad får den i så fall kosta?

Återigen står jag vid ett vägskäl. Försöker hitta vägen vidare. Funderar över framtiden, vem jag är, vad jag vill, vart jag är på väg. Det finns flera olika svar. Några mer uppenbara än andra, kanske.

Vad ska man utgå från? Vilket är viktigast? Lyckan?

Då måste jag få hålla på med rörelse och kreativitet. Det är ett absolut måste. Utan det förtvinar jag, min själ blir en svart, blöt fläck som torkar ihop till ett gammalt russin.

Jag har inte egentligen tänkt på det på det sättet förut. Hur beroende jag är av rörelse. Att det inte är många dagar per år då jag inte åtminstone går några kilometer.

Fast helst skall det vara mer än så. Hugga ved, skotta snö, eller bara springa så långt eller fort du orkar. Eller träna till dunkande musik som jagar upp pulsen ännu lite mer, tills du ligger alldeles på gränsen för vad du mäktar med.

Jag älskar det. Aldrig någonsin har jag tyckt det kändes jobbigt att skotta snö, hugga ved eller träna. Aldrig. Visst kan jag ha dagar då jag inte orkar, rent fysiskt, men rent mentalt har jag aldrig ens tänkt tanken att det är jobbigt att röra på sig.

Jag får ofta konstiga blickar när andra får höra hur mycket jag brukar gå på en vecka. De tittar konstigt på mig när jag står där med min sallad utan dressing och mitt mineralvatten, och säger "Vad du är duktig, jag önskar jag hade din karaktär!", medan jag inte alls är duktig eller försöker anstränga mig för att banta eller något sådant...inte alls. För jag tycker ju det är gott med den där salladen utan dressing och mitt mineralvatten. Det är mat jag tycker väldigt mycket om, och alltid har gjort. För mig ligger uppoffringen i att äta en fet köttbit med en massa sås till och sånt. Sånt äter inte jag särskilt ofta. Samma sak med snabbmat. Pizza och sånt. Jag älskar för all del både pizza och hamburgare, men jag vill inte ha det särskilt ofta. Och jag blir ofta rätt dålig av det efteråt, för min kropp är inte van att hantera de mängderna fett.

Jag har ett rätt stort viktproblem numera, eller har haft åtminstone. Att träna så mycket som jag alltid gjort, och sedan sluta tvärt och börja leva som exet gjorde (varför gjorde jag det egentligen??) gjorde att vikten började öka, och när det kom fyra barn, tre graviditeter och förlossningar inom loppet av 3 år, så var det klippt. Med gamla ätstörningar i bagaget, där jag hetsåt för att försöka må bättre (hade det så under tonåren ett tag), ett destruktivt äktenskap, täta graviditeter, storrökning...ja, då kunde det bara gå åt ett håll. Men vet ni vad det värsta är? Att folk tror att jag alltid sett ut så här. De kanske bara har känt mig några månader eller en handfull år på sin höjd, och de tror att det är det här som är jag. Och när jag säger att jag ska gå ner 20 kg till så skrattar de och tar det som ett desperat uttalande av en singeltjej som är 30+...ja, ni vet. Och så är det inte alls så. Not even close.

Det är inte svårt att gå ner i vikt. Det är precis lika lätt att gå ner i vikt som det är att gå upp i vikt. Tänk om alla kunde begripa det. Gör på rätt sätt bara, så går du ner. Du kan inte banta och förvänta dig ett hållbart resultat. Då blir det som för större delen av de som provat t.ex Viktväktarna, och som hävdar att det är såååå bra för de har gått ner si och så många kilon varenda gång...Ursäkta mig, men...VARENDA GÅNG?? Alltså, om du måste upprepa bantandet gång efter gång, då tycker jag faktiskt inte det är någon vidare bra lösning för dig. Poängen är ju att leva på ett sådant sätt att du går ner i vikt (om det är vad du behöver) och därefter behålla vikten. Hur ska man kunna göra det genom att under ett antal veckor leva på ett helt annat sätt än man normalt sett brukar, för att därefter återgå till att leva som man gjorde innan? Hur kan man förvänta sig att resultatet ska hålla i sig då?? Jag bara undrar.

Förlåt, jag blir lite engagerad när jag pratar om det här. För mig är logiken i det hela solklar. Det är inte kärnfysik vi pratar om. Det är 1 + 1 = 2. 

Kanske ännu en anledning att satsa på det här...det är inte mycket som får mig så engagerad som det här ämnet. Men som sagt, vi får se.

Egentligen skulle jag inte alls skriva om rörelse nu igen. Jag skulle skriva om att hitta lyckan. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt. Jag tror att det var dit jag var på väg. Något har hänt, som gör att jag står vid ett vägskäl på flera sätt, och där lyckan hägrar - men till ett pris, förstås. Svårt det där...

Jag ska nog vila lite på saken.

Om 9½ vecka åker jag till Norge, om allt går som det ska. Under dessa veckor kommer jag köra en extreme make over, vilket innebär träning, träning och träning. Inte just för att jag ska till Norge (även om det givetvis påverkar), utan helt enkelt för att det rent tidsmässigt överensstämmer med den tidsperiod jag anser mig behöva (10 veckor) för att bygga grunden inför höstens Lidingölopp och vinterträningen.

Idag köpte jag nya springdojjor. Hade turen att hitta ett par som passade min klena studentplånbok, så när Ida, Sara och jag var in på Stadium efter vår mycket trevliga lunch, så blev det inköp av skor istället för klänningen jag tänkte köpa på Gina (köper den på fredag istället). Har nyss varit ute och provsprungit dem lite, och de känns okej. Fast nåja, jag kunde inte springa lika mycket idag som jag hade velat. Det känns tydligt nu att jag har en infektion i kroppen, även om den än så länge är lindrig. Lite ont i halsen, och ben som väger bly. Men det är ingen överraskning, för jag har alltid varit mer infektionskänslig just under min mens. Ska gå på affären sen och ladda med mycket frukt, grönsaker och proteiner, sen blir det en vilokväll i soffan. 

Funderar på att ta en snack med min vän Micke, som är PT. Ibland tänker jag nämligen att det ju är den vägen jag borde ha gått. Utbildat mig till personlig tränare. Jag älskar ju att träna...Jag kan inte påminna mig att jag någonsin tyckt det kändes jobbigt, och att jag hellre valt att stanna hemma med chipspåsen. Det finns inte i min värld. Och jag kan ha långa uppehåll för att sedan börja träna varje dag igen, och alla varnar mig att jag kommer tröttna eller tycka det blir för jobbigt. Men icke. Det har heller aldrig hänt.

Jag har alltid mått dåligt om jag inte fick röra mycket på mig. Och det liv jag haft på senare år, med de täta graviditeterna, att alltid vara låst hemma osv, har satt sina spår på min kropp. Jag har inte kunnat träna så som jag velat eftersom jag inte haft barnvakt osv. Men jag har alltid gått mycket. Flera kilometer, och ibland mil, per dag. Jag var känd för det i Söderhamn. Jag gick flera kilometer till affären för att köpa ett paket kaffe, och sedan hem igen, medan grannarna skakade på huvudet åt mig, och tyckte jag var galen som inte lånade bil av dem eller tog bussen. Men jag ville ju gå. Ville röra på mig. Var tvungen för att inte må dåligt.

En PT-utbildning vore väl egentligen optimalt för mig. Mycket rörelse hela tiden, och jag får göra en av de saker jag älskar mest av allt på jobbet - träna. Dessutom, och det här har jag faktiskt inte tänkt på tidigare, så kan jag använda ALLT jag läst på högskola/universitet hittills som PT. Pedagogiken - när jag ska undervisa och förklara för mina klienter; alla medicinska och anatomiska kurser - sådant måste man kunna som PT, och det ingår även i utbildningen; och sist men inte minst retoriken - konsten att övertyga. Och när behöver man bättre en väl utvecklad förmåga att övertyga än när man ska sporra en klient till nya stordåd i sin träning?

Det enda jag inte får i en PT-utbildning är det kreativa, men å andra sidan kan jag ju knåpa ihop en lärarexamen i textil som komplement, och vips kan jag jobba med precis  allt jag tycker är roligt. Det ni. Inte alla som kan det.

Men vi får se...för hur det än är så är jag ju trots allt 36 nu. Kanske är man för gammal att läsa till PT nu? Fast å andra sidan...det är ju aldrig för sent, eller hur? Nå, jag får väl fundera på saken. Först och främst ska jag prioritera min egen träning för att komma tillbaka till det jag som jag är van att möta varje morgon. Och då pratar jag inte bara om det jag ser i spegeln, utan även det jag känner. Känslan av styrka, att orka, av att vara sitt bästa jag rent fysiskt. Gud, som jag saknar det!

Affären nästa :-)

Jag flög helikopter inatt. Eller nåja, inte på riktigt. Jag drömde det. Det är en av de oroliga drömmar som jagat mig inatt. Fast jag minns inte varför jag skulle åka helikopter. Jag skulle någonstans snabbt, men hade inte mer bråttom än att helikopterpiloten kunde göra lite konster med helikoptern ute över havet, nära en oljeplattform. Han hade världens blåaste ögon, förresten. Så inatt vaggades jag till sömns av Jørn Hoels röst och sov i säkert förvar hos en helikopterpilot med världens blåaste ögon.

Hade svårt att somna inatt, trots att jag var så trött, så jag är ju inte precis pigg idag. Är lite småförkyld också, och har lite ont i halsen, så idag blir det en balja te till frukost. Kan ta det lugnt nu på morgonen dessutom, för jag börjar inte förrän 09:15, inte 08:15 som jag först trodde. Sen, efter mina lektioner, ska jag gå och titta på en klänning eller två. Gina Tricot har ett par stycken jag gillar till högst överkomliga priser.

Te. Vakna till.

Gäsp.

Har fått pluggat lite ikväll, även om det satt långt in. Är dock beredd att ge upp nu. Är galet trött, trots att jag sov några timmar tidigare ikväll.

Har varvat analyserna med att plocka i lite kläder. Saker jag haft nerpackat ett tag, i väntan på att jag skulle krympa in i dem igen. Mina Calvin Klein-jeans. I sommar kommer de fram igen, tror jag bestämt. Kommer nästan i dem igen nu, vilket är trevligt. Sen slet jag fram en massa annat också, som det vore kul att komma in i när jag ska åka till Norge. Man kan ju inte återvända hem efter 12 år och se ut som ett gruvlok - haha!

Att krympa ur sina kläder är för all del ett ganska angenämt problem, men ett lite mera bekymmersamt problem är att jag även krymper ur mina träningskläder. Överdragsbyxorna har jag dragit åt resåren till max på nu, och de sitter ändå oroväckanade löst när jag ska springa. Får väl hoppas det blir ordentligt varmt snart, så att jag kan ha mina shorts istället då. Och apropo det, så måste jag ju berätta vad jag såg på hemvägen idag: En ung tjej, i den iskalla nordanvinden (som dröjt sig kvar även idag), iförd kort-korta jeansshorts, en tunn bomberjacka och Lovikkavantar...Det såg lite smått skruvat ut, faktiskt.

Näe, om man skulle borsta tänderna då kanske och krypa ner i goa sängen...