"Skomakarens barn går utan skor". Ni har hört den, va?

Jag tror det bor en skomakarson i min trappa. När jag flyttade hit för snart två månader sedan, så träffades vi i trappan. Jag på väg in, han på väg ut med sin soppåse. Iförd jeans och t-shirt. Och utan skor. I början på februari.

I morse sågs vi igen. Han var klädd i jeans, tröja, jacka, mössa, cykelhjälm, ryggsäck. Som en vilken som helst annan student på väg till universitetet en blåsig och inte särskilt varm vårmorgon den 1. april. Fast utan skor, även denna gång.

Nästa gång vi ses måste jag fråga honom varför han går utan skor.

Vad många öden det finns där ute. Mitt är bara ett av dem. Ett människoöde, ett brokigt förflutet, ingenting märkvärdigt, men ändå...ändå är märkvärdigt just vad det är. Alla öden är märkvärdiga.

Vimmelmamman är nyopererad och på bilderna med alla agraffer ser det ut som om hon utsatts för en hajattack. Jag känner inte henne, men jag följer hennes blogg. Vi har gemensamma bekanta i och för sig, så vem vet...en vacker dag kanske vi möts. Jag hoppas det, för det innebär att hon klarar sin fight mot cancer. Jag håller tummarna och tänker ofta på henne. Tittar på min minsting som är jämngammal med hennes son...

Sabina förlorade sin kamp. Hon blev av med draken, men tog sig inte ända fram till målet. Hon är smärtfri nu, men jag känner mig jävligt liten ändå när jag tänker på henne. Vi är sårbara. Fragile.

Det finns många andra öden också som kan vara nog så kämpiga. En vän till mig kom ut nyligen och berättade att h*n är transsexuell. Född i fel kropp. Fel kön. Inte så bara, det heller, även om det inte är dödligt.

Jag sitter här i tystnaden och tänker på såna saker, och tycker av någon outgrundlig anledning att jag borde anamma Earth Hour oftare. Varför vet jag inte. Kanske för att det ändå är något konkret man kan göra för att saker och ting ska bli bättre (kanske)?

Minstingen sover. Han somnade redan vid 17-tiden och kommer knappast sova hela natten. Dottern har åkt till sin pappa. M&J har hämtat Emma. Jag slumrade en stund på soffan medan jag nostalgilyssnade på Everly Brothers. Tar nog ett bad nu, medan lillprinsen fortfarande sover. Sen ska jag krama honom länge och väl och riktigt, riktigt ordentligt och skatta mig förbannat lycklig över att de största problemen jag har i dagsläget är två sorters siffror bara. De på badrumsvågen, och de i kronofogdens register. Jag är jävligt lyckligt lottad, trots allt.

De senaste par veckorna har både dagispersonalen och jag förvånats över hur minstingen lyckas bli dyngsur om fötterna trots att han har både stövlar och galonisar på sig. Idag fick jag svaret:

Ser ni på hälarna där? Sprickorna? De ska inte vara där. Stövlarna är helt enkelt söndernötta, och läcker in under hälen på båda två. Det förklarar ju det hela...och ger mig en utmaning. Hur fixar jag nya stövlar med 20 kr i plånboken, som ska räcka i tre veckor?

Jaja, matlagning nu. Äter tidigt idag, eftersom vi får fikabesök sen, och dottern ska åka till sin pappa en sväng.

Jo, just det: Essän blev klar med god marginal :)

Se där ja, då var det sängdags igen innan man fick en suck för sig. Jaja. Jag har åtminstone skrivit klart större delen av min essä ikväll. Ska skriva lite mer i inledningen bara, och sen kanske lägga till nåt på slutet, men annars har jag nog fått med allt, tror jag. Jag har skrivit om hjärtats anatomi, vad som gör att det slår, vad man gör när det plötsligt slutar slå. Jag har skrivit om det symboliska hjärtat, som först dök upp i en egyptisk myt för 5000 år sedan, men som inte tog fart på riktigt förrän under riddarnas högmedeltid.

Jag har skrivit om det stiliserade hjärtat, som på medeltiden mest liknade en tallkotte, vilket är den avbild som ligger närmast det anatomiska hjärtat. Jag har skrivit om utvecklingen fram till det hjärta vi har idag, som egentligen består av två speglade halvor. Jag har skrivit om Alla Hjärtans Dag och historien bakom det, om myterna kring varför vigselringen i Sverige ska sitta på vänster hands ringfinger, medan det i t.ex Norge och Danmark är höger som gäller (det har också med hjärtat att göra, faktiskt). Och jag har till och med skrivit om hjärtat på/i dörren på utedasset. Jag tror jag har fått med alla tänkbara varianter nu. Eller nåja...åtminstone tillräckligt omfattande för min essä.

Jag hann med det mesta av det jag skulle idag. Det enda jag inte har gjort är att bada, lägga undan det sista av tvätten (glömde bort det) och sticka. Men å andra sidan har jag ju skrivit mycket mer på essän än jag hade trott jag skulle göra ikväll. Jag har ju faktiskt lagat mat också (rotmos, kolbász och bacon - gott!), bakat (norska skoleboller) och badat och nattat barn. 

Gott!

Nu får jag väl kasta mig omkull i sängen. I morgon är det dagisdag, och jag ska vara hundvakt åt Emma. Ska även försöka hinna köra en maskin tvätt till (sparade handdukarna eftersom det var baddag idag), och all matlagning och bakning har ju förstås genererat ett nytt berg av disk i köket.

Sova var det, ja. Och hör ni...håll en tumme för att försäkringskassan får sin tumme ur, och ser till att skicka mig mitt bostadsbidrag...tydligen är det 8 veckors handläggningstid även för ärenden som bara innebär en mindre ändring i ett pågående ärende (det tar ju hela 5 minuter, gud bevars), vilket innebär att jag i värsta fall kan få vänta tills i maj innan jag får de pengarna. Måttligt roande när man är student, ensamstående och har 20 kr i plånboken...tur jag har handlat hem en del mat iaf. Men det ser dock ut att bli en mager påsk i år. Men håll gärna en tumme...ibland kan man ju ha tur och få en handläggare som faktiskt har puls och förmår göra något mer än att...ja, vad det nu är de gör där borta egentligen (dricker kaffe hela dagarna, förmodligen).