Én gul strumpa är klar. Vore jag inte byxlös med orakade ben och tillika lat, så skulle ni få se underverket. Nu får ni använda er fantasi tills vidare.

En restuppgift är klar och inskickad. Andra restuppgiften är utskriven och påbörjad. Jag har plockat ur alla retoriska begrepp, och behöver bara skriva ner det hela. Lite för trött nu dock, så det får bli i morgon.

Jag är halvfärdig med kanten på min Land Girl-tröja. Det går framåt. Bild kommer så småningom.

Jag krymper. Fast inte på ett snyggt sätt. Huden krymper inte lika fort som resten av mig, vilket ger lite smålustiga effekter. Tur det inte riktigt är bikinisäsong än.

En mycket trevlig Robert ringde mig i eftermiddags, och vi har bestämt träff fredag eftermiddag. Dejt? Icke. Han ska visa mig runt på SATS och försöka sälja in deras träningskoncept till mig, vilket han förmodligen kommer lyckas med (de har barnpassning, och det väger tungt). Annars blir det Nautilus med Ida. Vi får se.

Så. Facit just nu. Här näst blir det te och Mumien på tv. Inte för att jag särskilt vill se den, men det är den enda film som börjar nu vid 21 som jag ids se. Jönsson-ligan i all ära (går på en annan kanal ikväll), men när man sett originalet, så är inte de svenska kopiorna så himla roliga...(och därmed retade jag väl på mig en drös svenskar *s*).

Jag har kommit fram till att vad jag behöver är en mentor. Hela livet har jag slitit mig fram på egen hand, och aldrig haft någon att bolla tankar och idéer med. Det har alltid bara varit jag, jag, jag.

Ibland har jag försökt använda mina vänner som bollplank, men det är inte alltid så lätt att vara bollplank åt mig. Jag har så fruktansvärt många tankar och idéer om en miljard olika saker jag vill göra, och att vara till konkret hjälp för mig är en uppgift som mestadels är mer än folk mäktar med. De uppfattar mig bara som rörig och ambivalent, och förstår inte min oförmåga att hålla mig till bara ett ämne i taget. Eller åtminstone bara ett fåtal saker. Men jag funkar inte riktigt så.

Jag behöver alltså en mentor. Någon som inte har en personlig relation till mig på det sättet, någon jag inte kan dupera eller prata omkull, någon som varit med ett tag och som i kraft av IQ, kunskap och ålder har lite pondus gentemot mig. Någon som inte bemöter mig med medlidande när det känns jobbigt, utan kan skära igenom allt bullshit, se vad jag verkligen behöver och sedan ge mig en fet jävla känga där bak, så att jag tar mig vidare. Jag behöver helt enkelt någon som kan be mig hoppa jämfota åt helvete när jag börjar spåra ur.

Jag vände mig till en lärare jag hade i första kursen här i Uppsala idag; Patrik. Någonstans hade jag på känn att han var rätt människa att vända sig till. Så jag gick och frågade om han hade tid att ta ett "kvartssamtal" med mig, vilket han gjorde på stående fot (bara en sån sak). Jag berättade allting. Att jag är sliten, att det varit mycket, att jag tappat gnistan - rubbet. Och han reagerade precis som jag hade hoppats. Lugn, saklig, inget trams och inget medlidande. Han förstod instinktivt att vad jag behöver just nu är en deadline, vilket han utan att blinka gav mig. Jag fick en spark i röven.

Så. Är jag mer inspirerad nu? Nej. Men jag börjar hitta mitt jävlar anamma. Mitt driv, mitt go, mitt nu-jävlar-kör-vi-det-här-loppet-till-slutet. Jag fixar det här. Jag ska fortsätta i höst. I can do this. Inte vela, inte byta nu igen. Bit ihop bara. Plocka hellre på flera ämnen eller läs en utbildning till parallellt om det inte är utmaning nog med én utbildning. Men jag fortsätter. Jag vägrar kliva av. Hör du det?? Om det finns någon Gud där uppe (det gör det inte, men om det nu gjorde det), så kan har jag bara én sak att säga:

FUCK OFF!

Så fan heller att jag tänker kasta in handduken. Jag ska löpa linan ut.