Har fått pluggat lite ikväll, även om det satt långt in. Är dock beredd att ge upp nu. Är galet trött, trots att jag sov några timmar tidigare ikväll.

Har varvat analyserna med att plocka i lite kläder. Saker jag haft nerpackat ett tag, i väntan på att jag skulle krympa in i dem igen. Mina Calvin Klein-jeans. I sommar kommer de fram igen, tror jag bestämt. Kommer nästan i dem igen nu, vilket är trevligt. Sen slet jag fram en massa annat också, som det vore kul att komma in i när jag ska åka till Norge. Man kan ju inte återvända hem efter 12 år och se ut som ett gruvlok - haha!

Att krympa ur sina kläder är för all del ett ganska angenämt problem, men ett lite mera bekymmersamt problem är att jag även krymper ur mina träningskläder. Överdragsbyxorna har jag dragit åt resåren till max på nu, och de sitter ändå oroväckanade löst när jag ska springa. Får väl hoppas det blir ordentligt varmt snart, så att jag kan ha mina shorts istället då. Och apropo det, så måste jag ju berätta vad jag såg på hemvägen idag: En ung tjej, i den iskalla nordanvinden (som dröjt sig kvar även idag), iförd kort-korta jeansshorts, en tunn bomberjacka och Lovikkavantar...Det såg lite smått skruvat ut, faktiskt.

Näe, om man skulle borsta tänderna då kanske och krypa ner i goa sängen...

Har sovit några timmar. Nu ligger det några timmars studier framför mig, men jag förmår inte engagera mig. Som vanligt. Lyssnar istället på Jørn Hoel och försöker hitta studieinspiration i Barfot Mambo, men misslyckas. Jag längtar bara hem istället. Nord-norska fjäll, kramar och öl under midnattssolen. Spegelblankt hav som skimrar, ligger där som ett dansgolv för månen och stjärnorna att spegla sig i.

Vad gör jag? Vad håller jag på med? Ja, inte gör jag det jag borde iaf.

Funderar på att ta ännu en promenad för att rensa skallen, men vet att det inte kommer hjälpa den här gången heller. Fast jag kanske gör det ändå. A late night walk. Ut i mörkret, söndagstystnaden. Kanske ligger min inspiration och gnista någonstans där ute i mörkret?

Eller också stannar jag inne och målar mina tånaglar röda, läser lite i en bok som inte alls har med studierna att göra, dricker te och...ja. Hittar inspiration? Njaaaa...det är väl knappast troligt. Men hoppas kan man ju.

Tillbaka från gruppmötet vi skulle ha idag, som jag hade glömt. Men, men - aldrig så illa att det inte är bra för något: Jag fick ju en massa bonusmotion när jag nu fick pallra mig t/r la stada.

Gruppmötet blev dock inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Vi skulle sitta på Kalmar Nation, men hamnade istället i solen på åkanten, med varsin glass, där vi kunde konstatera att en stor del av vår klass är i färd med att kliva av utbildningen. Det som började så lovande, har blivit allt mer långrandigt traskande kring samma begrepp hela tiden, och vi är dödligt uttråkade, allihop. Vi är 18 kreativa människor som är i färd med att vandra hädan till följd av konformitetsdöden. Tragiskt.

På hemvägen filosoferade jag kring det faktum att jag är i färd med att kliva av mitt tredje program. Jag ser det inte som något misslyckande, inte alls, för visst har jag lärt mig saker undervägs. Och jag har ju inte vid någon tidpunkt klivit av ett program eftersom jag tyckt det varit för svårt för mig. Tvärt om. Mitt stora problem är att jag blir så vansinnigt uttråkad. Jag är ärligt talat sjukt besviken på högskole- och universitetsutbildningarna i det här landet, det jag har sett av dem hittills. De är andefattiga, tråkiga och uppmanar inte till eget tänkande, kreativt tänkande, studielust eller något annat som skulle kunna vara positivt ur studiesynpunkt. Gräsligt, är vad det är.

Jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det är systemet...Jag blir som sagt uttråkad. Nåt så vansinnigt. Så mycket att jag måste fylla all övrig tid med en massa kreativa saker, plus minst ett träningspass om dagen och...och...och...Ja, ni fattar. Nånstans har någonting blivit seriöst fel.

Just nu vill jag mest bara kliva av hela karusellen, och skulle göra det också om det inte vore för att jag måste plugga heltid on campus för att få behålla lägenheten. Jag är utled. Uttråkad. Jag vill göra något annat. Jobba. Träna. Resa. Vad fan som helst annat än studera en enda minut till.

Blä.

Jag är sanslöst trött idag, och har så varit den senaste veckan eller så. Mördande trött mest hela tiden. Vet inte vad det beror på egentligen...förmodligen en kombination av mens och att jag tränar rätt mycket utomhus just nu.

I vilket fall är det komavarning på mig även idag. Hinkar kaffe, har ätit frukost, badat barnen och pratat lite med Michaela om sommarens första resa till Norge. Och bytt några ord med Peter på msn. I övrigt...no go. Har inte ens orkat klä på mig. Behöver diska, packa åt barnen, fixa lunch och en massa andra saker. När barnen sedan har åkt till sin pappa, så ska jag ägna eftermiddagen åt att träna och plugga. Och sova, förmodligen.

Sommarens resa till Senja börjar arta sig nu iaf. Vi åker på kvällen den 27. juni, och anländer således på ön nästa eftermiddag. Resan tar ca 20 timmar non stop. Sen blir det 1½ vecka i midnattssolens land! :-)

Måste försöka få till en resa till i slutet på sommaren, men då till Trondheim. Någon gång nästa vecka kommer det att trilla in en inbjudan till bröllop, som jag verkligen, verkligen vill gå på. Dessutom kan jag passa på att träffa min äldre syster och hennes familj då.

Nej fan, nu måste jag försöka upparbeta lite puls här. Det här går ju inte.

Jag borde ligga i min säng nu, men jag fastnade liksom lite i diverse inspirationssurfande, och alldeles nyss, medan jag surfade runt på Vintage Wallpapers, så hände det en lustig grej.

Det dök upp en tapet jag kände igen. En orange, storblommig tapet, som jag vet att jag sett förr. Det har väl ni råkat ut för också, eller hur? Men det som slog mig var att jag omedelbart visste exakt vart jag sett den - det var hemma hos min bästis när jag var 6 år. Deras hall på övervåningen hade just den tapeten.

Det var då den lustiga grejen slog mig...för jag insåg att jag har ett otroligt bra minne för sånt. Jag minns exakt vilka tapeter människor haft på sina väggar för 30 år sedan...gör alla det, eller är det bara jag? Det är ju en sak att man kanske minns sina egna tapeter som man växt upp med eller så, men jag minns alltså alla andras också. Målade ytor har jag svårare med, dock. Men tapeter minns jag. Och det behöver inte vara stora mönster och kraftiga färger heller, utan jag minns en beige strukturtapet precis lika tydligt.

Jaja, nu ska jag iaf gå och sova.