Det här var ju lite humor: Eart Hour-skylten lyser trots att den propagerar för att man ska släcka...;-)

Är det något som är typiskt norskt, så är det väl att vi "går på tur" stup i kvarten. Vi knatar runt i skogen, fjällen, strandkanten, på skidor, på scooter, på...ja, you name it. Norrmannen i sin lusekofta med nistepakke (=matsäck) är ett begrepp, helt enkelt. Det är typiskt norskt. Lika typiskt norskt som svenskens fikande stup i kvarten (det tog några år innan jag vande mig vid den sedvänjan *s*).

Jag har gått på tur idag. Eller rättare sagt, jag laddar för att komma igång med träningen ordentligt. Hälsenan vill fortfarande inte läka, men nu har jag väntat länge nog (3 år). Mestadels har jag fått hålla mig till snabba promenader och styrketräning, men idag provade jag att springa lite också. Det gick bra, kände inte alltför mycket av hälsenan. Men det känns konstigt. Kroppen känns oerhört tung och otymplig fortfarande. Har aldrig vant mig vid all stoppning jag släpar på, och trots att jag gått ner 25 kg förra året, så känns det tydligt att det är en bit kvar (20 kg till ska bort).

Kör lite styrketräning också, och core-övningar, inte minst. Måste göra det för att bibehålla lite stabilitet i korsryggen. Får förbannat ont annars, både av att stå och gå. Annars är det en del styrkeövningar för armar och axlar, eftersom det är mina svaga punkter. Ska börja simma också, för att bättra på den biten. Ja, och så gör jag förstås sit ups också. Allt som allt ett ganska enkelt träningsprogram än så länge. Men jag vill inte köra på alltför hårt, eftersom jag bygger muskler så otroligt lätt. Om jag t.ex kan göra 10 armhävningar på dag 1 av min träning, så kan jag göra 100 på dag tio. Vi pratar en sanslös förmåga att bygga muskler här, alltså.

Det är nog också anledningen till att jag kan gå ner så oerhört snabbt i vikt om jag vill. Kompisarna baxnar när jag säger att jag ska gå ner 20 kg, eftersom de själva sliter med 2 kg plus. Men jag har inte det problemet, helt enkelt. Jag gick ner 2 kg förra veckan (så nu är det bara 2 kg kvar av det jag plussat sedan rökstoppet) utan större åthävor. Däremot får jag akta mig för att gå ner för snabbt, för då hinner inte huden med att dra ihop sig.

Nog om det. Tänkte ni skulle få se lite pics också, på mina vårglada barn :-)

Varför?

Varför?!

VARFÖR?!?!

Varför kunde jag inte få en vettig talang, som att vara bra på siffror eller nåt. Nejdå. Jag skulle bli bra på att skriva, att leka med ord.

Hmpf.

*frustrerad*

Bloggtorka råder. Inte för att jag inte har något att skriva om, utan jag tycks bara inte orka sätta ord på pränt nu för tiden. Men det händer givetvis saker ändå. Äldsta sonen har fyllt 14 (pics kommer, bl.a på exmake nr 1, för den som är nyfiken), jag har hittat min allra första kärlek och återknutit kontakten där, nya och gamla vänner har dykt upp lite varstans, våren har kommit och jag laddar inför samtal hos Familjerätten.

Jag återkommer :-)

Idag fyller äldsta sonen 14 år. Innan man vet ordet av, så är han vuxen på riktigt...:-) Vi ska åka ut dit ikväll och fika, så under dagen ska jag knåpa ihop ett födelsedagspresentkort åt honom. Han ska nämligen få en make over av sitt rum (fast över lite tid, eftersom min budget inte rymmer alla förändringar på én gång) samt en heldag där han får bestämma allt vi ska göra. Saker har han tillräckligt av, och att ge honom ännu ett tv-spel eller en elektronisk pryl känns inte så kul. Så istället blir det ett upplevelsepaket och ett fixa-hemma-paket :)

I övrigt blir det nog en ganska slö torsdag. Ska kasta på till den andra Nutkin-sockan och komma igång med den, jag ska försöka sno åt mig en tid i tvättstugan och jag ska försöka få undan en mindre skoluppgift som ligger och stör mig. Annars blir det lugnt.

Har tävlat nu på morgonen förresten - Pernilla har en tävling via Drömhus, där man kan vinna den här jättesöta fåtöljen:

Minstingen, som är hemma och har slappardag med sin mor idag, blev i eld och lågor när han såg den, så självklart måste vi skicka in ett tävlingsbidrag. Den 10 april är det dragning, så vi får väl hoppas ha turen med oss då. Fast å andra sidan...då lär jag åka på att köpa en till, så att dottern också får en likadan, om det inte ska ta hus i hel.... här...;-)

I går beställde jag förresten fröer till balkongen. Morning Glory (Heavenly Blue), prästkragar och blåklockor (de två sistnämnda ska få samsas i en kruka), vita ranunkler (vill ha gula och rosa också), sen blåvinda, petunia, nattljus och kantlobelia till balkonglådorna. Malva beställde jag, och gräslök och persilja. Och palettblad, som jag ska ha inomhus. Allt som allt gick det på 250 kr, så det var inte så farligt. Sen var det 20% rabatt på det också. Dock måste jag köpa några stora krukor, en balkonglåda till och jord och stenkulor. Och sen, om jag får någon millimeter över på min lilla balkong, så ska jag köpa ett citronträd också. Undrar bara vart jag ska förvara det sen...det är för varmt i min lägenhet för det under vintern. Men jag kanske kan höra med äldsta grabbens pappa om den kan få stå i hans garage över vintern.

Nu ska sonen och jag knata ut i tvättstugan en stund, så ni får klara er utan mitt eminenta sällskap ett tag ;)

"Skomakarens barn går utan skor". Ni har hört den, va?

Jag tror det bor en skomakarson i min trappa. När jag flyttade hit för snart två månader sedan, så träffades vi i trappan. Jag på väg in, han på väg ut med sin soppåse. Iförd jeans och t-shirt. Och utan skor. I början på februari.

I morse sågs vi igen. Han var klädd i jeans, tröja, jacka, mössa, cykelhjälm, ryggsäck. Som en vilken som helst annan student på väg till universitetet en blåsig och inte särskilt varm vårmorgon den 1. april. Fast utan skor, även denna gång.

Nästa gång vi ses måste jag fråga honom varför han går utan skor.

Vad många öden det finns där ute. Mitt är bara ett av dem. Ett människoöde, ett brokigt förflutet, ingenting märkvärdigt, men ändå...ändå är märkvärdigt just vad det är. Alla öden är märkvärdiga.

Vimmelmamman är nyopererad och på bilderna med alla agraffer ser det ut som om hon utsatts för en hajattack. Jag känner inte henne, men jag följer hennes blogg. Vi har gemensamma bekanta i och för sig, så vem vet...en vacker dag kanske vi möts. Jag hoppas det, för det innebär att hon klarar sin fight mot cancer. Jag håller tummarna och tänker ofta på henne. Tittar på min minsting som är jämngammal med hennes son...

Sabina förlorade sin kamp. Hon blev av med draken, men tog sig inte ända fram till målet. Hon är smärtfri nu, men jag känner mig jävligt liten ändå när jag tänker på henne. Vi är sårbara. Fragile.

Det finns många andra öden också som kan vara nog så kämpiga. En vän till mig kom ut nyligen och berättade att h*n är transsexuell. Född i fel kropp. Fel kön. Inte så bara, det heller, även om det inte är dödligt.

Jag sitter här i tystnaden och tänker på såna saker, och tycker av någon outgrundlig anledning att jag borde anamma Earth Hour oftare. Varför vet jag inte. Kanske för att det ändå är något konkret man kan göra för att saker och ting ska bli bättre (kanske)?

Minstingen sover. Han somnade redan vid 17-tiden och kommer knappast sova hela natten. Dottern har åkt till sin pappa. M&J har hämtat Emma. Jag slumrade en stund på soffan medan jag nostalgilyssnade på Everly Brothers. Tar nog ett bad nu, medan lillprinsen fortfarande sover. Sen ska jag krama honom länge och väl och riktigt, riktigt ordentligt och skatta mig förbannat lycklig över att de största problemen jag har i dagsläget är två sorters siffror bara. De på badrumsvågen, och de i kronofogdens register. Jag är jävligt lyckligt lottad, trots allt.

De senaste par veckorna har både dagispersonalen och jag förvånats över hur minstingen lyckas bli dyngsur om fötterna trots att han har både stövlar och galonisar på sig. Idag fick jag svaret:

Ser ni på hälarna där? Sprickorna? De ska inte vara där. Stövlarna är helt enkelt söndernötta, och läcker in under hälen på båda två. Det förklarar ju det hela...och ger mig en utmaning. Hur fixar jag nya stövlar med 20 kr i plånboken, som ska räcka i tre veckor?

Jaja, matlagning nu. Äter tidigt idag, eftersom vi får fikabesök sen, och dottern ska åka till sin pappa en sväng.

Jo, just det: Essän blev klar med god marginal :)