En gul spetsstrumpa är nästan klar. Vore jag inte så trött, så skulle ni få se ännu ett av dessa fantastiska foton på mitt hantvärk, men jag ids ärligt talat inte just nu. Jag är för trött. Så jag ska nog göra mig en kopp kaktus-apelsin-te (mycket godare än det låter, trust me), skriva ut lite papper, och sedan sova.

Jo, förresten - jag mår bättre nu. Jag älskar den här degiga, halvskruttiga kroppen. Den har en helt osannolik läkningsförmåga. Nära döden igår kväll och inatt, jättekass på förmiddagen idag, och nu ikväll så bra att jag nästan skulle kunna springa. Inte så långt förvisso, men ändå. Så den är rätt underbar, även om det nu är alldeles för mycket av den just nu. Till och med läkarna tycker den är rätt häftig. Jag läks så vansinnigt fort. De har aldrig sett någon som läker så snabbt efter sina kejsarsnitt som jag, påstår de.

Fast det finns nackdelar också. Denna underbara kropp gör sig av med allt av bedövning i en jäkla fart. De brukar dra ner på epiduralen när de ska sy efter kejsarsnitten, och sen ska man ligga på uppvaket ett par timmar innan man får åka till avdelningen, och kravet för att få åka till avdelningen är att man kan vifta på tårna efter de där två timmarna. På mig släpper det så snabbt att jag känner dem sätta de sista stygnen i magen, och jag kan själv hjälpa till att lyfta benen medan jag fortfarande ligger på operationsbordet...

Hos tandläkaren brukar det bli lite jobbigt också, på grund av det där. Om man t.ex ska göra en rotfyllning, så vill man allt vara bedövad, eller hur? Well, normala människor är ju bortdomnade i munnen i flera timmar efteråt, medan på mig måste de för det första maxa alla doser med bedövning, och sedan upprepa det var 15:e minut, för då har jag redan gjort mig av med all bedövning. Mina tandläkare säger också de att de aldrig varit med om maken. Så den där förmågan att återhämta sig snabbt, den är inte bara av godo alltid. Men den här gången är den det :-)

Te var det, ja. Och utskrifter. Sen ska jag sova som en bebis.

Fan, fan, fan. Jag är sjuk. Bara att inse. Och gilla läget.

Jag vill inte gilla läget. Jag vill vara frisk. Jag vill träna. Min kropp skriker efter att få vara ute och röra på sig nu när all snö är borta och solen skiner. Synd bara att mina lungor skriker av vånda eftersom det känns som om jag andas tårtsmet med grus i.

Jaja...tar väl en liten promenad då bara. Lite frisk luft kanske gör det lättare att andas. Tackar min lyckliga stjärna för att jag trots all övervikt ändå har en bra grundkondition och styrka, för jag tror det är därför jag inte är sängliggande just nu. Lungorna bara skriker "lunginflammation!" åt mig, men så länge jag klarar mig ifrån feber, så betyder det att infektionen inte satt sig på allvar *bestämma*. Det betyder också att smärtan och stelheten i nacken inte innebär hjärnhinneinflammation. Jag har bara lite ont, inget annat. Så det så.

Men lite nojjig kan jag allt bli när jag blir dålig såhär. En kompis till mig dog av hjärnhinneinflammation för många år sedan, och det gick tokfort. Tog någon/några dagar bara. Så jag håller stenkoll på mig själv när såna där symptom dyker upp. Men än så länge gör det bara ont. Ingen feber att tala om, inga röda fläckar. Så jag har bara ont. Bara ont. Inget annat.

Ämnesbyte....Fick idag bekräftat att åtminstone én av min studiegrupps medlemmar kliver av nu. Förmodligen gör én till det, vilket innebär att gruppen halveras precis nu när vi ska skriva en stor uppsats, opponera på varandra, ha telebildpresentation av våra PM gentemot Stanford och allt vad det nu är. Phuuuu....känns lite jobbigt. Vi två som blir kvar är inte heller direkt inspirerade till några stordåd, och utöver det vi redan har privat (eller framförallt jag då, kanske) så ska vi alltså dra hela lasset själva...Jaja, det får väl gå.

Jag vill också kliva av. Jag är så studietrött nu. Skulle kliva av omedelbart om det inte vore för att jag då blir av med lägenheten.

Vaknade förresten i morse och akutsaknade någon. Att det fanns någon där. Att inte vara själv jämt. Att inte vara ensam om att behöva ta rätt på allt stök, betala räkningar och...och att helt enkelt bara vakna tillsammans med någon. Det sistnämnda var nog det jag saknade mest. Att vakna tillsammans med någon. Eller att höra ljuden av någon som redan klivit upp.

Det skrämde mig lite. Jag undrar om det beror på att jag är sjuk och less i största allmänhet. Det får mig att bli lite rädd för mig själv, att jag ska kasta mig in i något vid första bästa tillfälle jag får, bara för att jag vill ha sällskap...Jag är så jävla rädd att upprepa gamla misstag.

Peter dök upp igen. Vi har sagt att vi ska träffas igen. Men det känns lite läskigt, det med. Lite...jag vet inte...lite sådär att det blir andra gången gillt, och därmed mera seriöst, om ni förstår hur jag menar?  Det är ingen första-gången-dejt. Vi börjar känna varandra. Har delat säng många gånger. Han har sett mig både utan kläder och smink. Så att ses igen är lite mer än att bara ta en kaffe tillsammans igen, för att se hur det känns. Det är förutsättningslöst, men ändå mera allvar över det.

Fattar ni över huvud taget vad jag försöker säga här? Jag är inte alldeles säker på att jag gör det själv, om jag ska vara ärlig. Jag har så mycket i huvudet just nu. Studier, barnens framtid, allt jag vill göra, allt som ändras hela tiden, ekonomi...Det går runt i huvudet på mig. Varför kan inte livet bara vara enkelt någon gång? Varför finns det inget facit jag kan titta i?

Jag tänkte igår, att kanske ska man låta passionen styra. Låta känslorna råda. Är det en bra taktik? Hittills har jag alltid följt antingen minsta motståndets väg (= gjort som min partner velat) eller också gjort det som verkade vettigast eller mest logiskt. Men jag har nog aldrig följt mina egna känslor...Ska man göra det?

Det är en Jørn Hoel-dag idag med. Och lite en Steinar Albrigtsen-dag. Balsam för själen, och förhoppningsvis även för hals och röst. Just nu vill jag inte ens öppna munnen, eftersom det gör så ont att andas. Märklig reaktion egentligen...Jaja. Ska försöka få i mig lite mer C-vitaminer här. I'll be back later.

...svårt att sova när ens lungor försöker emigrera.

*trött*