Om du fick en chans till lycka, skulle du ta den då? Och vad får den i så fall kosta?

Återigen står jag vid ett vägskäl. Försöker hitta vägen vidare. Funderar över framtiden, vem jag är, vad jag vill, vart jag är på väg. Det finns flera olika svar. Några mer uppenbara än andra, kanske.

Vad ska man utgå från? Vilket är viktigast? Lyckan?

Då måste jag få hålla på med rörelse och kreativitet. Det är ett absolut måste. Utan det förtvinar jag, min själ blir en svart, blöt fläck som torkar ihop till ett gammalt russin.

Jag har inte egentligen tänkt på det på det sättet förut. Hur beroende jag är av rörelse. Att det inte är många dagar per år då jag inte åtminstone går några kilometer.

Fast helst skall det vara mer än så. Hugga ved, skotta snö, eller bara springa så långt eller fort du orkar. Eller träna till dunkande musik som jagar upp pulsen ännu lite mer, tills du ligger alldeles på gränsen för vad du mäktar med.

Jag älskar det. Aldrig någonsin har jag tyckt det kändes jobbigt att skotta snö, hugga ved eller träna. Aldrig. Visst kan jag ha dagar då jag inte orkar, rent fysiskt, men rent mentalt har jag aldrig ens tänkt tanken att det är jobbigt att röra på sig.

Jag får ofta konstiga blickar när andra får höra hur mycket jag brukar gå på en vecka. De tittar konstigt på mig när jag står där med min sallad utan dressing och mitt mineralvatten, och säger "Vad du är duktig, jag önskar jag hade din karaktär!", medan jag inte alls är duktig eller försöker anstränga mig för att banta eller något sådant...inte alls. För jag tycker ju det är gott med den där salladen utan dressing och mitt mineralvatten. Det är mat jag tycker väldigt mycket om, och alltid har gjort. För mig ligger uppoffringen i att äta en fet köttbit med en massa sås till och sånt. Sånt äter inte jag särskilt ofta. Samma sak med snabbmat. Pizza och sånt. Jag älskar för all del både pizza och hamburgare, men jag vill inte ha det särskilt ofta. Och jag blir ofta rätt dålig av det efteråt, för min kropp är inte van att hantera de mängderna fett.

Jag har ett rätt stort viktproblem numera, eller har haft åtminstone. Att träna så mycket som jag alltid gjort, och sedan sluta tvärt och börja leva som exet gjorde (varför gjorde jag det egentligen??) gjorde att vikten började öka, och när det kom fyra barn, tre graviditeter och förlossningar inom loppet av 3 år, så var det klippt. Med gamla ätstörningar i bagaget, där jag hetsåt för att försöka må bättre (hade det så under tonåren ett tag), ett destruktivt äktenskap, täta graviditeter, storrökning...ja, då kunde det bara gå åt ett håll. Men vet ni vad det värsta är? Att folk tror att jag alltid sett ut så här. De kanske bara har känt mig några månader eller en handfull år på sin höjd, och de tror att det är det här som är jag. Och när jag säger att jag ska gå ner 20 kg till så skrattar de och tar det som ett desperat uttalande av en singeltjej som är 30+...ja, ni vet. Och så är det inte alls så. Not even close.

Det är inte svårt att gå ner i vikt. Det är precis lika lätt att gå ner i vikt som det är att gå upp i vikt. Tänk om alla kunde begripa det. Gör på rätt sätt bara, så går du ner. Du kan inte banta och förvänta dig ett hållbart resultat. Då blir det som för större delen av de som provat t.ex Viktväktarna, och som hävdar att det är såååå bra för de har gått ner si och så många kilon varenda gång...Ursäkta mig, men...VARENDA GÅNG?? Alltså, om du måste upprepa bantandet gång efter gång, då tycker jag faktiskt inte det är någon vidare bra lösning för dig. Poängen är ju att leva på ett sådant sätt att du går ner i vikt (om det är vad du behöver) och därefter behålla vikten. Hur ska man kunna göra det genom att under ett antal veckor leva på ett helt annat sätt än man normalt sett brukar, för att därefter återgå till att leva som man gjorde innan? Hur kan man förvänta sig att resultatet ska hålla i sig då?? Jag bara undrar.

Förlåt, jag blir lite engagerad när jag pratar om det här. För mig är logiken i det hela solklar. Det är inte kärnfysik vi pratar om. Det är 1 + 1 = 2. 

Kanske ännu en anledning att satsa på det här...det är inte mycket som får mig så engagerad som det här ämnet. Men som sagt, vi får se.

Egentligen skulle jag inte alls skriva om rörelse nu igen. Jag skulle skriva om att hitta lyckan. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt. Jag tror att det var dit jag var på väg. Något har hänt, som gör att jag står vid ett vägskäl på flera sätt, och där lyckan hägrar - men till ett pris, förstås. Svårt det där...

Jag ska nog vila lite på saken.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...