Det har varit en solig och skön eftermiddag, och vi har naturligtvis spenderat den utomhus   

Sol!

Solflicka   

Bakom träden ligger vårt hus.

Barnen leker i lekparken.

Dottern.

Yngsta sonen.

Fötterna är också glada åt sol och värme   

Barnen klättrar i klätterställningen.

En del av vår park.

Sommarfin I.

Sommarfin II.

Jag överraskade barnen med picknik i parken istället för middag inomhus. Mycket uppskattat! Snodde ihop lite stekt korv, stekt kyckling (med lite kokos - jättegott!), sallad och bröd...

Mat är ju sååå mycket godare utomhus   

Sommarsmutsiga barnfötter - som det ska vara!   

Mera sommarsmutsiga fötter.

Det är flera som äter ute. Killarna i bakgrunden grillade, och spelade dessutom väldigt bra musik   

Calamity Jane?

Jag hade gjort efterrätt också. Stekta äppelbitar med havregryn, socker och kanel, och vaniljsås till det. Enkelt och gott.

Fast lillebror föredrog vaniljsåsen *s*.

Efter badet tyckte vi att vi skulle göra oss lite fina, så nagellacken åkte fram. Lillebror valde blått och grönt...

...och dottern ville ha rosa och lila.

Två trötta barn på tork, i dubbel bemärkelse.

Själv experimenterade jag lite med mina naglar, för omväxlings skull. Och ja, mina händer är faktiskt rätt bruna nu   

Barnen somnade på 5 minuter ikväll, trötta, glada och nöjda. Själv borde jag träna, men känner baske mig inte att jag har ork. Istället slötittar jag på 27 dresses medan jag uppdaterar bloggen. Det känns som tillräckligt mycket träning ikväll   

Inga genvägar. Det får väl anses vara ledorden för min viktminskning och träning. Jag tränar i stort sett varje dag - i värsta fall bara en snabb promenad om jag inte har tid eller ork till annat - och jag är noga med vad jag äter. Styrketräning och konditionsträning, mycket grönsaker, frukt och proteiner. Skräpmat äter jag praktiskt taget aldrig längre. Någon gång ibland kan det bli en hemmagjord laxburgare, men utöver det är det ytterst sällan jag äter skräpmat. Senast jag åt på ett hamburgerställe var för drygt ett år sedan t.ex

Över julen blev det dock mycket skräp i form av bakverk, först och främst. Det syntes på vågen, kan jag säga. Jag plussade 9 kg på 6 veckor då. Min kropp var inte längre van att processa de enorma mängderna socker, och jag samlade på mig som om jag hade genomgått en svältperiod. Vilket jag väl i och för sig hade gjort - matlusten var inte precis på topp under hösten, vilket i sin tur sannolikt berodde på de sanslöst dåliga järnvärderna jag har haft under en längre tid.

De första månaderna, från mitten på januari tills för en månad sedan ungefär, så stod vikten relativt stilla. Jag fick ägna mig åt att försöka få igång ämnesomsättningen igen, vilken hos mig är ganska känslig efter mina ätstörningar under tonåren, som jag periodvis tenderat att delvis återfalla till. Med god hjälp av ovan nämnda järnbrist, som jag ju i perioder lider rätt mycket av eftersom min mens är något i hästväg.

Den senaste månaden har jag tappat 7 kg och har alltså bara två kvar innan jag är tillbaka där jag var för ett halvår sedan. Now, 7 kg på én månad får ju anses vara rätt snabbt marscherat, men tar man i beaktning att hela processen för att få det till började för 4 månader sedan, så är det ju inte speciellt mycket.

För all del har jag tränat en hel del styrka den senaste månaden, och en del av den vikt jag bär på just nu består alltså av fett som är utbytt mot muskler, vilket innebär att jag minskat min fettvikt något mer än 7 kg, men ändå. Min poäng här är att det tar tid.

Jag surfade runt lite här på siten för att försöka hitta likasinnade, men resultatet var dåligt, tyvärr. De som äter och tränar som jag är oftast redan vältränade på alla sätt och vis, medan de som i likhet med mig släpar på rätt många extra kilon utan undantag tycks köra enligt bantningsmetoden. De flesta av dem med pulver av olika slag, vilket ger snabba resultat och glada hurrarop. Det som dock är intressant är att läsa de som bloggat länge om sina viktproblem. Där går det i cirkel. År efter år tar de nya beslut om att gå ner i vikt, år efter år tar de till sina pulver och sina promenader, år efter år är lyckan fullkomlig när de första 5-10 kilona försvunnit, men sen blir det oftast tyst ett tag. Sen återkommer de, konstaterar att de där kilona återvänt eftersom det inte höll i längden att leva på pulver och de nu har unnat sig att äta.

Det hela får mig att vilja säga som Dr. Phil: "Now...how is  that working for you?".

Vad är det som får människor att år efter år upprepa samma sak, och varje gång hoppas på ett annat resultat än det de fick förra gången?

Svaret är givetvis enkelt: Det ska gå snabbt. Jag har skrivit om det många gånger förut, och jag börjar känna mig som en repig LP-skiva. Vi har bråttom, det ska hända nyss, vi vill vakna imorgon och vara vackra, smala och lyckade.

Det skrämmer mig. Nog för att jag brukar förespråka att man ska leva i nuet, men det innebär inte att man inte ska planera långsiktigt. Och är man kraftigt överviktig, så MÅSTE du planera långsiktigt. Genvägar lönar sig inte då. Du måste göra beständiga förändringar både i ditt sätt att tänka och ditt sätt att leva. Och nej, att använda pulverdieter som en boost är faktiskt inte en bra idé. Jag tycker inte det. För vad händer med din kropp när du går från att äta som de flesta västerlänningar gör, till att leva på pulver i 14 dagar, med föresatsen att därefter vända upp och ner på ditt liv och leva hälsosamt? Tänk på det - hur rimligt är det att du ska klara av det i längden? Egentligen?

Jämför det med att göra små förändringar i vardagen. Att ta för vana att alltid ta en långpromenad på söndagarna, eller att du slutar äta bullar mitt i veckan. Vilket är lättast att genomföra? Men då får vi inte de där snabba resultaten som vi vill ha, förstås. Det är viktigare att tappa 10-20 kg innan sommaren iår än att ha gjort det till sommaren nästa år, av någon anledning. Vi ljuger för oss själva och tror att just iår ska vi lyckas, även om vi aldrig lyckats med det tidigare. Visst är det märkligt?

Jag kommer vara en tjockis även den här sommaren (jag vet att det inte ser så ut när man tittar på mitt porträtt här uppe i kanten, men tro mig...det är inte i ansiktet jag behöver gå ner i vikt). Nästa sommar däremot, kommer jag sannolikt vara nere på min målvikt sedan en tid tillbaka. Jag har 20 kg fettvikt totalt som ska bort, och det ska få ta ett år till, om det behövs. Inga genvägar. Därför att när jag kommit i form igen, när jag känner igen min egen spegelbild igen, så vill jag att det ska vara en permanent förändring.

Så småningom ska jag göra en liten film åt er för att illustrera hur jag sett ut under hela den här tiden. Under de senaste 4 åren framförallt, sedan min yngsta föddes. Den grymma sanningen om hur det kan gå när man har en kropp vars ämnesomsättning lätt rubbas ur jämvikt (vilket den också ofelbarligen gör när du lever på pulver!), när man är gravid och föder 4 barn på 2 år och 3 månader, och dessutom lever i en relation som inte är bra. Det gick käpprätt åt helvete, rent viktmässigt, det kan jag ju säga. Och jag har fått jobba för de kilon jag blivit av med hittills, tro inget annat. Själv har jag inte tyckt det varit jobbigt, eftersom jag varit van att träna mycket och röra mig mycket, och eftersom jag ändå föredrar den typ av mat jag äter idag före kakor, godis, läsk osv. Men jag har lik förbannat fått arbeta för det. De där 35 kilona jag har blivit av med så här långt har inte försvunnit av sig själva, inte.

Jag har fortfarande en bra bit kvar alltså, även om jag gått ner väldigt mycket de senaste åren. 20 kilon försvinner inte över en natt. Men när jag är klar...då har jag totalt gått ner ca 55 kg. En hel människa, i princip. Kan ni tänka er att släpa runt på allt det där?!? Vilka påfrestningar min kropp har genomgått??

Det känns bra att vara över halvvägs mot målet. Känns bra att ha övergått från ren viktminskning till att också göra kroppen starkare och att börja forma den. Det kunde jag inte göra så mycket innan. Jag är så överrörlig i kroppen, så lederna höll inte riktigt för styrketräning i någon större omfattning då, inte med så mycket extra att släpa på. Så jag gick. La om kosten, och gick. Gick, gick och gick. Och de där 35 kilona...de kommer aldrig komma tillbaka. Inte så länge jag gör rätt.

Nu, mina vänner, ska jag stoppa min lekamen i ett bad och putsa mina fjädrar en smula. I eftermiddag är det utlovat sol och värme (det har vi iofs nu med, men lite moln är det allt), och jag hoppas kunna spendera eftermiddagen utomhus.