Det blev sent inatt innan jag somnade. Framåt 4 lyckades jag till sist slockna, och sov till strax innan 9. Vaknade helt desorienterad strax innan klockan ringde, hade drömt en massa konstiga saker som jag inte riktigt minns nu.

Jaja, solen skiner och kaffet är snart klart iaf. Ett bad på det här, så blir jag väl människa igen, får vi tro   

Även idag är det full fart hela dagen. Först picknick (om vädret tillåter) i parken, sedan upp till UU en sväng, innan jag ska ner på stan igen och möta upp min basgrupp på ett av stans sju miljoner fik, för basmöte där. Och biblioteket ska jag också hinna med någonstans däremellan. Sen hem och träna. Det lär med andra ord inte bli så himla mycket städat idag heller, men det må väl vara hänt. Efter morgondagens seminarium är jag "ledig" ända fram tills på måndag, så jag får ta det då.

Det blir förhoppningsvis en sväng till Röda Kors imorgon, för att lämna av en massa saker, om Michis kan komma ifrån då. Hon ställer upp med bil och skjuts, vilket är en absolut nödvändighet, för att åka buss med alla dessa saker skulle ta sjuttioelva vändor innan jag är klar.

Och apropo klar, så är jag även klar med min mens för den här gången - thank god. Den tog en del på mina järndepåer, trots allt, så det är skönt att få tre veckor "ledigt" från eländet nu, så att jag kan få i mig lite mer järn.

Ser fram emot att träna ikväll - kroppen bara skriker för att jag inte fått röra mig ordentligt den senaste veckan. Eller ja, jag har ju förvisso kånkat en del möbler, så lite har det ju blivit, men det är ju inte den där ordentliga genomkörningen jag vill ha. Dessutom går det ju så illa ut över mina fötter    Har fortfarande ont ovanpå höger fot sen jag tappade en säng på den för en dryg vecka sedan. Men den är åtminstone inte blå längre, alltid något.

Jag retar mig nåt vansinnigt på att jag är så "sladdrig" i kroppen just nu. Önskar att det kunde dra ihop sig snabbare, men samtidigt tycks jag fortfarande befinna mig i viktminskningsfasen. Den har inte planat ut än, utan jag fortsätter sakta men säkert neråt hela tiden. Vilket ju är glädjande. Det får det gärna fortsätta göra. Också. Fortsätter det så, så kommer jag ju vara i mål på nolltid.

Mycket löst babbel idag, hör ni...De mera seriösa ämnena vill inte sätta sig på pränt just nu. Jag bara är, tiden går, och jag har i stort sett bara bra dagar nu för tiden. De senaste 2½ åren, sedan jag skilde mig, har utan tvekan varit de lyckligaste i mitt liv, och det är som om lyckan ökar proportionellt ju fler dagar som läggs till i högen av dagar som passerat sedan dess. Life is good. 2½ år av självförverkligande kan man väl kalla det. Ett intensivt liv som börjar falla på plats allt mer. 10 000 000 pusselbitar som hittar sin bestämda plats, och som målar upp en bild jag verkligen, verkligen gillar.

Det känns lite ofattbart att jag närmar mig 40. Ingen ålderskris, jag längtar efter min 40-årsdag, utan en ständig fascination över hur fort livet gått hittills. Men så har jag ju ständigt sjuttioelva järn i elden. Sällan tråkiga stunder. Det går oftast både veckor och månader emellan dem. Och ännu har jag mycket kvar att göra, drömmar att uppfylla. Jag tror inte jag någonsin kommer få slut på drömmar, jag är nog en sådan sort. En sån som aldrig kommer nöja sig med att vara medelsvensson. Villa, Volvo, vovve. Jag vill mer. Hela tiden mer. Livet är ett äventyr, och jag är fortfarande en 6-åring som upptäcker världen   Och härnäst ska jag gå och upptäcka badkaret