Är det bara jag som tänker att den här viktuppgången inte alls behöver bero på varken junk food eller en graviditet? Är det någon som ens funderat över att kvinnan är 46 år gammal, och därför kan ha trillat huvudstupa in i klimakteriet efter att kroppen började återhämta sig efter drogerna? För i mina ögon är det faktiskt den mest plausibla förklaringen av alla. Och den förklarar också hennes brist på ork på scenen - för jag vill ju se den som har riktigt apjobbiga klimakteriebesvär hoppa runt på scenen som Britney Spears, samtidigt som du nyligen blivit av med dina drogproblem. För grejen är den, att den som nyligen blivit av med sina drogproblem inte får/ska använda andra mediciner heller...så om Whitney hamnat i klimakteriet, så får hon bara bita ihop och uthärda skiten.

Personligen tror jag mer på den teorin än det här med graviditet iaf. Men det är jag, det.

Det blev lite shopping idag. Dock inte skor. Jag beslöt mig istället för att få tummen ur och åka till OnOff och byta ut min tomma kolsyrepatron, och samtidigt investera i en plattång, vilket jag tänkt ett tag att jag skulle köpa. Inte för att jag behöver platta till håret, utan tvärt om - för att göra lockar. För det kan man också göra, om man bara lär sig tekniken.

Hur som helst, jag hade spanat in OBH Nordicas röda plattång, som jag tycker är jättesnygg. 359 spänn på nätet + porto, så jag tänkte att den inte kunde vara så mycket dyrare i affären. Trodde jag, ja. I deras affär kostade den minsann 549 kronor! "Över mitt lik" tänkte jag, köpte min kolsyrepatron och knatade så in på Jula tvärs över gatan. Där hittade jag en plattång för 99 kronor. Det fick duga idag. Sen var jag även in på Plantagen och köpte en säck jord till mina stackars halvdöda blommor, så jag ska ta mig för med att byta jord på dem ikväll eller imorgon.

Sen åkte jag hem en sväng för att lämna av grejerna. Och insåg att min mens hade dragit igång igen efter att ha slutat abrupt efter 5 dagar i söndags. Yeay...not. Tur jag hade skydd på mig för att vara på den säkra sidan, eftersom jag hade vita byxor på mig.

Anyway, jag kastade i mig lite yoghurt och müsli, och drog sedan tillbaka in till stan. Lullade runt lite, köpte steps för att ha till mina högklackade, handlade lite och styrde sedan kosan mot närmaste sushiställe. Det är sushiläge just nu, och eftersom jag dras med en enveten förkylning och bonusmens, så hade jag ingen som helst lust att ställa mig och laga mat när jag kom hem. Det är en sån där dag då man mest bara vill ligga i soffan med en filt och titta på film. Och äta sushi. Vilket är vad jag ägnat kvällen åt hittills.

Lustigt nog blev jag plötsligt sugen på en drink. En Cosmopolitan eller en Margarita. Tyvärr hade jag bara en liten skvätt Cointreau, en skvätt billig rom och en flaska vitvinsvinäger hemma, så det får vara för den här gången. Förmodligen lika bra, jag skulle väl bara toksomna om jag drack alkohol nu.

Nej, istället blir det nog en tidig kväll och förhoppningsvis sovmorgon imorgon. Ska inte vara på UU förrän 11:30, så jag behöver inte direkt kliva upp tidigt.

Ja. Mera spännande än så blir det inte idag. Snart sängdags, tror jag bestämt. Blommorna får vänta tills imorgon.

Det är lite märkligt, det här med hur män reagerar när man inte längre vill träffa dem. När man säger tack, men nej tack, därför att man inte vill nöja sig med något som bara känns nästan rätt.

För det som händer är rätt fascinerande. Okej att de blir ledsna och besvikna om man säger tack för sig. Inget konstigt med det. Vem gillar att bli ratad, liksom? Men den nästa reaktionen är den som fascinerar både mig och mina vänner allra mest: Psykoanalysen.

För det slår aldrig fel. Det kommer alltid mail och meddelanden där de psykoanalyserar en, drar slutsatser kring varför vi är som vi är - och det är allt från att vi är misslyckade i arbetslivet till att vi är sexuellt aggressiva, och detta är alltså orsaken till att vi går (nej, jag förstår inte heller logiken där, men så är det). Sen följs det av uttalanden kring hur de faktiskt är/varit villiga att förlåta oss våra tillkortakommanden (i deras ögon), och där budskapet är tydligt: Vi ska vara tacksamma över ynnesten. Tacksamma över att de faktiskt är/varit villiga att stå ut med oss både på gott och ont.

Det känns förbannat märkligt. Det är vi som inte tyckt att det kändes rätt, vi som valt att gå. Vi som hellre är utan än att leva i en relation som inte är riktigt rätt. Och ändå får vi alltid den här reaktionen, att vi ska vara tacksamma över att de är villiga att stå ut med oss. WTF?

Man kunde väl köpa det om det var så att vi verkligen längtade efter tvåsamheten, verkligen önskar oss en partner. Men så är det inte. Det ska vara allt eller inget, annars kan det vara. Och vi sörjer inte om det blir "inget", eftersom vi rangordnar det högre än "nästan rätt". Inte heller blir vi utan för den sakens skull. Männen står i kö där ute. Vare sig vi vill ha en KK eller en fast relation.

Kanske är männen påverkade av hela Sex and the city-grejen. Att kvinnan letar efter kärlek. Hela tiden. Att det är just tvåsamheten som är målet. Men för oss är det ju inte så. För oss är det en bonus. Det gör att vi ställer höga krav. Vi har varit med ett tag, vi vet vad vi vill. Och vad vi inte vill. Så för oss blir det vansinnigt surrealistiskt när männen börjar psykoanalysera oss efter att vi sagt tack för oss. Vi läser dessa mail och meddelanden, skakar på huvudet och frågar oss själva om vi ska skratta eller gråta åt det. Det upplevs bara patetiskt, och får oss att känna "Tack gode gud att jag gick!". Och jag tror inte det var den avsedda effekten...eller vad tror ni?

Visst vore det trevligt att träffa "den rätte". Absolut. Men det är inte vårt mål. Vi är självsäkra, självgående och vi har varandra. Det är bara på den rent fysiska punkten som det ibland kan saknas en man. Och när männen står i kö och vi kan välja och vraka, så känner vi oss inte direkt stressade till att inleda något mer seriöst på stört när vi träffar någon. Vi vill se det an. Träffas lite, hångla lite, lära känna honom. Är han mr. Right, eller är han bara mr. Right Now? Någon att hångla och ha kul med ett tag innan man går var till sitt? Eller någon man kan tänka sig att träffa regelbundet och exklusivt?

Männen tycks inte alls fungera på det sättet. De allra flesta är istället av den sorten som letar efter en fast relation, och som vill ha det nyss. Några erbjuder sig att vara bara ens KK, om man nu inte vill ha en pojkvän. Trevligt, för all del, men...kära man, du är inte den enda som erbjudit oss det. Det är kö även på den punkten. Vi står mitt i en godisaffär och kan välja den sort vi helst vill ha. Och väldigt ofta slutar det med att vi bara går ut därifrån, nöjda med att bara titta på utbudet. Det blir så.

Jag älskar att vara singel. Att titta på utbudet, kanske hångla lite när andan faller på, men utöver det letar jag inte efter någon. Jag har fullt upp med annat. Utbildningen, barnen, vännerna. Vad ska jag med en man till? Jag har ingen som helst önskan om att tvätta någons kalsonger eller att sitta i soffan och hålla handen. Det är inte sånt jag drömmer om. Jag drömmer om en framtid där jag arbetar med något jag verkligen vill arbeta med, en framtid där jag umgås med vännerna, och det boende jag vill ha. Tvåsamheten existerar inte i mina drömmar. De gånger jag drömmer om män, så handlar det om korta glimtar av hur det känns att vara nykär, att hångla, sex, kramas och de där små sakerna man gör för varandra när man precis träffats. Det är inte det långvariga förhållandet och byggandet av en gemensam framtid. Sådana drömmar existerar över huvud taget inte. Det är inte något jag saknar i mitt liv.

Inte därmed sagt att det aldrig kommer hända, men om det gör det - så är det en följd av att mr. Right faktiskt dök upp, och att jag känner att den här människan vill jag verkligen, verkligen spendera alla mina dagar med. Men jag varken kan eller vill hålla andan i väntan på att det ska dyka upp en prins på häst för att rädda mig från...ja, vad? Jag behöver inte räddas. Jag älskar mitt liv, det jag gör och det jag har. Allt annat är grädde på moset. Trevligt, men inget måste.

Och nej, sens moralen här är inte att männen ska spela svårfångade istället. Det hjälper ju föga när vi ändå inte letar. Då rycker vi bara på axlarna, vänder ryggen till och går i vilket fall. Men kanske skulle det hjälpa lite om männen slutade med det här evinnerliga psykoanalyserandet. För det blir ju så att för varje gång det händer, ju svårare blir vi att fånga. Den som gör det får uppleva att vi definitivt inte är villiga att tänka om och ge det ett nytt försök, och de nya män som gör entré i vårt liv får stå ut med att inte komma närmare oss än armlängds avstånd, eftersom vi inte litar på att de ska bete sig annorlunda. Det blir svårare och svårare att komma oss inpå livet, att få oss att falla.

Och att försöka förmå oss att officiellt ändra vår singelstatus till "i ett förhållande" redan från start är inte heller taktiskt smart. Det skriker bara desperation, och ger väldigt många minuspoäng. Och värst av allt är de som skickar en ändring av status via Facebook och på så sätt vill göra relationen officiell. De som inte ens diskuterar saken med en först. För vad fan gör man? Säger tack och hej redan där, eller biter ihop och accepterar det?

Nej, det här med män är definitivt ett kapitel för sig numera. Ombytta roller på något sätt. Vi kvinnor har blivit den stereotypa mannen, och männen den stereotypa kvinnan. Kommer vi någonsin vara på samma sida? Fan vet. Och jag måste ärligt erkänna att just nu bryr jag mig inte särskilt mycket om den saken. Jag är lycklig. Jag behöver inte en man i mitt liv. Inte på det sättet. Det kommer jag förmodligen aldrig göra. Dörren står på glänt för mr. Right, men om han inte dyker upp, så är jag fullt nöjd med mr. Right Now. Om han kan knipa käft och inte psykoanalysera mig sönder och samman, vill säga.

Oh, vad jag väger för och emot här idag. Ska jag eller ska jag inte köpa de där skorna?

Världsliga problem, utan tvekan. Men ändå. Jag skulle verkligen, verkligen vilja ha dem. Inte var de jättedyra heller, för den delen. Men...Ja. De var ju bara såååå snygga! Och lite lyx kan man väl få unna sig?

En annan fråga är om jag ska bege mig ut i skogen och försöka springa lite. Förkylningen tog nya tag igår kväll, så helt patent är jag inte. Men det vore skönt att röra lite på sig...Eller om man bara skulle ta det lugnt och vila idag?

Ja, som ni ser, så är det inte direkt världsproblem som löses här idag. Men så behöver jag inte lösa några sådana heller. Jag har en helt ledig, oplanerad dag framför mig. Känns otroligt ovant. Ingenting på schemat. Blir nästan lite handlingsförlamad, om jag ska vara ärlig. En hel dag - vad ska jag göra med all tid?!? Är ju barnledig dessutom. Bio ikväll kanske? Börjar inte förrän 11:30 imorgon, så jag kan med gott samvete gå på sena bion ikväll.

Vi får väl se hur det blir. Jag fortsätter väl hinka kaffe en stund till medan jag funderar på hur jag ska göra.

Igår kväll åkte jag och tittade på SATC 2, som inte alls var sååå himla dålig som recensenterna vill ha det till. Inte om man är i filmens målgrupp. Är man 35+ och har haft ett jobb man hatat, haft äktenskapet det blivit stiltje i, haft de skrikande småbarnen som håller på att driva en till vansinne, så kan man relatera till filmen. Eller för den delen, om man är närmare 50, och är bekant med klimakteriets våndor (där är jag inte än, som tur är).

De flesta som var där var dock yngre kvinnor. Många unga tjejer. De skrattade åt alla de där momenten, tyckte det var kul, och jag tänkte för mig själv "vänta bara...". En vacker dag kommer ni inse att det där inte var roliga skämt. Det var verkligheten så som den ser ut för många kvinnor när vi varit med ett tag.

Idag var jag iväg till stan och träffade ett par tjejkompisar. SATC Uppsala. Typ. För en och annan likhet finns det allt mellan oss och tjejerna i NY. Den största skillnaden är det ekonomiska, men i det övriga...många likheter finns det.

Vi pratar om män, ekonomi, barn, förhållanden, arbete, mode...och män igen. Tänk om männen visste vad vi pratade om! - kanske är det det som är problemet många gånger. Att de inte vet. Att de inte har en susning om vilka saker vi värderar, vad vi tycker om dem, vad som får oss att välja dem - och några av oss att därefter välja bort dem.

Det var en trevlig dag. En heldag på stan. Lunch, fika, prat och ett telefonsamtal från en väldigt aggressiv dam på barnomsorgen i Uppsala kommun. Intressant taktik, att vara aggressiv när de begår brott som kan ge upp till sex års fängelse. Jaja. Vi får som vi vill, barnafadern och jag i alla fall. De har ingenting att komma med, som vanligt. Och jag står återigen överst på hatlistan, denna gång hos kommunen. Vore de smarta skulle de erbjuda mig jobb.

Förresten blev det lite shopping idag också. Fina muffinsformar som barnen ska få använda senare i sommar. Ska köpa lite roligt strössel också. Skulle egentligen göra det idag, men istället blev det en bunt filmer.

Vi tjejer tittade på skor också, och bästaste M och jag föll handlöst för samma skor. Såååå snygga! Hon köpte ett par, och jag var galet sugen på att köpa dem, jag med. Jag besinnade mig dock...ekonomin tillåter det inte, men nog ska jag erkänna att jag ångrar lite. Eller kanske mycket. Men å andra sidan har jag ett antal jättesnygga skor ändå, så det är då inget synd om mig.

Hur som helst. Ikväll är det lugnt. Halsen är lite sårigare än den varit de senaste dagarna. Varför vet jag inte. Men passande nog hade jag planerat en hemma-filmkväll ikväll, så den får vila iaf. Köpte fyra feelgoodfilmer idag: Hairspray (John Travolta i drag...weee! Och den som ändå kunde få dansa med honom...), Dead poets society (Robin Williams är ju bara helt suverän!), Stekta gröna tomater (feelgood, feelgood, feelgood!) och Brudens bäste man (Patrick Dempsey är ju så hejdlöst söt). Så det är girls night in ikväll. Lyxade till det med sushi, Loka rabarber/krusbär och Lindts 70%-iga choklad med fikon och kola. Mys!

Imorgon vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Hela dagen är ren i min almanacka. Ovant. Lyxigt! Jag hoppas halsen är bättre iaf, så att jag kan träna ordentligt. I övrigt...ska jag bara softa, tror jag.

Ibland är det brutalt att vara förälder. Som när ens barn dör, vilket hände mig. Och som när man får besked om att ens barn har leukemi, vilket har hänt en släkting till mig nyligen. Då är det inte roligt att vara förälder.

Jag tittar på mina egna vildbattingar och skattar mig lycklig att de finns, även om jag som förälder ibland drivs till vansinnets gräns av dem. De finns och de är friska. Två av mina barn hade inte den förmånen, och jag fick inte förmånen att se dem växa upp.

Jag påminner mig själv om det nu när jag sanerar hemmet från socker och allt vad det nu är. Påminner mig själv om det när de slåss som värst.

När man genomlevt att ens barn är allvarligt sjuka och när man genomlevt att ens barn dör, så lär man sig illa kvickt vad som är viktigt här i livet. Man slutar inte bli trött, less, förbannad och att klaga, men man är så otroligt medveten om att de sakerna bara är en ventil för att släppa ut lite ånga. För hur jobbigt det än är ibland, så skulle jag utan att blinka klottra ner varenda vägg i lägenheten och fylla den till taket med socker om det gav mig tillbaka de barn jag mist. Så är det bara. Det kommer alltid finnas en lucka som skulle ha fyllts upp av två små pojkar som med tiden skulle ha blivit unga män. Även om ledsenheten och sorgen för länge sedan försvunnit och bara sporadiskt dyker upp igen, så är det ändå ett ofrånkomligt faktum att det fattas två små människor här.

Åtminstone trodde jag under bråkdelen av en sekund att det hade snöat i mitt vardagsrum. Tills jag insåg att det var socker som så vackert var utspritt på golvet, bordet, i bokhyllorna, i soffan, i leksakslådorna och till och med i gardinerna.

Dagens mantra är således: Jag kommer skratta åt det här en vacker dag, jag kommer skratta åt det här en vacker dag...

Just idag är jag dock måttligt road. Inte blir jag gladare av att jag måste ha tvättstugerally nu direkt på morgonen. Jag får väl vara glad att jag mår något bättre idag dock, eftersom dagens alla planer fått skrinläggas till fördel för sockersanering.

Hoppas bara jag har ork att färdigställa uppsatsen ikväll också.

4-åringen funderade kring mitt framtida frånfälle på bussen hem idag. Tydligen ska det stå följande på min gravsten: "Mamma...jag är ledsen - men du är död."

Han ämnar uppenbarligen gardera sig mot missförstånd från min sida på den punkten.