...men jag HATAR verkligen att ha mens. Det är det mest überdjävliga påhitt någonsin. Måste ha varit en karl som ligger bakom den idén. Det kan omöjligt vara en kvinna. En kvinna skulle aldrig komma på idén att plåga hela kvinnligheten på det här sättet månad efter månad, år efter år. Somliga av oss så till den milda grad att vi blir direkt handikappade till följd av fanstyget.

Det är en sak att det gör ont. Och att det håller på i 7-8-9 dagar varenda månad. Men när man blöder så mycket att man är tvungen att använda ungens blöjor de första 4-5 dagarna, då är det fanimig inte roligt. Där kan du snacka blodförluster, gosse. Jag vill ju se den karl som skulle stå ut med det här 1/3 av sin livstid - bara för att man ska kunna klämma fram några ungar. Och jag har ändå fått fem ungar, vilket får anses vara en skaplig insats på barnafödandeområdet. Jag har gjort mitt. Ändå ska jag behöva ha det så här i närmare 15 år till. För inte att tala om de 11 åren innan jag fick mitt första barn. Och alla år däremellan när jag inte varit gravid.

Och vilka alternativ har jag? Hormoner av alla de slag. P-piller som ändå ger en konstgjord mens én gång i månaden, om än något lindrigare än vanligt. Eller p-stavar, hormonspiraler och fan och hans moster, vilka inte alls fungerar som de ska på mig. Hormonspiralen, som ska vara bäst av alla och dessutom lika säker som sterilisering...för det första blödde jag konstant i 5½ månad - och då pratar vi inga småstänk inte. Jag blödde som en stucken gris. Sen tog det stopp. I två veckor. Och då blev jag gravid trots spiralhelvetet, och fick missfall. Det var väl inte riktigt den effekten jag hade hoppats på, så att säga.

Fast det är klart - jag kan ju göra en radikal hysterektomi och operera bort hela rasket, och på så vis slippa eländet. Fast vänta nu...då måste man äta östrogen resten av livet. Hormoner lik förbannat alltså. Great.

Hormoner lockar inte heller av andra skäl. Jag är 37. Jag har ätit rätt mycket hormoner redan, och jag tror inte det är bra att göra det. Betänk vad forskningen egentligen har visat hittills: Hormoner ger biverkningar, de kan ge blodproppar och en massa annat sånt najsigt som man inte gärna vill ha, OCH...forskningen är fortfarande ny på det här området. Det är vi som är försöksgruppen vad gäller långtidsverkningar. Vi som fick p-piller under 70- och 80-talet, och som alltså var först ut med regelbunden användning av hormoner för att styra upp det här. Det finns ingen som vet hur det påverkar oss på lång sikt, därför att det inte finns någon patientgrupp att undersöka än. För allt vi vet kan vi få en massepidemi av hormonrelaterade cancerfall om 10 eller 20 år. För DET vet vi redan - hormoner kan orsaka cancer.

Spännande.

Tig och lid, kvinna, om du inte vill proppa dig full i hormoner.

Yeay.

De senaste två veckorna har det varit tungt att vara mamma. Lillebror har en oerhört trotsig och busig period (samtidigt som han är väldigt go också, naturligtvis), och jag känner mig helt slut. Det tar på krafterna att ständigt vara på sin vakt, att ställa väckarklockan tidigare och tidigare för varje morgon, att varje dag vakna med andan i halsen och att samtidigt plugga mycket. Städningen har fått stryka på foten, städningen likaså. Det har inte funnits varken ork eller tid. Sen hög feber i början på veckan på det, och nu mens. Jag är inte pigg just nu, kan jag säga, och jag längtar efter två barnfria veckor. Jag älskar mina barn, men just nu behöver jag verkligen lite ledigt.

Nu stundar fyra lite lugnare dagar. Typ. Uppsatsen ska ju fortfarande avslutas, det ska tokstädas här, jag behöver bråka med kommunen, och jag måste prata med min hyresvärd ang. att mina inkomster i sommar kommer lite hur som helst. Båda de två sistnämnda punkterna känns apjobbiga just nu, känner inte alls att jag har ork till det. Mest vill jag bara lägga mig på rygg de kommande fyra dagarna, blunda och ignorera världen utanför. Åtminstone är det så det känns just nu.

Dagen idag ska jag ägna åt att få tillbaka lite energi i första hand, tror jag. Få röjt lite här hemma, så jag slipper må dåligt över röran, ta en lång promenad i solen (måste köpa ny duschtvål på väg hem från affären när jag tänker efter...glömmer det hela tiden och får ta av storebrors, men nu har lillebror fått tag på även den och tömt den med...suck...), och hämta lite positiv energi den vägen. Tar nog tag i det där med hyresvärden idag också, samt ska försöka få klart uppsatsen ikväll. Vore så skönt att kunna bocka av några punkter. Sånt gör gott för energinivåerna.

Och på söndag funderar jag på att gå på bio. Har en biocheck liggande, och jag tror baske mig jag ska gå och se Sex and the city 2 då. Sjunka ner i en biostol och njuta av lite lyx och flärd, även om filmen fått usel kritik. Det sistnämnda gör faktiskt inget. Efter de här två veckorna är det lyx i sig att få gå på bio bara, och titta på vackra kläder.

Nej, jag behöver verkligen, verkligen lite ledigt från föräldraskapet. Lite vila. Få sova ut och få vakna i lugn och ro på morgonen. Få städa och slippa upprepa alltihop 30 sekunder senare. Hinna med träningen. Orka med träningen. Men framförallt slippa den här tröttheten som följer på allt det andra som ett brev på posten.

Jag har de senaste dagarna även haft drömmar där jag plötsligt upptäcker att jag är gravid. Inga såna där "Åh, vad mysigt!"-drömmar, utan "HJÄLP! JAG ÄR MED BARN!!!". Förmodligen ett utslag av "nej-jag-vill-inte-börja-om-ännu-en-gång!!" som en konsekvens av att jag just nu genomgår en småbarnstid tillsammans med den yngsta som är ganska jobbig en stor del av tiden.

Sex dyker upp i mitt huvud ständigt och jämt också. Jag har varit utan för länge. Samtidigt är jag ju inte utan erbjudanden, så att säga, men jag är kinkig. Det ska vara lättsamt och roligt sex, med någon jag gillar, och som inte vill släpa mig nerför altargången det första han gör. Eller sista, för den delen. Jag vill inte gifta mig igen alls. Eller ens ha en sambo. Kanske en käresta, om vi inte ses stup i kvarten. Tror jag. Jobbigt och konfliktfyllt det där.

I vilket fall tycks jag just nu vara i behov av ett vettigt ligg. Det har gått 9 månader sedan jag fick ligga, och det är uppenbarligen för länge för mig. Hur gör de som är utan åratal?? Hur står de ut? Okej, har man små barn och är inne i den svängen, så förstår jag det, för de åren har det varit si som så med lusten för min del också. Men min yngsta är 4 år nu, så jag har ju liksom passerat det stadiet. Han behöver inte den konstanta mamma-närheten som ett mindre barn gör. Man blir ganska mättad på närhet när man har små barn som ska bäras hela tiden, och sex brukar kännas avlägset då.

Jaja, just nu är det i vilket fall dundermens här på torpet, så nu blir det definitivt ingenting. Jag åker inte brandbil, som min syster så träffande kallar det   Det gör ont, det blir ett satans kladd och så blöder jag ju som om min sista stund är kommen varenda gång. Inte känner man sig särskilt fräsch heller, för den delen. Så nej, ingen sex på åtminstone en vecka. Fast det lär nog dröja längre än så. Känner mig inte alls bekväm med min kropp heller nu för tiden. Inte när det gäller att klä av sig iaf. Och jag är definitivt inte den sorten som har sex med lampan släckt och under täcket. Då får det heller vara.

Gode gud, vad jag känner mig slut! Jag hoppas den känslan ska ge med sig under nästa vecka, när jag fått några vuxendagar med tillräckligt mycket sömn och min mens har gett med sig. Just nu känns det som om jag släpar mig fram på hörntänderna. Känns som om jag vadar i skit här hemma. Känns som om de jobbiga sakerna jag ska göra bara tornar sig upp över mig. Får kavla upp ärmarna, ta ett djupt andetag och ta tag i skiten bara. Det lär kännas bättre sen, det vet jag ju.

Nu ska jag ha kaffe, och vänta in att det är dags att åka till dagis.