Mina åsikter om män är inte alltid de mest politiskt korrekta. Många gånger idiotförklarar jag dem när de beter sig på ett sätt som för mig är obegripligt - vilket det många gånger är i sammanhang där det handlar om relationer av olika slag. Och många gånger finns det en poäng i mina åsikter. Men många gånger baseras de också på mina fördomar.

Dessa fördomar vill jag inte ha. Jag vill arbeta bort dem, eftersom de idag kan vara lika ödesdigra som mäns fördomar om kvinnor rent historiskt. Och första steget är en medvetenhet om att de finns.

Jag arbetar med jämlikhet, så jag om någon ska inte låta mina fördomar om män påverka mitt omdöme. För ordet "jämlikhet" handlar inte bara om kvinnans rätt i samhället - det handlar lika mycket om männens rätt. Och idag är det rent praktiskt så att männen många gånger är i underläge som en direkt följd av deras könstillhörighet. Samhället är så genomsyrat av jämlikhetstänkandet och kvinnans rättigheter, att det håller på att slå åt fel håll.

Många är de män där ute som noga väger sina ord för att inte bli anklagade för att ha ett kvinnofientligt beteende. Strafframarna för brott har skärpts så att brott mot kvinnor många gånger är allvarligare än brott mot män. Och det är faktiskt en lite skrämmande utveckling på många sätt, för vilka signaler skickar det till samhället idag, till de unga tjejer och killar som är framtidens kvinnor och män? Dels blir det ju en befästning av den traditionella synen på kvinnan som underlägsen mannen - hon måste ha särskilda, skärpta lagar för att hennes trygghet ska tillvaratas. Vilket är direkt kontraproduktivt i en debatt om jämlikhet och allas lika värde, att alla har lika rättigheter och skyldigheter i samhället. Och dels ger det signalen att kvinnor är mera värda, om de utdelade straffen blir högre om offret är en kvinna.

Notera att jag inte ifrågasätter huruvida ett brott mot kvinnor ska bestraffas - jag tänker här bl.a på de många tidningsartiklar man har läst genom åren där t.ex unga kvinnor våldtagits och gärningsmannen/-männen antingen går fria eller knappt får något straff alls - det är en helt annan diskussion som rör bevisbörda osv. Det jag pratar här om brott där straffskyldigheten fastslagits, och där man ska besluta om adekvat bestraffning för gärningsmannen/-kvinnan (där har ni förresten en annan fråga att diskutera - vi vill gärna göra yrkestitlar könlösa, i synnerhet de som är typiskt kvinnliga, men jag har aldrig hört någon ta strid för att det högst värdeladdade ordet "gärningsMAN" ska göras könlöst - för kvinnor begår ju också brott. Och hur många gånger har ni hört någon använda ordet "gärningskvinnan"?). Nå, ett litet sidospår där. Men det jag menar är att om vi ska kräva jämlikhet i samhället, lika lön och så vidare, så måste vi också kräva jämlikhet på ALLA punkter. Lika straff för lika brott, till exempel. Att bestraffa brott mot kvinnor högre än brott mot män är inte jämlikhet.

Jämlikheten har i många år nu varit en fråga om en kvinnokamp. Mannen har varit norm, och är det i många avseenden fortfarande. Men även om vi ännu inte implementerat jämlikheten på alla nivåer i samhället och även om det fortfarande finns en del gamla utdöende dinosaurier som faktiskt tycker att kvinnor är mindre värda än män, så har vi kvinnor lik förbannat vunnit striden för länge sedan. För vi kan när som helst ta fram vår könstillhörighet och använda den som ett vapen - en möjlighet männen inte har i dagens moderna samhälle (notera att jag refererar till det svenska samhället, med dess västerländska värderingar). Det är dessutom ett vapen de är helt och hållet försvarslösa gentemot. Det räcker att jag som kvinna säger att jag upplever mig sämre behandlad på grund av min könstillhörighet. Bra för kvinnorna, mindre bra för männen. För vad är det som säger att alla kvinnor använder det här på ett förnuftigt sätt? Vad är det som säger att hon inte tar till det vapnet därför att hon är arg över något och helt enkelt bara vinna över sin motpart? Och vad är det som säger att hon själv alltid ser skillnaden mellan saker som faktiskt har med könstillhörighet att göra, och saker som inte har det?

Jag gjorde själv det misstaget här om dagen. Hantverkaren som låste in sig hos mig (se tidigare inlägg) - min spontana tanke var att han låste in sig hos mig därför att jag är en ensamstående kvinna. JAG drog den slutsatsen. Och med vilken motivering gjorde jag det? Jo - det är sådant som män gör(!).

Ser ni? Till och med jag, som ARBETAR med frågor som det här, gjorde det misstaget. Jag drog mina slutsatser helt och hållet baserat på mina egna fördomar om män, och baserat på min egen könstillhörighet. Hur många gånger om dagen tror ni sådana saker inträffar i Sverige? Och tror ni alla som gör det misstaget kommer på sig själva i efterhand, och ifrågasätter varför de gjort det hela till en könsfråga även om de inte har någon som helst aning om de underliggande skälen till varför människan agerat som den gjort? Och vet ni vad det som är allra mest skrämmande är? Om jag skulle polisanmäla ärendet och dänga min egen könstillhörighet i bordet som motivering till varför han låst in sig hos mig, så spelar det ingen som helst roll vad han säger till sitt försvar. Det är inte en käft som skulle ifrågasätta mina känslor på den punkten, oavsett hur grundlösa de måtte vara! Fundera på den saken, vet jag.

Om utvecklingen fortsätter åt det här hållet, så riskerar vi att kvinnorna blir den förtryckande parten istället. Vi är redan på god väg dit. Vi håller på att göra det förbannat svårt att vara man i vårt samhälle. Ett samhälle som mina söner växer upp i. Mina söner är framtidens män. Kommer de vara slavar under en historiskt kvinnoförtryck? Ska de bestraffas för vad deras förfäder gjorde? Och hur kommer livet se ut för min dotter? Hon är det av mina barn som hela tiden får sitt eget värde bekräftat på grund av sin könstillhörighet. Killarna får det inte. De indoktrineras med att tjejer och kvinnor har lika värde OCH att de måste vara förbannat försiktiga med vad de säger och gör eftersom de till envar tid riskerar att någon där ute använder sin könstillhörighet som ett vapen emot dem. Det försätter dem i ett underläge gentemot kvinnor i allmänhet. Det är inte längre lika respekt mellan individerna som är huvudfrågan. Män åläggs restriktioner i sin frihet i förhållande till kvinnan. Han kan aldrig känna sig säker på att det han säger och gör inte upplevs som kvinnofientligt.

Så hur kommer vi till rätta med det här? Det är en synnerligen bra fråga. Jag har inga bra svar. Frågeställningen är så oerhört komplex och svår att definiera. Men det innebär inte att vi ska låta bli att ställa frågan. Någonstans måste vi hitta en balansgång där vi lägger vikt på respekten individer emellan och inte könstillhörigheten. Det ska inte vara en nackdel att vara man, och det ska inte vara en fördel att vara kvinna. Och vice versa. Inte därmed sagt att jag vill förespråka det könlösa samhället - jag tycker det är rätt trevligt med två olika kön och jag tror på att där även finns biologiska aspekter som åtskiljer oss från varandra utöver de rent fysiska - men jag vill förespråka det jämlika samhället. Kanske gör det mig till männens feminist, och kanske gör det mig till feminismens antikrist i kvinnors ögon. Be that as it may - jag kommer intill döden hävda att ett i sanning jämlikt samhälle innebär jämlikhet för alla.