Jag tänker mycket idag. Avbrutet av busiga barn som klättrar på mig och kittlas och slickar(!) på mina ben och armar tills jag skrattar mig hes och ber om nåd. Idag bara är vi. Umgås och myser. Tar en sväng in till stan i sommarhettan och köper de där sista fem nystanen turkos alpaca som äntligen hade anlänt, en flaska vin, lite sushi och annat smått och gott. Vi lyxar lite idag. Annars har vi hållit oss hemmavid och inomhus, låtit oss svalkas av skugga och bordsfläktar som surrar som små flygplan i lägenheten.

Barnen leker och jag läser om en gammal bok. Thereses tillstånd av Hanne-Vibeke Holst. Vet inte varför jag valde just den. Kanske för att den påminner mig lite om min egen situation och de val jag står inför. Hon träffar en man, blir kär, men håller sig hela tiden på armlängds avstånd, tills det är för sent. Tills hon inser att hon är snärjd. Stretar emot. Precis som jag själv alltid gjort. Och som jag är litegrann lockad att göra även nu, om jag ska vara ärlig. För jag tror ju inte på myten om den lyckliga tvåsamheten egentligen. Eller gör jag det? Är det inte egentligen det alla hoppas på, i någon form?

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Jag har nog inga egentliga förhoppningar...bara en massa erfarenheter i bagaget som säger mig att det där med en lycklig tvåsamhet nog egentligen (där var det där ordet igen) är ganska ouppnåeligt. Men om det nu vore så, varför väljer då så många att ge sig in på det där? Där måste ju finnas nånting som gör det hela värt mödan. Och längst in, så vet jag ju att det kan vara bra. Jag vet att jag står vid ett vägskäl igen och måste välja hur jag ska ha det. Inte än kanske, men väldigt snart. Jag önskar bara att jag inte pendlade så mycket mellan ytterligheterna. Från att ena stunden välkomna tvåsamheten med allt vad det innebär, till att i nästa svära på att aldrig ge mig in på det där igen. Nå, i sanningens namn var det ett tag sedan jag senast svor på den saken, men än har jag några förbehåll kvar, helt klart.

Det är en knepig balansgång jag går med mig själv just nu. Och det som är allra knepigast är att han skiljer sig rätt mycket från de jag varit tillsammans med tidigare. Dels genom att känna min bakgrund, min familj (han är den enda av mina män som dessutom träffat min far, den skitstöveln) och vart jag kommer ifrån, dels genom att känslorna funnits där så otroligt länge. Men också genom att så utan förbehåll acceptera mig med fel och brister och hela kånkarången, genom att vara oerhört självständig och inte beroende av mig (I hate that), och genom att bara helt enkelt älska mig som jag är. No questions asked. Det är de där sakerna som är så annorlunda. Han är helt enkelt så självklar i sin egen roll, på ett sätt där han helt enkelt fogar in mig i sitt liv utan att ha behov av att ändra varken på mig eller sig själv. Det känns bra. Väldigt bra. Men jag har inte riktigt släppt den där oron över att det plötsligt ska ändras, att även han plötsligt ska bete sig så som jag är van att män beter sig gentemot mig.

Att bli accepterad som man är rakt upp och ner, det är väl vad alla drömmer om, förmodar jag. Jag är givetvis inget undantag. Men det är en oerhört märklig känsla att uppleva det också. I synnerhet när man upplever det med någon som man själv accepterar rakt upp och ner, utan förbehåll. Saker och ting blir plötsligt väldigt enkla då. Så de förbehåll jag har är inte riktade mot honom. Inte alls. De är riktade mot mig själv och de erfarenheter jag bär på, där han är undantaget som bekräftar regeln. 

Vet ni vad jag tycker är häftigast av allt? De män jag haft att göra med kan konsekvent delas i två kategorier: De som vill tycka och tänka åt mig, som inte riktigt tror på mitt oberoende och min förmåga att ta hand om saker och ting själv, och de som känner sig underlägsna mig. Men han...han som har en kronisk ryggsjukdom, diabetes och nersatt hjärtfunktion (och har haft en infarkt redan), som är sjukpensionär och jobbar bara 30% på nån sorts företag som i stort sett bara har sjukpensionärer som anställda - han är varken det ena eller det andra. Det faller honom inte ens in att känna sig underlägsen mig, som är frisk och slipper all den där skiten. Inte heller gör det att han har behov av att hävda sig gentemot mig, och låtsas vara tuff, macho eller smartare än mig. Han tar som världens största självklarhet en position jämte mig, där vi är likar. Och det är så förbannat jävla skönt, så ni anar inte! Han gillar läget helt enkelt, och gör det bästa av det, och så var det inte mer med den saken än så. Gud, som jag har saknat den mentaliteten!

Jag är nog rätt så snärjd redan, det inser jag ju själv när jag läser de här raderna. De förbehåll jag har kvar håller på att sakta men säkert lösas upp, och det är det jag reagerar på nu. Det, och att han kommer hit i slutet på nästa vecka. Det är lite "to seal the deal"-känsla över det här besöket, så det är väl rätt självklart att jag genomgår det jag gör nu. I morgon börjar juli månad, och när månaden är slut, kommer jag veta om den här sagan får ett lyckligt slut eller ej. Eller åtminstone veta om det första kapitlet får ett lyckligt slut och om det blir ett kapitel två. Jag tror givetvis att det kommer ett nästa kapitel, sa jag något annat skulle jag ljuga, men det hela blir ju samtidigt väldigt påtagligt nu då.

Jaja. Det visar sig hur det blir. Säkerligen kommer jag vädra mina tankar i ämnet en del under de dagar som återstår tills han kommer, varpå det nog kommer iakttas radiotystnad bloggtystnad från mitt håll under den tid han är här. Ni får helt enkelt klara er utan mig, ifall jag inte tar mig för med att skriva något under de 10 dagarna :-)

Ikväll blir det ett glas vin eller två, och lite stickning. Sovrummen har inte åtgärdats idag, som jag hade planer på, och vi har varken målat eller gjort några tigrar. Barnen började leka med duplot inne på sitt rum, och hade byggt upp ett jättelandskap där inne, och jag kunde bara inte förmå mig att avbryta deras lek. Vi hinner röja och städa i morgon också. Och målningen har inte blivit av än, eftersom vi haft fullt upp med att mysa och må gott, och jag inte riktigt fått tummen ur och letat rätt på någon skiva att klistra akvarellpappret på. Ska se om jag inte kan göra det ikväll, så kan vi måla i morgon istället.

Livet är trots allt rätt skönt just nu, och jag struntar i att det är lite stökigt runt oss just nu, att jag har big time serious shit att tänka på och sånt. Vi har sommarlov. Vi njuter! :-)

 

Persil,ja

30 juni 2009 23:58

Ja, det är stora frågor du grubblar på. Lite existentiella (hur f-n stavas det?) helt enkelt. Men det kanske är så enkelt att du ska försöka lite på din inre röst. På din känsla. På din tro. Du kanske har rätt. Denna man är annorlunda mot de andra. Det blir inte på samma sätt som med dem.
När jag mötte min man så var det de känslorna jag kände. Att det var RÄTT. Det bara kändes. Inte så där romantiskt utan mer bara i magen att det var rätt. Eller så här var det: Jag var TRYGG. Sen har vägen tillsammans med honom inte alltid varit rak och inte alltid bara lycklig. Närå, många strider och många tunga perioder har vi haft men trygghetskänslan har alltid varit där ändå. En slags tillförsikt att jag kan lämna honom utan att han går under och han kan lämna mig utan att jag går under och att han vill mig väl oavsett vad som händer och att jag vill honom väl. Så vi har alltid rätat upp vår väg och aldrig skiljts åt men alltid kommit stärkta ur "kriserna". Jag tror din känsla är den rätta och du ska inte fundera så mycket. Följ med. Så länge känslan av att det är rätt finns kan du bara glida med. Tänk inte. Även om du nu är en tänkande kvinna så ska du känna mera här! :D

 

/A

1 juli 2009 00:18

Tack! Dina råd är som alltid mycket värdefulla, och du har givetvis rätt. Mindre tänka, mera känna. Det är på tiden jag sänker garden och låter någon komma närmre än armlängds avstånd...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära blogg, jag vet att jag har försummat dig under lång, lång tid. Men jag har liksom inte haft varken ork eller lust att skriva på länge.   2011 var ett tungt år. Gick tillbaka igår och skummade igenom gamla inlägg, och såg hur året utvecklade ...

Jag har både svårt att hinna med saker och ting numera, och svårt att orka med. Och nu, när jag dessutom har två bloggar, så är det verkligen svårt att hinna med. Jag skriver nu även på http://rhetorica-galactica.bloggplatsen.se/ , som är en "publik"...

Jag har ju sovit hela dagen, så nu inatt har det inte blivit mycket sömn. Istället har jag repat upp mohairtröjan jag stickade i vintras, som blev på tok för stor, och börjat sticka den i en storlek mindre, i sällskap av fjärde säsongen av Sex and th...

Så. Idag blev jag opererad. Sov inte särskilt mycket inatt, var så rädd att försova mig, så jag har vilat mycket idag. Fick vänta ända till kl 11 innan det blev min tur, så jag sov större delen av förmiddagen efter att jag hade fått en säng. Sen sov ...

Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det job...