Jag har drabbats av livsleda. Sakta, men säkert har den smugit sig på mig under de senaste par veckorna.

Det är högst ovanligt att jag drabbas av dylikt. Jag är annars den som alltid hittar något positivt i livet, något att glädjas åt. Det gör jag nu med, men livsledan vill ändå inte släppa taget om mig.

Det känns som om jag gjort allt, sett allt, upplevt allt. Som om allting som händer bara är upprepningar. Visst är det en sanning med modifikation, men ändå. I viss mån är det ju sant också. Jag har verkligen gjort mycket, levt mycket. Kanske lite för mycket.

Jag känner mig mest av allt trött, matt och slut. Influensan vill inte släppa taget om mig helt. Bihålorna krånglar fortfarande, och den senaste veckan har jag dragits med en enerverande huvudvärk som stundtals övergått till migränhuvudvärk. Den sistnämnda har dock varit något lindrigare igår och idag.

Det är ingen höstdepression. Jag får aldrig sådana. Tvärt om, jag älskar hösten, och så även iår. Hösten är min favoritårstid, och har alltid varit det. Jag känner mig bara sliten. Det har varit tufft ett tag, och givetvis är kroppen lite slut.

Minstingen har varit väldigt intensiv också de senaste veckorna. 3½ år och förkyld, och samtidigt mitt uppe i en intensiv utvecklingsfas - aka trotsålder. Han testar gränser, lär sig nya saker och är en mycket viljestark liten herre. Det rimmar illa med en trött och sliten studerande småbarnsmamma.

I eftermiddag åker barnen till sin pappa i två veckor, och jag ska vara barnledig. Jag behöver faktiskt lite egentid nu. Hinna återhämta mig, komma ikapp med studierna. Bli frisk. Och ta mig bort från den här känslan av livsleda som jag dras med.

Jag ska njuta av mörka, kyliga kvällar, dricka te och sticka. Promenera i höstvädret, få röjt upp här hemma nån gång. Alla de där sakerna jag inte hunnit eller orkat de senaste veckorna. Hinna med mina studier igen.

Nån gång under de senaste par veckorna tänkte jag att det vore trevligt med någon här. Tills min stalker dök upp igen, och jag med full kraft kom ihåg hur jävla jobbigt det egentligen är att vara tillsammans med någon hela tiden. Hur det har varit för mig.

Sen träffade jag min första exmake igår, för första gången på flera månader, och fann att ett visst mått av attraktion fortfarande finns där. Inte så att det någonsin mer kommer bli något av det, men den finns där. Och jag mindes att vi hade ju faktiskt bra stunder. Ibland. Men det är så länge sedan. Över 10 år sedan jag hade ett förhållande som var tillnärmelsevis normalt. Fast inte ens det förhållandet var riktigt bra. Det var långt från bra. Men det var ändå det bästa jag har haft.

Jag tror inte jag någonsin kommer träffa någon som får mig att känna att den här människan kompletterar mig. Min spontana tanke är alltid "Vad får jag offra? Hur många kompromisser måste jag ingå för att han ska få som han vill?". Det är så min syn på förhållandet som begrepp har kommit att bli.

Livet har kommit att kännas lite tomt under de senaste par veckorna, och kanske är det därför den eviga bebisfrågan har dykt upp igen. Barn ger ju livet mening i mångt och mycket. Åtminstone är det så jag har upplevt det, och det är nog delvis därför suget har dykt upp lite igen. Fast jag vill fortfarande inte få barn tillsammans med någon - det betackar jag mig för. På den punkten har jag uteslutande dåliga erfarenheter, och vill inte upprepa dem.

Snart kommer dottern hem från M&J (vi hälsade på där igår, och hon ville sova över), så jag ska dra igång lite kaffe här, och försöka få röjt upp lite i svinstian. But I'll be back.