Så hittade han mig igen då. Min stalker. Två gånger ikväll har han försökt kontakta mig, men jag vägrar svara. Börjar bli redigt trött på det här. Och hoppas vid gud att han inte lyckas snoka rätt på någon av mina vänner, och lyckas få dem att prata. Han kan framstå som nog så trevlig, men det har visat sig vara en slug fan.

Om han nu inte ger sig snart, så kommer jag få ta itu med det hela på allvar. Jag har trots allt små barn.

...säger minstingen. Min morfar si, min morfar så. Morfar är bäst i världen. Säger han. Fast han aldrig har träffat sin morfar - tack och lov.

Hans morfar är död, vilket jag har berättat för honom. Det jag inte berättar är att hans morfar inte alls var någon snäll och rar människa. Jag biter mig i tungan för att inte säga att om hans morfar hade levt, så skulle sonen aldrig, aldrig få träffa honom. Över mitt lik. Men det säger jag inte. Han är bara 3½, och han kan få låtsas att morfar är bra. Tids nog kommer han få veta sanningen ändå.

Mina söner.

I söndags knäppte jag ovanstående kort på mina söner. Mitt äldsta och mitt yngsta barn. Och för första gången slår det mig att utöver att dottern inte är med på kortet, så fattas det två stycken till. Det skulle ha suttit två 4½-åringar där också. Där skulle ha varit fem barn.

Det hela gör mig lite vemodig, men får mig även att längta efter fler barn, av någon anledning. Inte för att ersätta de två som fattas, utan för att jag helt enkelt inte känner mig riktigt klar ännu. Mycket märkligt. Eller kanske inte. Kanske är det en helt naturlig reaktion på de vemodiga känslorna, kanske beror det på att jag närmar mig ägglossning, kanske beror det på att jag saknar minstingen oerhört idag, och har lite ont i hjärtat vid tanken på att han inte ville vara kvar på dagis i morse.

I vilket fall...jag tar allting som det kommer. Och börjar med att gå och hämta min lilla prinskorv tidigt från dagis idag. Min lilla konstnär, som här om dagen ropade på mig och upplyste att han var sjuk. Titta bara:

"Mamma! Jag är sjuuuuk!"

"Jasså?"

"Ja! Titta bara!"

"Ehum...jahaja...Älskling, nu ska vi nog lägga undan tuschpennorna en stund..."

Ska kasta i mig ett par smärtstillande bara, eftersom höfterna plågar mig idag (jag är överrörlig och föddes med höftledsdysplasi, vilket innebär att jag ibland får värk), sen blir det dagis nästa.