Det regnar ute. Eller om det är snöblask. Jag vet inte. Jag vet bara att det är riktigt, riktigt mysigt inomhus. Så här ser min kväll ut:

 
Toarpskronan är tänd. Kvar på bordet står pumpalyktan i keramik, kvar sen förra helgen.

 
I taket har vi en gren, som är Halloweenpyntad. Fladdermössen, pumporna och häxan är tecknade av dottern.

 
Jag myser med kladdkaksmuffins och en rerun av Grey's Anatomy...

 
...och lite stickning. Apelsinstrumpan är snart klar, likaså den första Kurzeme-vanten.

Vad gör ni ikväll?

Jag gillar Google's sätt att markera olika saker. Idag ser det ut så här:

Det där är, för de av er som inte redan vet, the Cookie Monster från Sesame Street, och hyllningen är till just Sesame Street, som fyller 40 år.

Det är snö i luften idag. Små, små flingor yr runt i snålblåsten. Jag har avbokat min dag och stannar hemma och kurerar min förkylning. Tittar på fåniga tv-serier (man har ju ny tv, så nu är det lite kul att titta igen) och stickar på mina fina, fina vantar. Dricker te.

Sicken tur att jag fick tummen ur med vantarna. Jag har akut behov av dem. Hoppas jag hinner få dem klara tills början på nästa vecka. Jag har hemskt dåligt med vantar annars, trots at jag stickar så mycket. Det är väl det där skomakarens barn-syndromet, skulle jag tro. Men nu blir det. Finaste, vackraste vantarna i tvåtrådigt Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri. Fyra olika färger, där alla trådar löper tillsammans på baksidan och gör vanten tät och varm. Och stickat i gammal teknik, från Lettland. Sånt kan göra mig lite lycklig. Vackra saker gjord i tekniker och mönster som funnits i evigheters evigheter, som får leva kvar ett tag till.

Jag längtar till 12 februari. Då börjar vinter-OS i Vancouver. Älskar att sitta i soffan med min stickning och titta på skidåkningen. Jag kanske skulle låta min OS-stickning bli ett till par lettiska vantar *fundera*.

Jisses, vilka drömmar man kan ha. Jag vaknade efter bara ett par timmars sömn, efter att ha drömt någon jättebisarr dröm om att jag jobbade i ett stort kontorskomplex, där jag var i akut behov av en toalett. Inte för att jag behövde använda själva toan, utan för att jag var förkyld och täppt i näsan och behövde snyta mig. Men alla toaletter jag hittade var jätteäckliga, fyllda med papper och nerpissade och riktigt, riktigt vidriga. Sen dök barnen upp också, och jag var tvungen att ha med mig dem på jobbet, vilket inte alls gillades av min arbetsgivare, som annars var en väldigt trevlig människa (det var en äldre dam med en guldsmedsaffär, för övrigt).

Hur som helst, jag vaknade när jag kom in på den sjuttioelfte toaletten och den visade sig vara värre än någon av de föregående jag hade varit in på. Och när jag vaknade var jag förstås jättetäppt, och dessutom hade jag lyckats vira in mig själv i täcket som en kåldolme, och höll banne mig inte på att komma loss. Dessutom var jag superstressad av allt toaletande i drömmen. Och när jag vaknade, så hörde jag något som lät konstigt i vardagsrummet, så jag var tvungen att kliva upp och kolla vad det var frågan om. Det visade sig vara laptopen som försökte starta om efter en uppdatering, men inte lyckades, utan den stod bara och tuggade.

Nu har jag försökt somna om i ett par timmar, men fick ge upp. Åtminstone för stunden. Så just nu sitter jag och stickar, tittar på skumma tv-program, och inväntar tillräckligt mycket trötthet för att kunna somna. Måtte jag bara slippa flera konstiga drömmar och få några timmars ostörd sömn. Jag ska på personalmöte på universitetet efter lunch, och det vore ju bra om man åtminstone hade puls då.

Ett par bilder innan jag trillar omkull i sängen:

 
Den första Kurzeme-vanten, modifierat för att passa mig.

 
Apelsinstrumporna närmar sig slutet.

Nu är det definitivt sovdags. Natti!