...MIG!

Ja, så kan det gå. Här hade jag planerat en lugn tv-kväll med lite virkning och att titta på sista avsnittet av Familjen Annorlunda som började kl 20, men istället toksomnade jag vid nattningen av lillebror ungefär kl 19:57, för att så vakna 2½ timme senare. Men, i sanningens namn, tv'n stod ju faktiskt på hela tiden, och nog var jag avkopplad allt. Totalt frånkopplad rent av   

Vetisjutton varför jag var så trött idag egentligen, för så ansträngande har inte dagen varit. Den började lite stökigt, med att vi först blev sena till dagis (vilket inte gjorde så mycket eftersom jag alltid beräknar gott om tid för lämningen), och när vi kom dit upptäckte att det bara fanns två ordinarie fröknar som jobbade och en vikarie vi aldrig hade träffat förut. Det i sig var inget konstigt, men grejen var den att de båda ordinarie fröknarna satt i möte med en specialpedagog och inte skulle vara klara förrän kl 10, och den som skulle ta emot var vikarien. Som lillebror aldrig träffat förut. Och DET gick inte.

Lillebror behöver alltid lite tid på sig vid lämningen, det är viktigt att det är samma rutiner när han kommer, och han är alltid blyg ett tag på morgonen innan han liksom kommer igång. Det ligger i hans personlighet helt enkelt, precis som det gör för hans storebror. Överraskningar och avsteg från rutinerna gillas inte, det förstör hela dagen för dem, och när det involverar att hamna i andra människors vård som de inte känner sedan innan, så leder det till ångestfyllda ögonblick som sitter i länge, länge. Tryggheten försvinner totalt och de blir ledsna och rädda, hur tuffa och framåt de än är annars. De måste helt enkelt få börja dagen så som de har tänkt sig det, annars blir det bara fel (dottern däremot, är raka motsatsen, och totalt opåverkad av sådant). Storebror kunde man inte ens överraska på morgonen med att "Nu åker vi till Grönan och åker karuseller hela dagen!". Funkade inte. Han behövde få veta på förhand att det skulle göras avsteg från det vanliga, och lillebror är precis likadan.

Hur som helst, det gick inte att lämna idag. Vi försökte med grannavdelningarna, där det fanns ordinarie personal som han ändå känner, men icke. Det var helt enkelt för sent för det. Han hade inte varit förberedd, och det var en ledsen och panikslagen liten figur som inte ville att mamma skulle gå. Så jag fick helt enkelt vänta en timme, tills hans ordinarie fröknar var klara på mötet innan jag kunde lämna över honom. Jag missade därmed halva mitt seminarium, men det var sekundärt i sammanhanget. Mina studier är aldrig så viktiga att jag tvångslämnar mitt barn när han är ledsen och panikslagen på det där sättet, till en människa han inte känner. Dessutom har han varit borta extra länge nu, dels eftersom han ju bara går där två veckor i stöten (två av veckorna varje månad går han på dagis hos pappan) och nu dessutom precis haft vattkoppor.

Men till sist kom då hans ordinarie fröknar, och jag kunde lämna över. Och efter det hade hans dag varit bra, så när jag kom vid 15-tiden för att hämta, var det en glad kille som mötte mig. Dessutom hade han bondat ordentligt med Daniel (vikarien) idag, och busade för fullt tillsammans med honom och ett av de andra dagisbarnen när jag kom. Det kändes riktigt skönt, när det nu blev så tokigt på morgonen. Att det bara behövs lite tid för att han ska våga lära känna den här människan som i utgångspunktet blev en sån överraskning, och inte på ett positivt sätt. Så imorgon blir det nog inga problem ifall det är Daniel som tar emot igen (för övrigt var Daniel supertrevlig, och det var aldrig vid någon tidpunkt hans fel att lämningen inte funkade i morse)   

I övrigt är det egentligen inte så mycket att säga om den här dagen. Jag åkte till mitt seminarium, som väl satte någon sorts nytt rekord i menlöshet, vilket inte alls var oväntat. De har komprimerat en kurs som annars brukar gå över två terminer till én 7,5hp-kurs, vilket har inneburit en helt vansinnig kvalitetsförsämring. Tyvärr. Så den kursen kommer de få göra om sen. För det ska de ha, människorna som jobbar på vår institution, de är oerhört lyhörda för sina studenters åsikter och vi får _alltid_ lämna omdömen om de kurser vi läser, utan undantag. Vid slutet av varje enskild kurs vi läser får vi alltid ett papper utdelad, där vi ska ge våra åsikter kring allting. Mycket bra. Och som sagt, den här kursen kommer få bottenbetyg av alla studenter. För tyvärr är det ju för sent att göra om kursen när vi är mitt i den, det finns inte utrymme för det, så vi som läser den nu får helt enkelt bara bita ihop och stå ut. Eller som en av mina kursare uttryckte det: "Kan inte bara den här kursen ta slut, så får vi sumpa tentan och kan glömma skiten tills omtentan går?".

För ja, vi räknar väl mer eller mindre med att sumpa tentan, allihop. Det materiale vi ska tenta på är så ofantligt stort, och det finns helt enkelt ingen tid att hinna sätta sig in i allt. Just nu läser vi i textmängd ca 3 romaner i veckan, av en mängd olika författare, sen tillkommer sekundärlitteraturen och arbetsfrågor osv. Att hinna verkligen fördjupa sig i materialet - vilket är vad vi ska göra för att dels lära oss det här, dels klara tentan, finns det helt enkelt inget utrymme för. Trist, men så är det. Men nu är det åtminstone bara två veckor kvar av kursen, och förhoppningsvis är nästa kurs bättre.

När vi kom hem idag, lillebror och jag, så sänkte sig en sådan otroligt skön känsla av lugn vardagseftermiddag och annalkande vår över mig. Det var hur skönt som helst. Så skönt att jag glatt satte mig med mina restuppgifter, och betade av några av dem, vilket i sin tur också kändes mycket skönt. Och sen kröp vi ner i sängen, lillebror och jag, och bara myste när han skulle sova. Och jag toksomnade. Till trots för att jag inte haft en speciellt jobbig dag idag alls. Men skönt var det att sova, så jag tror jag snart ska krypa ner och återgå till den sysslan, i väntan på besked från M&J om hur dagens planerade igångsättning har gått. Och nu fick jag dessutom ännu ett väldigt mysigt godnatt-meddelande från han-där-ni-vet, så nu kan jag lugnt gå och sova igen