Det låg ett mail i min inbox på Facebook när jag vaknade imorse som sa att han saknade mig så, och där han svor över att han inte hade tagit chansen den gången för 12 år sedan. Söta, rara P...jag kan inte annat än le. Och samtidigt lider jag med honom, som är så fast i det liv han har byggt upp under de åren.

Jag kan också tycka det är lite trist att det inte blev något den gången. Vi delar en oerhört stor attraktion gentemot varandra som aldrig tycks dö, vare sig den får näring eller ej. Den bara finns där. Obeveklig.

Idag är jag kluven. Eller kanske mest av allt lite rädd. Rädd att det skulle gå åt pipan om vi nu en vacker dag fick chansen att göra något av det hela. Rädd att det skulle visa sig vara enbart passion, åtrå och inget mer. Rädd att han trots allt skulle vara "bara en i mängden". Att jag liksom ändå skulle snegla på dessa andra vackra, attraktiva män jag har i min närhet och undra...Så kanske är det så att den av oss som är mest fast idag är jag, fast jag är singel. Fast i den där rädslan att det inte skulle fungera i längden och att jag inte skulle våga på allvar om jag fick chansen, utan helt enkelt förstöra det hela med mina reservationer och rädslor. Jag vet inte. Vet bara att han ändå är väldigt viktig för mig. Att vi inte förmår släppa taget om varandra, och förmodligen aldrig kommer kunna göra det riktigt. Och att jag blir väldigt glad när han saknar mig och längtar efter mig...