Det har inte blivit mycket bloggande på sistone. Alla mina ord har stoppats in i uppsatsen från helvete. Jag skriver, skriver, blir förbannad, kastar skiten, börjar om, skriver, skriver...Hela tiden på kollisionskurs med allt av retorik. Förbannad över begrepp som genus demonstrativum, kairos, dispositio och allt vad det nu är. Förbannad över att det griper in i min vardagliga tillvaro och stör mig.

Jag hör fraser och meningar, och kommer på mig själv med att sätta in dem i en retorisk kontext. Kommer på mig själv med att inte bara förstå reklamens budskap, utan även uppbyggnaden av den, dess ethos, pathos, logos, dess förmåga att övertyga oss. Och jag störs, jag störs. Jag störs över att se djupare inn i eländet, över att ha en utökad förståelse för språket, både bildligt och textmässigt, för hur man kan använda det som ett avancerat kommunikationsverktyg.

Jag har svurit ramsor så hemska att tapeterna krullar sig. Inte sett någon vettig mening med detta sattyg till uppsats. Svurit över att eländet är så kort, för det ger mig tyglar så strama att de skaver ta mig fan överallt.

Sen...Igår började det släppa. Det började falla på plats lite. Nollställde igen, slängde allt arbete jag gjort. Åt helvete med all research. Åkte in på uppsatshandledning utan att ens ha skrivit ett komma, utan att ha något att komma med. Sa som det var. Att det finns i mitt huvud, men jag inte får ut det. Att jag är förbannad och på total kollisionskurs med allt av retorik. Det var efter det det började släppa.

Många ord har gått åt till uppsatsen, och några till lär det bli. Och många, många ord går åt till min kärlek. Vi pratar givetvis mycket nu. Långa samtal om allt möjligt. Om just nu, om framtiden. Har samma värderingar, samma sätt att tänka, förstår instinktivt varandra. Hela tiden. Samma galna humor. Sjukt egentligen...hur kan man vara så kompatibel med någon annan? Vi visste båda saker om varandras personligheter som ingen någonsin berättat för oss. Instinktivt. Båda har en känsla av att det här var menat. Det är så annorlunda än allting annat vi varit med om. Ändå tror jag inte på ödet. Har aldrig gjort det. Men nu börjar man ju fan undra...

Jag vill inte prata så mycket om det. Det är så privat. Att prata om det är att ge er en inblick i min själ som jag inte vill att alla ska ha. Ni får nöja er med stycket ovan. Mera detaljer än så kommer det aldrig bli.

Jag kommer til ro. Mer och mer. Jag börjar få en bild av framtiden. Äntligen. Det har jag inte haft på väldigt många år. Den har mest bara varit diffus. Men nu börjar dimman skingras. Jag har slutat kämpa emot självklarheterna. Naturligtvis ska jag arbeta med något språkligt, vare sig det är som författare, översättare eller talskrivare. Eller något annat. Och självklart ska jag undervisa i någon form också. Mina klasskamrater, adjunkter och professorer säger alla samma sak. Jag är en retorisk naturtalang. Har en sällsynt förmåga att fånga min publik. Kan ställa mig upp inför vem som helst, när som helst och bara prata. Som gjord för att undervisa eller hålla föredrag. Det är vad de säger. Så det är väl på tiden jag lyssnar.

Jag är in i döden trött idag. Måste sova. I'll be back. Eventually.

Det är många som sitter med frågor just nu, som undrar vad som händer, och som tycker jag ska berätta om den här killen som dykt upp plötsligt. För mig sitter det dock långt in att göra det. Det är så oerhört personligt, och min blogg är så öppen. Jag vet inte vilka alla är som läser den...Men sen tänker jag, att det ändå inte spelar någon roll, för det hela är ju ingen hemlighet heller.

Alla sagor börjar med en "Det var en gång...", och på något sätt känns det som om även den här berättelsen borde börja med det. För det var just så det var. Det var en gång. För 24 år sedan, ungefär. Det året jag skulle börja högstadiet. Det året han och jag upptäckte varann.

Det blev aldrig något den gången. Inget sas, inget gjordes, inget hände riktigt. Vi fick liksom aldrig tillfälle. Men det fanns ändå en vetskap om hur det låg till, att den andre också var intresserad. Mer än så. Att det fanns en särskild koppling mellan oss.

Den där kopplingen försvann aldrig. Varje gång jag såg honom under åren som kom, så gjorde magen samma volter som första gången. Jag växte från att vara en ung flicka, till en ung kvinna, till att bli vuxen på riktigt. Men även om allting annat ändrades, så ändrades aldrig den där känslan som uppstod så fort vi sågs. Som om luften med ens blev laddad. Som om man stod rakt under en högspänningsmast.

Nu är det 24 år sedan. Nu har vi återigen hittat varann, och fortfarande är känslan där. Starkare än någonsin, rent av. Och den här gången säger vi alla de saker som förblivit osagda under alla dessa år. Den här gången tog vi ett djupt andetag och klev rakt ut i det okända. Det var helt enkelt dags. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå som kändes rimlig.

För mig har det alltid varit honom. Den jag inte glömde. Och nej, jag har inte gjort mig några illusioner eller drömmar om vem eller vad han är under alla dessa år. Det finns inget han behöver leva upp till, inget jag behöver leva upp till. Vi känner redan varandra, varandras bakgrund, varandras familjer. Vi är inte nya människor för varandra. Vi förstår redan varann. Vet vart vi kommer från. Vi behöver bara foga samman de liv vi har nu, för våra "jag" har redan varit sammanflätade så länge.

Vi har helt enkelt valt att fortsätta där vi var den gången. Försiktigt tog vi det ena steget efter det andra tills det inte fanns någon återvändo. Speglade varandra i varje steg på vägen. Och för varje steg vi tog, så kom vi allt mer till ro. Mitt liv har inte ruskats om i sina grundvalar, däremot har de tektoniska plattor det vilar på flyttat sig en aning. Precis så mycket att jag kände rörelsen, blundade, och när jag öppnade ögonen var världen lite annorlunda. Den var min igen.

Så är historien. Så börjar den, och så fortsätter den. Kanske visste jag någonstans att detta skulle hända, när jag vid 12 års ålder - samma år som jag upptäckte honom - insåg att mitt liv och min lycka inte skulle komma förrän vid 36. För jag har alltid längtat efter att fylla 36, även om jag aldrig vetat exakt varför.

Kanske har jag fått svaret nu, 24 år senare.

Idag var jag äntligen frisk nog att kunna träna. Grissnuvan som behagat sätta sig även i senfästet har inte gett med sig riktigt, men ändå tillräckligt för fysisk aktivitet. Tog en promenad strax efter lunch för att känna efter hur det kändes, och beslöt att kroppen skulle stå pall för ett Afropass på Sats.

Sagt og gjort, jag trampade in till stan, norpade åt mig en ticket till passet, och lyckades införskaffa en ny träningskompis medan jag väntade på att det skulle börja. Mycket trevligt.

Sen drog det igång. Första riktiga konditionspasset som icke är lokaliserat hemmavid eller utomhus på...hm...shit, det är banne mig MÅNGA år sedan nu. Fler än jag ens vill tänka på. Men jag blev positivt överraskad. Och lite...hm...bara överraskad. Eller inte egentligen överraskad heller, utan det var mer ett konstaterande bara. Typ. (vad dillar hon i nu, undrar ni givetvis, och med all rätta).

Konditionen var långt bättre än jag trodde den skulle vara. Återhämtningen lika blixtsnabb som alltid. Styrka körde vi inte så mycket, så den kan jag inte säga så mycket om (annat än att jag inte hade några anmärkningar på benstyrkan iaf), och koordinationen var helt okej. Hälsenan funkade rätt så bra, men eftersom vi körde passet barfota, så var inte sidestep - heeltouch höger någon höjdare.

Det som var konstigt var däremot att träna med all den här...stoppningen. Shit, vilken skillnad! Min kroppsuppfattning stämde inte alls överens med verkligheten, och mitt rörelsemönster blev väldigt mycket annorlunda. Weird indeed. Men men, några pass till där inne, så ska väl stoppningen vara ett minne blott ;).

Framförallt var det hejdlöst roligt att få träna igen. Verkligen, verkligen in i bomben KUL! Herregud, jag var inte ens medveten om hur mycket jag hade saknat det! Hade kunnat kört ett pass till direkt efteråt, om det hade gått något då.

I morgon blir det ett nytt pass, denna gång vanlig aerobics. Ska bli kul att testa det igen, och kolla hurpass mycket nytt som kommit sedan jag en gång instruerade själv.

Nu: Äpple, te och kanske rent av lite stickning. Ute spöregnar det ikväll, och det låter riktigt mysigt med det där trummandet mot min ruta. Fint väder ute att vara inne i :-)

Jag ger mig. 20 månader som singel (mer eller mindre), och nu håller det på att ändras. Jag kan inte hjälpa det. I surrender.

Peter...I'm sorry.

Blah. Går inget vidare med min träning den här veckan. Har inte åkt på svininfluensan, däremot tycks jag ha åkt på ett högst enerverande fall av grissnuva, som dessutom behagat ta fäste även i min sargade hälsena. Hmpf. Vissa dagar kan jag knappt gå, andra dagar börjar det bra (som idag - gick t/r min institution vid Engelska Parken i morse) och sedan går det bara utför (vid lunch var det en nära-döden-upplevelse att försöka ta ens minsta lilla steg).

Trots detta överväger jag seriöst att åka på step ikväll. Helt enkelt för att jag är förbannad. Anledningen är av ekonomisk art, men som vanligt väljer jag att behålla de jobbiga detaljerna för mig själv. Jag har aldrig varit typen som behöver "prata ut" på det sättet. Jag blir tyst, vill vara i fred, och så blir jag arg. Ungefär så.

Borde knåpa på min uppsats, men är synnerligen oinspirerad just nu. Är trött. Väntar på respons på ett par mail jag skickat. Och så har jag ingen riktig lust att sova. Inte för att jag har någon särskild lust att göra något annat heller, för den delen. Just nu är jag mest bara arg och allmänt irriterad.

Var in till skolan i morse för att diskutera mitt PM. Blaj, det är vad jag tycker om det hela. Dessutom tenderar jag att få läraren att känna sig...hm...hur säger man...intimidated. Vad heter det på svenska? Ja, att man injagar fruktan i ens motpart liksom. Hon tycks nästan vara lite rädd för mig. Jaja. Tur terminen snart är slut, säger jag bara. Fast det blir iofs studier i sommar också. "Bild i skolan". Jag kommer ta dubbla examen. Jag blir så förbannat uttråkad av att bara läsa retoriken, jag måste ha mer stimulans än så, så det blir dubbla studier i höst. Om jag nu inte hittar ett jätteroligt jobb då, som jag kan fylla upp resten av tiden med.

Nå. Dagens höjdpunkter så här långt:

1. Jag fick igång den satans Thunderbird-mailen som fan inte gör annat än att krångla. Jävla skitprogram.

2. Linnéa, som jag läste tillsammans med på lärarprogrammet, kommer ner från Söderhamn på måndag, för att luncha med mig och umgås lite i största allmänhet. Kul! :-)

Hinner inte blogga riktigt som jag brukar. Har fullt upp med uppsatsskrivande, träning, barnen, kompisar och denna envisa förkylning jag åkt på. But I'll be back! :)

Dottern modellar sina nya, äppelgröna jeans.

Lillebror vill också modella lite :)

På väg till brasan på kvällen. Det har börjat samlas en del folk i parken hos oss.

Grillning förbereds...

Vi gick förbi ett gäng ingeniörer, som hade snott ihop denna fiffiga grill.

Med solen mitt i ansiktet *s* Fast jag tog med kortet ändå, eftersom jag på nåt sätt tycker jag är rätt lik min mamma här. Är inte riktigt säker på om jag tycker det är läskigt eller bara...tja, värt att notera på nåt vis?

Mina underbara barn :)

Blivande brasa.

Minstingen och jag spexar med kameran medan vi väntar på att brasan ska tändas.

Storebror har hittat ett nytt användningsområde för sin lillasyster.

Tänt var det här!

Brasan börjar ta sig ordentligt.

Fire! ;)