Det har inte blivit mycket bloggande på sistone. Alla mina ord har stoppats in i uppsatsen från helvete. Jag skriver, skriver, blir förbannad, kastar skiten, börjar om, skriver, skriver...Hela tiden på kollisionskurs med allt av retorik. Förbannad över begrepp som genus demonstrativum, kairos, dispositio och allt vad det nu är. Förbannad över att det griper in i min vardagliga tillvaro och stör mig.

Jag hör fraser och meningar, och kommer på mig själv med att sätta in dem i en retorisk kontext. Kommer på mig själv med att inte bara förstå reklamens budskap, utan även uppbyggnaden av den, dess ethos, pathos, logos, dess förmåga att övertyga oss. Och jag störs, jag störs. Jag störs över att se djupare inn i eländet, över att ha en utökad förståelse för språket, både bildligt och textmässigt, för hur man kan använda det som ett avancerat kommunikationsverktyg.

Jag har svurit ramsor så hemska att tapeterna krullar sig. Inte sett någon vettig mening med detta sattyg till uppsats. Svurit över att eländet är så kort, för det ger mig tyglar så strama att de skaver ta mig fan överallt.

Sen...Igår började det släppa. Det började falla på plats lite. Nollställde igen, slängde allt arbete jag gjort. Åt helvete med all research. Åkte in på uppsatshandledning utan att ens ha skrivit ett komma, utan att ha något att komma med. Sa som det var. Att det finns i mitt huvud, men jag inte får ut det. Att jag är förbannad och på total kollisionskurs med allt av retorik. Det var efter det det började släppa.

Många ord har gått åt till uppsatsen, och några till lär det bli. Och många, många ord går åt till min kärlek. Vi pratar givetvis mycket nu. Långa samtal om allt möjligt. Om just nu, om framtiden. Har samma värderingar, samma sätt att tänka, förstår instinktivt varandra. Hela tiden. Samma galna humor. Sjukt egentligen...hur kan man vara så kompatibel med någon annan? Vi visste båda saker om varandras personligheter som ingen någonsin berättat för oss. Instinktivt. Båda har en känsla av att det här var menat. Det är så annorlunda än allting annat vi varit med om. Ändå tror jag inte på ödet. Har aldrig gjort det. Men nu börjar man ju fan undra...

Jag vill inte prata så mycket om det. Det är så privat. Att prata om det är att ge er en inblick i min själ som jag inte vill att alla ska ha. Ni får nöja er med stycket ovan. Mera detaljer än så kommer det aldrig bli.

Jag kommer til ro. Mer och mer. Jag börjar få en bild av framtiden. Äntligen. Det har jag inte haft på väldigt många år. Den har mest bara varit diffus. Men nu börjar dimman skingras. Jag har slutat kämpa emot självklarheterna. Naturligtvis ska jag arbeta med något språkligt, vare sig det är som författare, översättare eller talskrivare. Eller något annat. Och självklart ska jag undervisa i någon form också. Mina klasskamrater, adjunkter och professorer säger alla samma sak. Jag är en retorisk naturtalang. Har en sällsynt förmåga att fånga min publik. Kan ställa mig upp inför vem som helst, när som helst och bara prata. Som gjord för att undervisa eller hålla föredrag. Det är vad de säger. Så det är väl på tiden jag lyssnar.

Jag är in i döden trött idag. Måste sova. I'll be back. Eventually.