Det är många som sitter med frågor just nu, som undrar vad som händer, och som tycker jag ska berätta om den här killen som dykt upp plötsligt. För mig sitter det dock långt in att göra det. Det är så oerhört personligt, och min blogg är så öppen. Jag vet inte vilka alla är som läser den...Men sen tänker jag, att det ändå inte spelar någon roll, för det hela är ju ingen hemlighet heller.

Alla sagor börjar med en "Det var en gång...", och på något sätt känns det som om även den här berättelsen borde börja med det. För det var just så det var. Det var en gång. För 24 år sedan, ungefär. Det året jag skulle börja högstadiet. Det året han och jag upptäckte varann.

Det blev aldrig något den gången. Inget sas, inget gjordes, inget hände riktigt. Vi fick liksom aldrig tillfälle. Men det fanns ändå en vetskap om hur det låg till, att den andre också var intresserad. Mer än så. Att det fanns en särskild koppling mellan oss.

Den där kopplingen försvann aldrig. Varje gång jag såg honom under åren som kom, så gjorde magen samma volter som första gången. Jag växte från att vara en ung flicka, till en ung kvinna, till att bli vuxen på riktigt. Men även om allting annat ändrades, så ändrades aldrig den där känslan som uppstod så fort vi sågs. Som om luften med ens blev laddad. Som om man stod rakt under en högspänningsmast.

Nu är det 24 år sedan. Nu har vi återigen hittat varann, och fortfarande är känslan där. Starkare än någonsin, rent av. Och den här gången säger vi alla de saker som förblivit osagda under alla dessa år. Den här gången tog vi ett djupt andetag och klev rakt ut i det okända. Det var helt enkelt dags. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå som kändes rimlig.

För mig har det alltid varit honom. Den jag inte glömde. Och nej, jag har inte gjort mig några illusioner eller drömmar om vem eller vad han är under alla dessa år. Det finns inget han behöver leva upp till, inget jag behöver leva upp till. Vi känner redan varandra, varandras bakgrund, varandras familjer. Vi är inte nya människor för varandra. Vi förstår redan varann. Vet vart vi kommer från. Vi behöver bara foga samman de liv vi har nu, för våra "jag" har redan varit sammanflätade så länge.

Vi har helt enkelt valt att fortsätta där vi var den gången. Försiktigt tog vi det ena steget efter det andra tills det inte fanns någon återvändo. Speglade varandra i varje steg på vägen. Och för varje steg vi tog, så kom vi allt mer till ro. Mitt liv har inte ruskats om i sina grundvalar, däremot har de tektoniska plattor det vilar på flyttat sig en aning. Precis så mycket att jag kände rörelsen, blundade, och när jag öppnade ögonen var världen lite annorlunda. Den var min igen.

Så är historien. Så börjar den, och så fortsätter den. Kanske visste jag någonstans att detta skulle hända, när jag vid 12 års ålder - samma år som jag upptäckte honom - insåg att mitt liv och min lycka inte skulle komma förrän vid 36. För jag har alltid längtat efter att fylla 36, även om jag aldrig vetat exakt varför.

Kanske har jag fått svaret nu, 24 år senare.