Imorgon är det dags. Då ska jag in på Ackis tidigt på morgonen för en mindre operation, där de ska gå in i livmodern och ta prover inuti livmodern samt livmoderhalsen för att utesluta cancer. Det känns rätt så lugnt fortfarande och just nu är det jobbigaste att jag ska sövas. Vi kontrollfreaks har ju alltid lite svårt för situationer där vi inte har någon kontroll alls *s*. Men jaja, det ska nog gå bra.

Själva ingreppet är det ju inte mycket att orda om egentligen. De ska som sagt ta prover, och även göra en abrasio (skrapning). Jag förmodar att det tar typ en kvart eller så. Inte lång tid alls, alltså.

Jag har tid för operation kl 07:30 på morgonen, och jag hoppas jag får komma in på en gång, och inte måste vänta halva dagen (vilket jag lär få göra ifall det kommer in akuta fall). Sen blir jag utskriven någon gång under eftermiddagen, enligt pappren jag har fått.

Jag har mens just nu, är på dag 4 av typ 10-14, men jag förmodar att det inte spelar någon roll. Ett av skälen till att de gör det här är ju att jag blöder i tid och otid, så att pricka en blödningsfri dag är ju inte det lättaste numera.

Ja, som sagt...mens just nu. Och jag mår verkligen, verkligen apkasst den här gången. Det blir bara värre och värre för varje gång. Det känns som om jag dör en liten smula rent fysiskt för varje månad som går. Jag kan inte ens beskriva riktigt hur det känns. Det är som att ha influensa, muskelvärk, konstanta störtblödningar, kramp i livmodern, illamående, kallsvettningar - allt på en gång. I minst 10 dagar varje månad. Sen ska man hämta sig efter det också, vilket tar ungefär en vecka. Och så lägger vi till pms i potten, vilket innebär att jag i bästa fall har ca 3 dagar varje månad då jag känner mig någorlunda som människa. Det är fan inte hållbart någonstans. Jag orkar inte ha det så här i minst 15 år till.

Planen är att om de inte hittar något i proverna som tas imorgon (där jag nog får räkna med att det kan ta upp till en månad innan jag får svar från patologen), så ska de gå in i livmodern och bränna alla kärl på insidan. Tanken är att min mens efter det ska minska betydligt, och i bästa fall upphöra. Men just nu känner jag mig tveksam till det ingreppet. För de flesta blir mensen mycket mindre och för många upphör den helt. Det är bara det att det som gäller för de flesta sällan är applicerbart på mig. Ta bara hormonspiralen. Den sägs vara lika effektiv som sterilisering, minskar mensen betydligt, och många (de flesta?) slipper mensen helt. Tror ni det blev så för mig? Nej, just det. Jag blödde som en gris i 4 månader i sträck, hade så ett uppehåll i blödningarna under 2 veckor - och då blev jag gravid! Med spiralhelvetet. Sen började jag tokblöda igen, eftersom det blev en spontanabort av alltihop (tack och lov för det åtminstone), och då åkte även spiralen ut. Dvs, den var på väg ut när jag var till gynekolog pga blödningarna, och trillade ut medan jag var där. Och det som är hela syftet med hormonspiralen - att det inte ska bildas någon hinna inuti livmodern som sedan stöts ut (mens) - det hade ju inte hänt alls hos mig. Nej, trots att jag hade blött i flera månader i sträck, och blött mycket, så hade jag en jättetjock hinna inuti livmodern. Spiralen hade alltså rakt motsatt effekt på mig istället.

Och på grund av det där, så är jag naturligt nog skeptisk till att den där bränningen ska ha någon större effekt. Dessutom dröjer det åtminstone 3 månader innan man ser det riktiga resultatet av det hela, och under tiden blöder man i stort sett som innan. Vilket innebär att det under flera månader framöver kommer fortsätta som det har gjort för mig. Och jag orkar verkligen inte mer nu. Jag har suttit inne i flera dagar nu, och inte ens kunnat ha kläder på mig, eftersom jag mår så dåligt under min mens. Att plugga är bara att glömma, äta orkar jag knappt alls, och jag sover uruselt. Och då ska ni veta att jag går på Citodon alla mina vakna timmar...Hur det är utan så kraftiga smärtstillande ska jag inte ens försöka återge. Ordet "helvete" comes to mind, om man säger så.

Nej, jag överväger seriöst att begära en hysterektomi först som sist. För jag kan inte ha det så här. Under de senaste par åren har det som alltid varit en apjobbig mens antagit proportioner som ger mig betydligt minskad livskvalitet. Jag är tvungen att planera hela mitt liv kring min menscykel. Och bara en sån sak som att jag åtminstone under de första 5-6 dagarna måste använda blöjor för barn för att inte blöda igenom...Ni kan inte föreställa er hur förnedrande det känns.

Jag förtjänar bättre än så här. Jag har fanimig gjort rätt för att få leva normalt, jag som alla andra. Jag vill inte ha det så här längre. Faktum är att jag inte vill ha mens någonsin igen. Ever. Och vet ni, jag läste nånstans att det i vissa fall blir så att man hamnar i klimakteriet efter en hysterektomi trots att man lämnat äggstockarna kvar, men skulle det hända mig så är det fan värt det. Spelar roll liksom. Klimakteriet kommer ju förr eller senare i vilket fall, och det kan fan inte vara värre än det här. Inte en chans. Så jag tror att det blir nog bara en operation till. Och då ryker hela helvetet. Så att jag kan få börja leva igen.