Jag kanske är orättvis. Mot Gabriel. Han accepterar ju allt hos mig och med mig, för varv det dyker upp och för varv han hinner vänja sig. Det gör han ju. Och han älskar mig utan förbehåll. Det är jag som har de stora bekymren kring ditt och datt hela tiden. Och dessutom har jag mage att gnälla över att han gnäller över sitt bagage och att han har haft det svårt i livet, samtidigt som jag överväger att avsluta relationen på grund av mitt eget bagage. Snacka om att se stickan i någon annans öga men inte bjälken i ens eget, eller vad det nu heter.

Kanske behöver jag bara tid. Och han också. Jag har ju tid. Egentligen. Det är ju ingen brådska varken med det ena eller det andra i relationsväg. Faktiskt inte. Kanske behöver jag mest av allt tid för att bota min skrämselhicka som hela tiden dyker upp, och som gång på gång får mig att halshugga mina relationer. Kanske är det så.

För övrigt - den där gården jag drömmer om att köpa, den med ladan som ska bli tomtens verkstad...visst måste man även ha ett sjörövarskepp på tomten också? Och några dockstugor. Och en stenbro, en liten damm och...ja. Visst måste man det? Jag kommer ju ha en drös barnbarn i framtiden. Förmodar jag. Och de måste ju ha något att roa sig med när de är hos mormor/farmor, eller hur?

Så får det bli.

Gabriel är förresten världens snällaste. När vi kom hem från stugan i torsdags låg det två paket innanför dörren här. Ett till vardera av barnen (ja, de små då). Han hade varit hit tidigare på dagen med ett varsitt paket med godis till ungarna. Som en överraskning till barnen. Han är vansinnigt snäll. Jag är ovan vid snäll. Väldigt ovan. Väntar hela tiden på att motkraven ska komma. Fast det gör de inte. Inte en enda gång. Inte ens en antydan till motkrav.

Kanske är en del av svårigheterna här just att han i grund och botten är så genuint snäll. För det är så ovanligt och man liksom automatiskt förväntar sig att det ska finnas baktankar med det. Men jag tror faktiskt inte han fungerar så. Lika lite som jag har några baktankar med att jag vill hjälpa mitt ex i framtiden. Det är en sån sak man bara gör liksom. Och det verkar vara samma sak för Gabriel. Det verkar vara en sån sak han bara gör, det här att vara snäll och ge gåvor.

Mycket tankar snurrar det i skallen idag, som ni ser. Och jag dumpar dem här, som vanligt. Tömmer huvudet lite. Jag behöver det. Det får mig att må bättre.

Jag minns inte riktigt senast jag kände mig riktigt lycklig. Nånting har liksom fattats, men jag vet inte vad. Kanske är det hösten och vintern som gjort det, när jag först bodde mitt i Stockholm och vantrivdes så fruktansvärt och där jag befann mig i en relation som inte kändes riktigt bra. Och som sedan följdes av 1½ månad som inneboende. Sen fick jag äntligen flytta hem, och kort därefter träffade jag någon ny, innan jag ens hunnit landa riktigt. Och så avslutandet av min kandidatexamen och det påföljande antiklimaxet som uppstod. Troligen är det så att allt det där sammantaget påverkat mig och gjort att jag inte riktigt mått bra.

Jag fick min mens igen igår och är mer knäckt än någonsin den här gången. Kroppen orkar bara inte. Ute skiner solen och jag borde gå ut med barnen, men orken finns bara inte. Jag borde plugga, men orkar inte det heller. Jag borde ta itu med jättedisken i köket. Men jag orkar inte. Orken lyser med sin frånvaro. Och instinktivt söker jag mig till mitt happy place då. Som jag alltid gör. Eller mina happy places kanske jag ska säga, för det finns ju flera. Ett av dem är drömmen om det avskilda och lugna, som nu kommit att manifesteras i drömmen om en stuga mitt ute i ingenstans. Så det tänkte jag på hela dagen igår. En röd liten stuga vid ett vatten, där jag har el men inga övriga bekvämligheter. Laga mat på vedspis, ha en stor veranda på framsidan som vetter mot vattnet, där jag kan sitta i min gungstol och sticka och lyssna på regnet de dagar det regnar. Och där vill jag ha min spinnrock, så att jag kan sitta på verandan och spinna mitt eget garn, som jag sedan färgar vid vedspisen om kvällarna. Det är min sommardröm. En av dem.

Idag mår jag ännu sämre än igår, och då hamnar jag ofelbarligen på mitt huvudsakliga happy place rent tankemässigt. Julen. Jag är en julälskare av gigantiska mått, och för mig handlar det inte bara om julafton. För mig är julen hela december och de första dagarna av januari. Förstår mig inte på de som tror/tycker att julen bara handlar om julafton, och som suckar över konsumenthysterin. För mig är det inte alls så. För mig är det en flera veckor lång högtid där fokus ligger på lugnet, att umgås, att baka och pynta, göra egna julklappar, ta långa promenader i snön, att bygga snögubbar och allt sånt. Och ljus. För mig är inte julen kopplad varken till konsumtion eller religion. Det är en midvinterfest där man firar att ljuset snart kommer tillbaka. En årstid där vinterstormar ibland gör det hopplöst att vara utomhus, men då man istället kurar ihop sig inne och gör varm choklad och läser en bra bok, stickar ett par strumpor eller spelar brädspel.

Vet ni vad jag drömmer om? Att en dag köpa drömhuset, som även ska ha en jättelik tomt med en stor, gammal lada på. Den ladan vill jag isolera, och sen inreda. Det ska vara öppet i tak utom längs väggarna högst upp, där det ska finnas gästrum. Det ska vara en trappa upp från ena kortväggen, på båda sidor, och en plattform runt hela vägen på övervåningen, där man går in till gästrummen. Och vid andra kortväggen nere ska det vara en gigantisk öppen brasa, där det finns vedspisar på vardera sidan som man också kan elda i och använda för att laga mat om man vill. En jättelik julgran ska det finnas, och ett långbord över hela golvet med bänkar på vardera sidan om. Och det ska finnas leksaker överallt. Och garn och tyger och papper och pennor och målarsaker och lera och en ugn för att bränna keramik i och en massa såna kreativa saker. Lite tomtens verkstad liksom. Mitt happy place i verkligheten. Det kanske låter fånigt, men det är vad jag vill ha. Och jag vill ha ett litet stall där det ska stå en ardenner, och en riktig släde.

Sen skulle jag vilja bjuda in människor för att umgås och fika och pyssla och bara vara och ha en okomplicerad jul. Och om jag blir rik skulle jag vilja bjuda in ensamstående mammor som inte har råd att göra riktig jul för sina barn, så att de kunde komma dit och bo några dagar. Det skulle jag vilja göra.

Kanske låter det jättefånigt, men så vill jag ha det. Jag älskar den tanken. Mitt eget "julland" som finns tillgängligt året runt. För jag har ju lite jul hela året. Gör julklappar året om, och dagar som idag, när jag mår dåligt, så tittar jag alltid på julfilmer. För att få den där känslan av lugn och ro, känslan av lycka.

Just nu behöver jag den där känslan av lugn, ro och lycka mer än någonsin. Jag känner mig splittrad och mentalt stressad. Har ingen riktig ro i kroppen, vet inte vad jag ska göra, har massor som ligger på, men kommer inte riktigt någonvart med någonting alls. Antiklimaxet sedan i vintras ligger kvar i själen, jag känner mig stressad över att närma mig studiernas slut och att jag snart måste börja jobba och en massa såna saker. Relationen med Gabriel stressar mig. Han är mitt livs kärlek, men han tar samtidigt knäcken på mig. Eller nej, det gör han inte. Mina gamla erfarenheter gör det. Mitt behov av att ha saker på ett visst sätt till följd av de där erfarenheterna ställer till det för mig. Jag har ett enormt behov av att skydda mig själv ekonomiskt och praktiskt. Jag har väldigt lite tålamod med sådant jag anser vara trams. Och med en man som är väldigt mycket känslomänniska, och där jag själv inte är det på samma sätt, så är det väldigt lätt hänt att avfärda mycket som trams och nycker. Därför att jag låter logiken styra, och logik bara fnyser åt känslor. Iallafall känslor som i min värld uppfattas som fåniga, som till exempel att en 38 år gammal man ska behöva ett sådant stöd av mig att han inte fungerar riktigt om han inte får det. Att han blir så fruktansvärt ledsen och nere över saker, på ett sätt jag inte alls förstår, därför att jag i samma situation automatiskt reagerar med "hur löser jag det här?". Därför att jag aldrig har haft behov av att prata om problem, därför att jag aldrig har haft behov av stöd på det sättet, därför att jag inte blir alldeles knäckt av det. I värsta fall, som nu, så konstaterar jag bara att saker och ting inte funkar just nu, men tänker samtidigt att det är övergående. Det är så djupt som jag förmår att sjunka liksom. Att faktiskt bli ledsen och nere finns inte i min värld. Jag tappar aldrig modet, även om jag ibland tappar orken. Så det där är väldigt svårt för mig att förstå.

Jag önskar det var december nu. Att solen inte sken ute och man var "förpliktigad" att gå ut. Jag orkar inte och jag vill inte. Jag önskar jag kunde ta semester och bara vara i fred. Istället kryper jag nog upp i soffan igen och stickar en strumpa. Struntar i sommaren där ute och bara är. Barnen leker och härjar och har spritt leksaker över hela lägenheten, och det gör mig ingenting alls. De är också fullt nöjda med att bara vara inne, leka och ta det lugnt. Och titta på julfilmer.

Orkar inte sitta upp längre. Kaffe. Soffan. Vi hörs, hörni.