Jag har en hemlighet som jag aldrig har berättat för någon. Därför att jag, som så många andra, skämdes.

Jag pratar om vikten. För 7 år sedan hade jag dragit på mig ett antal extrakilon till följd av att jag var sjukskriven en längre period (jag fick närkontakt med den berömda väggen, ni vet), och var helt klart överviktig. Då hade jag genomgått min första skilsmässa några år tidigare, varit sjukskriven en sväng redan då pga utmattning (jag har alltid jobbat mycket), och träffat min nya sambo. Relationen till den sistnämnda var aldrig helt hälsosam, vilket också bidrog, men varför och vad som hände vill jag inte gå in på, det är lite för privat.

I vilket fall, jag hade dragit på mig ett antal extrakilon den där dagen jag stod där, 9 månader efter bröllop nr 2, och hade fått två blå på stickan. Exakt hur många minns jag inte alldeles säkert, men ungefär 15 kg kan det nog ha varit. Jag hade under några år gått från att träna flera gånger i veckan (jag var aerobicsinstruktör bl.a.), ha ett fysiskt krävande arbete (jag var åkare innan jag skilde mig första gången, och har skottat ett antal ton grus genom åren), till att jobba som projektledare och översättare inom IT-branschen, som nyhetsredaktör på en tidning och diverse andra stillasittande jobb. Jobb som krävde minst 80 timmars arbete per vecka, och där regelbundna, vettiga måltider inte existerade. Man värmde en pizza i micron, greppade en burk cola, och öste på med lite (mycket) choklad för att orka med arbetsbördan. Och vikten började naturligtvis öka. Men jag har alltid haft lätt att gå ner i vikt, så de där 15 kilona jag hade plussat störde mig inte så mycket.

Hur som helst...jag var gravid. Och i en destruktiv relation. Överrörlig är jag också, och fick därför en djävulsk foglossning. Jag kunde knappt röra mig från v12. Och har alltid älskat kaffe - men det gick ju inte att dricka när jag var gravid, då spydde jag. Det blev cola istället. Mycket cola. Och godis. Snabba kolhydrater så långt ögat kunde nå. 

Så småningom föddes bebisen, och jag började sakta men säkert gå ner i vikt igen. Siffrorna minns jag inte längre idag, men jag vet att jag var ner på storlek 42 i kläder iaf, när jag blev gravid igen, ett år efter att dottern föddes.

Denna gång var det tvillingarna som anmälde sin ankomst. Maken hade varit otrogen och det hade varit minst sagt turbulent under de första månaderna av dotterns liv, och trots att vi hade beslutat att göra ett nytt försök, så kändes relationen i sig sämre än någonsin. Och i den vevan blev jag alltså gravid igen. Samtidigt som jag påbörjade mina studier, och läsa in en väldans massa gymnasieämnen på distans, ta hand om min ettåring, och försöka få det minst sagt haltande förhållandet att fungera. Men är man gravid, så är man, och jag gick givetvis upp i vikt igen. Både som en reaktion på omständigheterna och graviditeten i sig. Dock skenade det inte iväg lika mycket den här gången. Halvvägs, när det upptäcktes att jag bar på acardiac twins, så hade jag nog inte gått upp mer än 7-8 kg, trots att jag bar på tvillingar (vilket förstås också berodde på att huset vi skulle hyra av exmake nr 1 inte blev klart i tid, och vi fick det tveksamma nöjet att vara inneboende på ett rum hos honom i ett halvår eller så).

Sen brakade allting loss. Jag flögs till London för operation för att försöka rädda åtminstone det ena barnet, operationen misslyckades, jag fick en fruktansvärd infektion i livmodern som spred sig till hela kroppen, och jag miste båda barnen. De föddes och dog den 9 februari 2005.

Jag slet som ett djur för att bli frisk från mina infektioner efter det. Penicillinkur efter penicillinkur följde, innan jag äntligen blev av med själva infektionerna i kroppen lagom tills första ägglossningen efter avslaget. Det var den 29. april 2005. En fredag. Vår bröllopsdag, dessutom. Och inte bara det, utan i början på veckan därpå fick vi brev om att tvillingarna hade lagts i minneslunden just den 29. april. Och två veckor efter det datumet stod det klart att det inte var det enda som hade hänt den dagen. Jag hade även blivit gravid igen, på första ägglossningen efter tvillingarna.

Vid det här laget var jag ekonomiskt ruinerad, fysiskt slutkörd efter både graviditeter, infektioner och förlusten av mina barn, relationen haltade värre än någonsin, och min kropp skulle klara av ännu en graviditet (jag har riktigt überjävliga sådana). Ni som har träffat mig under slutet på mina graviditeter vet hur gigantisk jag blir. Tror ni jag får någon plats för mat också, när det är så fullt i bebis? Glöm det. Så vad hände? Vad gjorde jag för att bibehålla ork igenom allting? Jodå. Socker. Mycket socker. Cola, godis, you name it. Dricka fick plats, och godis har väldigt högt energiinnehåll i väldigt små bitar, så jag levde i praktiken på det. Små-åt godis dagarna i ända.

Nu kommer min hemlighet. Den jag aldrig berättat för någon. Under slutet på graviditeten med minstingen var jag så dålig att jag knappt ens kunde andas, och var inlagd flera gånger på Ackis. Till sist beslöt de att ta ut bebisen akut (jag skulle snittas i vilket fall, men det tidigarelades) 3 veckor före tiden. Och kvällen innan klev jag på vågen utanför mitt rum på Ackis.

121 kg.

Etthundratjugoen kilon.

Hade jag vägt en handfull kilon till, så hade jag dubblat min matchvikt. Det är en sak att jag var höggravid, men jag bar i praktiken runt på en hel vuxen människa till, utöver mig själv. Kan ni ens föreställa er vilken påfrestning det var på kroppen? Och då var jag dessutom gravid, och kroppen hade aldrig hunnit återhämta sig efter allt som hände året innan...

Några få kilon försvann i samband med förlossningen, men det var inte många alls. Jag minns inte siffran, bara den missmodiga känslan när jag klev på vågen utanför mitt rum efter kejsarsnittet. Jag hade vägt 121 kg...

Det tog två år efter den förlossningen att återhämta sig från de föregående åren, och det försvann något kilo här och något kilo där. Men det var först för två år sedan, när jag separerade från äkta make nr 2, som det började hända något på allvar. Jag började må bättre, kunde lägga upp livet på mina egna villkor, anpassa dagen efter mina egna behov. Och utan att ens ta något medvetet beslut om saken, så började jag gå och cykla allt mer, eftersom jag faktiskt tycker om att röra på mig. Det har jag alltid gjort. Kosten ändrades, och det blev mer och mer frukt, grönt och proteiner, och jag slutade helt dricka cola. Och det började givetvis märkas på vikten också.

Samtidigt har det varit perioder med både mycket och god mat, så jag har definitivt inte bantat. Bara gjort små, små ändringar här och var, helt och hållet utifrån vad jag varit sugen på eller känt för. Och för mig, som ju är långt mer förtjust i en sallad än en biff, så blev ju resultatet därefter (jodå, ni ska snart få höra exakt hur mycket jag har gått ner, men jag är inte klar än).

I vintras flyttade jag hit till Uppsala, och kunde äntligen få börja röra på mig i större utsträckning, eftersom jag inte längre behövde lägga flera timmar per dag på resor till och från skolan, som jag hade innan. Det var helt enkelt svårt att hitta tid att träna innan flytten, eftersom jag var ensam med barnen större delen av tiden då. Men nu fanns det tid. Så jag gick. Och gick och gick och gick. Och började så småningom springa lite också, när min trasiga häl tillät det (har lite problem med en hälsena). Sen löste jag träningskort på Sats, men hann tyvärr bara träna én gång innan jag blev liggande i ryggskott och ischias. Vilket i sig inneburit lite plus på vågen igen, men de 5,4 kg jag nämner i föregående inlägg innebär att jag både gått ner det jag plussat och lite till.

Som sagt. Jag vägde 121 kg från start. Exakt hur mycket jag har gått ner när kan jag inte säga, men vi kan ju för sakens skull säga att det är någorlunda linjärt, och att jag nog hade de flesta av de där 121 kilona intakta när jag för två år sedan blev singel.

Idag väger jag 83,5 kg. Det innebär att jag utan att ha ansträngt mig alls, och bara genom att leva så som jag vill leva, har gått ner 37,5 kg de senaste par åren. Och då kanske ni också förstår varför jag tycker de ca 18,5 kg som återstår till matchvikt för mig känns som en piss i Mississippi. Jag har ju ett sprillans nytt träningskort jag inte ens hunnit börja använda, och all tid i världen att lägga på min träning i höst. Jag äter praktiskt taget aldrig godis längre (på sin höjd én gång i månaden, och inga mängder), jag äter mycket sallader och sånt och jag kommer fortsätta med springträningen jag fick avbryta när ryggskottet infann sig. Jag har 18,5 kg kvar att gå ner, och då har jag inte ens börjat på allvar med träningen...

Förresten har jag inte som slutmål att väga 63-65 kg, som alltid varit min matchvikt. Jag är fullt nöjd med 69 kg också. Det slutliga målet är att komma under 70 kg bara. Så egentligen är jag i mål när jag gått ner ytterligare 14,5 kg. Jämför det med de 37,5 jag redan gått ner...14,5 kg är ju ingenting! I synnerhet inte när de största förändringarna i motionsväg fortfarande ligger framför mig. Vill jag, så kan jag vara nere på matchvikt innan jul redan. Men det tänker jag inte sträva efter. Jag kommer fortsätta leva som jag gör nu, med perioder då man frossar lite, och däremellan dessa perioder få jag i första hand väljer nyttigare mat. Därför att det är så jag kommer leva även i fortsättningen. Och att börja banta är det absolut sämsta du kan göra om du vill ha en permanent viktminskning. Banta gör man under en period, men så fort man slutat, så börjar kilona smyga sig på igen. Gör man långsiktiga, permanenta förändringar, så blir viktminskningen också långvarig och permanent. Svårare än så är det faktiskt inte.

Jag har räknat ut att jag har gått ner 5,4 kg på en vecka. Eller om det är 8 dagar. Nåt sånt. Fortsätter det så här, så kommer jag vara miss Twiggy innan oktober. Jaja. Bättre det än att vara miss Piggy iaf.

Men voj! vad jag inte får gjort något vettigt idag! Inte ett skvatt. Mina borden och måsten samlas på hög idag så det står härliga till. Jag ids inte ens klä på mig ordentligt, utan lullar bara runt i ett linne som är bara precis tillräckligt långt för att passera som kort-kort klänning. Fast det är nog inte värt att jag rör mig utanför dörren i det, med tanke på genomskinlighetsfaktorn ;p Porrigt värre.

Nä, känner mig inte speciellt porrig idag. Det råder ett akut behov av att färga håret igen t.ex Inte vackert. Sen tycks det dessutom ha fått pms på kuppen, och vill inte alls göra som jag vill. Tror jag. Jag har ju, när allt kommer omkring, inte ens försök få någon styrsel på det idag. Frågan är - ska jag klippa mig eller bara låta det växa? Lutar nog åt att bara låta det växa. Det växer ju som ogräs ändå. Klipper jag en kortare frisyr nu, så har det vuxit ut efter en kvart ungefär. Så det kan väl lika gärna få växa då. Så länge iaf.

Jag är lite trampig och rastlös idag, men får som sagt ingenting gjort. Tror jag behöver komma ut lite. Det är nog det som är felet. Jag behöver göra något annat en stund. Fast vad vet jag inte riktigt. Jag är sugen på att åka till skolan och sätta mig att plugga lite (ja, jag längtar verkligen efter att skolan ska börja igen), men med minstingen hemma så är inte det riktigt ett alternativ. Känns rätt jobbigt att klä på sig och allt sånt också, iofs.

Jag behöver...hm...jag behöver...jag behöver ett ligg, det är vad jag behöver. Vilket jag ju faktiskt kan få precis när jag vill. Men det lockar inte riktigt ändå. Så jag fortsätter väl mitt självvalda celibat då. Och äter en macka istället.

Som vanligt hinner jag bara vara singel en kvart innan B börjar ringa mig igen. Tjatar om att träffas, sex och gud vet allt. "Varför det?" frågar jag, och tillägger att karlarna står ju för fan som spön i backen här, så sex kan jag få när jag vill. "Ja, du är ju otroligt vacker, så det förstår jag" svarar han, och jag blir lite brydd på att han plötsligt är allvarlig. Men tackar för komplimangen, och återgår till att riva käft bara.

Karln är ju inte klok. Han håller på att importera sin flickvän från någon öststat, och efter 10 månaders slit ska hon äntligen komma till Sverige på tisdag, om jag fattat det hela rätt. Och så ringer han och tjatar på mig?? Seriously. Jaja, han om det. Jag har då definitivt inte tänkt varken hoppa i säng med honom eller något annat. Glöm det.

Annars är det väl inte mycket att rapportera från min kant idag. Borde åka till dagis, men sov länge och har inte ens klätt på mig ordentligt än. Fick faktiskt nästan en hel natts sömn inatt! Yeay! Okej, jag somnade inte förrän runt ½3 inatt, men ändå. Kanske har det också spelat in det här med pojkvännen, och påverkat sömnen, eftersom jag sover så gott omedelbart efter att ha avslutat det där. Även om jag nu inte upplevde det som jobbigt på det sättet.

Det verkar förresten som jag får en ny pro bono-sak på mitt bord. B hade en kompis som har problem med sitt ex och umgänge med barn eller vad det nu var, så han frågade om jag kunde hjälpa killen ifråga. Jag tvekade en smula, för jag har då att göra som det är, och när B dessutom upplyser mig om att killen är singel och snygg, så kände jag mig bara än mera benägen att dra öronen åt mig. Det hjälpte inte heller att B gav mig komplimangen "Du kan fan allt, du!".

However, killen ifråga har tidigare hängt på en mailinglista både B och jag hängt på i över 10 år nu, och kutymen är att vi alltid ställer upp för varann, vare sig man är eller har varit medlem på den listan. Dessutom är män fortfarande väldigt mycket i underläge i vårdnadsfrågor i Sverige (det är inte bara kvinnor som kan ha jämlikhetsissues), eftersom rättspraxis fortfarande är att mamman har störst "rätt" till barnen. Alltså sa jag okej till att hjälpa honom. Förhoppningsvis räcker det med att ge den information han behöver om lagar och regler, vilken rättspraxis som gäller och hur han ska bära sig åt för att rätten inte ska köra över honom.

Jag borde verkligen få tummen ur här, men jag känner mig förbaskat loj idag. Lite för avslappnad, liksom. Borde åka till dagis, borde göra oss i ordning för att åka till tandläkaren med minstingen. Han har en sån där rutinundersökning inbokad idag, så det är liksom inget märkvärdigt. Jag funderar på att avboka den, och strunta i dagis, och bara...vara. Det kan man väl få göra ibland, eller hur? :-)

Kaffe är gott, förresten. Men det visste ni väl redan? :-)

Se där ja, då har jag även fått svar på mailet. Det blev ett försvarstal samt förebråelser om att jag inte går att lita på. Jaja. Han kan iaf lita på att det är över, om inte annat. Har blockerat honom både på FB och msn, så att jag ska slippa vara övervakad. Skulle han akut behöva ha tag på mig, så kan han skicka sms. Fast jag skulle definitivt föredra om han lät bli, förstås.

Över. Holy crap, så skönt! Nu ämnar jag hålla förbaskat hårt i min singelstatus, var lugn för det. Ska jag någonsin dejta igen, så ska de fanimig få göra ett IQ-test först, ha _minst_ en längre relation bakom sig, ha varit/vara småbarnsförälder och inte hänga upp vare sig sitt liv eller sitt ve och väl på mig. Och hör sen.

Så, då var mailet skickat, och jag anser mig vara singel igen. Det känns bra. Känns rätt på alla sätt och vis. Låt oss nu hoppas att han inte reagerar som förra gången bara...Men det får väl visa sig.

Förutom att återta min singelstatus, så har jag även blivit av med överdelen av vitrinskåpet, fått sorterat ut en hel sopsäck till med skräp, och fått slängt både den och säcken från igår. Med andra ord har innehållet i min lägenhet minskat med ett stort skåp och två sopsäckar skräp, samt lite leksaker sedan igår. Känns mycket bra, även det.

Jag kommer få börja min höst med blanka papper, så att säga. Singel, med en plan inför framtiden och karriären, och med en uppgraderad och uppfräschad lägenhet. Och med att ha gått ner i vikt, dessutom :-D Haleluja! Nu fattas bara lite extra pengar ;p

Eftermiddag. Det har varit en ovanligt lugn dag här hemma, med bara ett barn. Sonen verkar också må bra av det, än så länge iaf. Det kan nog vara skönt att få ha mamma för sig själv lite när man genomgår en sådan intensiv utvecklingsfas som han gör nu. Han har varit långt mer kommunicerbar idag än han normalt sett är, eftersom han då fokuserar väldigt mycket energi mot sin syster istället.

Vi åkte till dagis en sväng och hälsade på lite, och de som jobbar där blev väldigt glada att se oss. Av någon anledning är de inte bara förtjusta i mina barn, utan även i mig. Varför vet jag inte riktigt, men det är ju alltid trevligt att vara omtyckt :-)

Sonen var minst sagt blyg under den timme vi var där, och valde att sitta i mitt knä hela tiden. Det var som jag misstänkte på den punkten. Han behöver få mjukstarta efter sin långa ledighet, och i och med att hans syster inte längre är där. I våras kunde han ju bara springa in på andra avdelningen om han saknade henne, men nu är hon ju inte kvar där längre.

Jag hade liksom tanken att vi kunde ta det lugnt den här veckan, innan jag börjar skolan nästa vecka, och det var inte förrän nu på eftermiddagen jag kom på att jag börjar ju inte alls nästa vecka - jag börjar ju veckan därpå. Jag har alltså två hela veckor på mig att kombinera ledighet med att slutföra mina sommarstudier. Härligt!

Eftersom solen sken och det var ett alldeles underbart sensommarväder under förmiddagen, så beslöt sonen och jag att promenera hem, men att ta vägen förbi affären samtidigt. Det är den längsta promenad jag tagit sedan ryggen blev bra för en vecka sedan - och det gick alldeles utmärkt! Hurra! Kände inte tillstymmelse till vare sig ryggont eller ischias, och jag kunde utan problem bära en tung kasse från dagis (med dotterns saker, som vi inte hade hämtat ännu) och sedan även en ännu tyngre kasse från affären. Underbart!

Väl hemma hade jag fått svar från professorn jag hade mailat, och som alltid ställer han upp för sina studenter. Mycket bra människa *tycka*. Han är dessutom den där sorten som är konkret och rakt på sak, något jag alltid uppskattar hos andra människor. Jag ska åka och träffa honom nästa måndag, så ska vi diskutera lite hur jag ska lägga upp mina studier härifrån och framåt. Jag hoppas och tror det blir en givande diskussion.

Ikväll kommer exet förbi igen, för att hämta överdelen till vitrinskåpet, som han inte fick plats med igår. Ska bli skönt att bli av med det, och jag känner mig genast inspirerad att fortsätta plocka och dona här. Det tokröjda sovrummet var sååå skönt att gå och lägga sig i igår, och det gav definitivt mersmak vad gäller röjandet.

Apropo viktnedgångar och sånt - vet ni vad som är lite lustigt? Trots att jag äter såpass lite just nu, så känner jag mig ändå piggare än jag gjorde innan, när jag åt normalt. Och på nåt sätt känns det faktiskt rätt skönt i kroppen att inte äta så vansinnigt mycket lagad mat, med alla fetter och kolhydrater det brukar innebära. Kanske är det helt enkelt så att min kropp mår bäst av en diet som inte innehåller så mycket lagad mat...*fundera*. Mat med lågt fettinnehåll har ju dessutom alltid varit det jag har föredragit. Hellre en sallad utan dressing än en biff med bearnaise, t.ex Jo, allvarligt...jag tycker faktiskt det är godare med sallad, och jag äter mig mycket hellre mätt på det än på fet mat. Jag har alltid varit sådan. Inte därmed sagt att jag inte uppskattar en redig potatisgratäng nu och då, men samtidigt...även det är ju i grund och botten en tillagad växt istället för kött. Även om det nu är gräsligt mycket fett i det där.

Nåväl...om man skulle röja lite mer här kanske...

Första dagen i vårt nya liv. Bara minstingen och jag hemma, och nog märks det skillnad allt. Det är ingen som slåss! Inga tjuvnyp, inga slag, inga sparkar, ingen som sliter varann i håret - det är toklugnt hemma :-) På nåt sätt tycker jag det måste kännas skönt även för barnen att inte börja dagen med att ryka ihop...att det ska kunna finnas såna fördelar med det här också.

Alldeles strax ska jag ta med mig sonen och åka till dagis för första gången sedan i juni nån gång. Känns som om det var evigheter sedan vi var där. Nå, det var det ju också iofs. Är lite spänd på vad sonen kommer tycka om att återvända efter så lång tid, och när hans syster inte finns på avdelningen bredvid. En annan sak jag måste kolla är hur bussen går numera, för förra veckan när jag passerade dagis, så stod det en lapp på en stolpe på en av busshållsplatserna om att rutten skulle läggas om, och fr.o.m idag inte åka den vägen.

De senaste dagarna har känslan av höst blivit allt mer påtaglig. Det har blivit kyligare och jag har faktiskt haft balkongdörren stängd det senaste dygnet, för första gången sedan i maj nån gång, tror jag. Även fönstren i vardagsrummet, som stått öppna större delen av sommaren har jag stängt nu.

Det känns skönt att det går mot höst igen. Ska bli skönt att få komma igång med vardagsrutinerna igen, skönt att återvända till min skola (i Uppsala är alla fakultet spridda över hela stan, och sommarkursen har varit vid ett annat fakultet), och skönt att träffa klassen igen. Trist dock att några har hoppat av sen i våras. Ja, hela min studiegrupp (3 pers) faktiskt...kan undra om jag borde ta det personligt? ;p

Nej, det gör jag inte, det hade inget med mig att göra. Men jag kommer sakna dem, för det var tre jättetrevliga och intressanta människor, som alla var otroligt olika varann. Dels var det ju jag, som förstås var äldst, som har varit företagare och sånt, och som hade barn. Sen var det S, som helt klart hade en poetisk ådra, som var jätteintresserad av film och filmskapande, vars farfar (eller var det morfar?) har fått nobelpriset i litteratur. Och sen B, som hade en nästan feminin framtoning, men ändå var jättegrabbig och spelade fotboll, hinkade öl och (misstänker jag) förförde flickor på löpande band, och som utan tvekan är en av de fyndigaste och roligaste människor jag träffat någonsin. Och sist, men inte minst, har vi T, som framstod som en lite androgyn tjej och lite tillbakadragen. Jag hade mina misstankar, och senare under terminen fick vi alla veta att hon var transsexuell, och om jag inte missuppfattat något kommer bli en han fullt ut inom en inte alltför avlägsen framtid. Nå, för henne är det nog snarare frågan om en formsak bara, jag skulle tro hon ser sig som en han åtminstone större delen av tiden. Jättetrevlig och intressant människa, h*n också. Det kommer helt klart kännas tomt utan dem den här terminen.

Hm...kanske bara skulle ta med mig sonen och hälsa på lite på dagis idag. Vi har ju inte anmält att vi ska komma, insåg jag, så de har nog inte planerat in honom i maten och så. Och det kan nog vara lagomt åt sonen också, när han nu varit borta så länge. Mjo, så får det nog bli.

Annars har jag inga jättestora planer för dagen. Studera vidare lite, och fortsätta den uppröjning jag påbörjade igår. Ja, jag tog faktiskt itu med sovrummet igår kväll, vilket var otroligt skönt. Det blev en hel sopsäck med skräp + en papperskasse bara från mitt rum, och då har jag ändå en flyttkartong kvar där inne som jag inte gått igenom än. Får se om jag gör det idag, eller om jag låter den vara så länge. Den innehåller mestadels memorabilia, tror jag. Nån skokartong med småsaker sen första halvan av tonåren och lite såna saker, tror jag.

Annars så har jag skrivit mailet till pojkvännen. Det där om att jag vill sätta punkt nu. Men jag har inte skickat det än. Var sömnlös även inatt, så jag satte mig att skriva, men tog mig inte för med att skicka det eftersom jag såg att han var online. Orkade inte prata då, så jag bara skrev det och sparade det. Vill väl känna mig säker på att jag formulerar mig rätt också, så jag vill nog läsa igenom det en gång till innan jag skickar det. För även om jag kan reta mig oerhört mycket på honom, så vill jag ju inte såra honom i onödan. Han är ju i grund och botten snäll, även om han är oerhört oerfaren på de flesta områden i livet.

Jag har försökt förklara att det inte känns bra, att jag inte tycker jag når fram när vi kommunicerar, att jag upplever det som att han har en bild av mig som inte överensstämmer med verkligheten, och det här att vi är på så vitt skilda ställen i livet (att han aldrig ens varit sambo, och att jag ska bli mormor). Såna saker. Samtidigt känns det lite som att jag borde prata med honom istället och säga vad jag tycker, men jag drar mig för det. Jag vet ju att han kommer reagera extremt känslomässigt, både med att bli otroligt sårad, ledsen och att tigga, och att bli arg och hota. Åtminstone var det så han reagerade förra gången, och med tanke på att hans känslor inte direkt tycks ha minskat sedan dess, så är jag inställd på väldigt kraftiga reaktioner även den här gången.

Mest av allt är jag nog rädd att jag ska upprepa gamla misstag och låta honom få sin vilja fram, och därmed behöva upprepa eländet en gång till längre fram. För det finns ingenting han kan säga som kan få mig att känna annorlunda, men för någon som jag så kan det lätt bli att man till slut bara suckar för sig själv och säger "jaja..." och så får han som han vill. Och det vinner ju inte någon av oss nåt på. Nej, det är nog kanske bäst att skicka det där mailet istället.

Hujedamig, vad trött jag är idag. Tog tid att somna även inatt, som sagt, och jag försov mig på morgonen. Exet hade en teori om att det kunde bero på att jag har så svårt att få i mig mat just nu, och att kroppen därför jobbar så hårt med fettförbränning hela tiden. Att eftersom jag inte tillför mat i någon omfattning, så tar kroppen av reserverna, och har därmed tillgång till energi hela tiden. Och det låter ju faktiskt tänkbart att det kan vara så. För jag är ju inte orolig på något vis, mår inte dåligt, känner mig inte stressad eller spänd. Det är iaf en tänkbar teori han har framlagt.

Krymper gör jag iaf, och det är jag ju inte precis ledsen för. Gudarna ska veta att jag behöver krympa. Nackdelen är dock att processerna alltid avlöser varann, så att först tappar man vikt, sen drar kroppen ihop sig. Konsekvensen blir att när man tappar vikt snabbt, som jag gör nu, så blir man ju minst sagt en smula svampig i kroppen innan huden drar ihop sig också. Snyggt värre. Eller inte. Det är väl tur jag inte nyss har träffat någon jag behöver klä av mig inför ;-)

Jag har faktiskt såna här perioder nu och då. Men det var ruggigt länge sen sist. Måste vara mer än 10 år sedan nu, tror jag. Men förr hade jag det lite nu och då. Jularna var gärna såna tillfällen, minns jag. Alla andra gick upp i vikt över julen, men jag gick alltid ner. Och den snabbaste viktminskningen jag haft, då gick jag ner 12 kg på 14 dagar. Det går ruggigt fort när det blir så här, med andra ord.

Det går fort nu också. Lite drygt fyra kilon har försvunnit på en vecka. Lite väl mycket, men men...funkar det likadant nu som det har gjort förr om åren, så kommer jag inte gå upp allt igen när aptiten väl återvänder, utan det brukar vara bara nåt kilo eller två. Och det kan jag ju leva med. Huvudsaken är att jag går ner totalt sett.

Nej, det är väl dags att pallra sig iväg till dagis. Ni får ha en bra dag, allihop! :-)